Jane Austen har utpekats som urmoder för en rad moderna genrer, för chick-lit och feelgood och romance, och visst ligger det någonting i allt det där, men hon är också så mycket mer. Svärta och önsketänkande och radikalt jäkla trots.

Rent direkt har Austen och hennes romaner gett upphov till många hundratal, förmodligen tusentals omskrivningar – re-writes, spin-off:er, mash-ups, sequels och prequels och allt man vill kalla det. Det verkar finnas tjogvis av begrepp på engelska och få på svenska, av någon anledning.

Det finns romaner som tar sin utgångspunkt i Austens eget liv och människorna omkring henne, romaner som är hyggligt historiskt trovärdiga eller som tar sig uppenbara friheter, som att göra författaren till detektiv eller låta henne resa i tiden. Det finns romaner som återberättar hennes romaner ur någon annans perspektiv än de vanliga huvudpersonernas, romaner som ändrar någon viss punkt i intrigen, romaner som byter genre, tidsperiod och sammanhang. Stolthet och fördom med zombies. Stolthet och fördom med mord. Stolthet och fördom med drakar.

Den senaste i raden av såna här omskrivningar som jag har läst detta jubileumsår är Unmarriageable av pakistansk-amerikanska Soniah Kamal. Det är en nutida – eller någotsånär nutida, för den utspelar sig 2000-2001, och det är ju faktiskt 25 år sedan – version av Austens Stolthet och fördom med handlingen förlagd till Pakistan.

Här lever de fem systrarna Binat – Jenazba, Alysba, Marizba, Qittyara och Lady – tillsammans med sina föräldrar. De båda äldsta är inte, som sina föregångare, strax över 20, utan en bit över 30 år. Eftersom de är ogifta bor de fortfarande hemma hos sina föräldrar och hjälper till att försörja dessa. De båda yngsta är tonåringar och går fortfarande i skolan, där Jena och Alys undervisar i engelsk litteratur. Romanen inleds med en scen där Alys låter sina elever formulera om de berömda inledningsraderna till, just det, Jane Austens Stolthet och fördom.

Med tanke på att Austen hör till hennes favoritförfattare kan man ju tycka att det är märkligt att det aldrig slår Alys hur stora likheter med hennes eget liv Austens roman har, men låt nu inte det hindra dig från att plocka upp den här charmiga romanen. Viktigare är de paralleller som tonårsflickorna i inledningskapitlet kan dra mellan Austens värld och sin egen. I den övre medelklassens Pakistan, som i så många kulturer, är kvinnors sexualitet och kärleksval fortfarande en angelägenhet för hela släkten och det som definierar hennes framtida livsvillkor.

På så sätt lånar sig Austens berättelse bra till det nya sammanhanget, men här finns både likheter och skillnader gentemot ursprungsromanen. Istället för baler går familjen Binat på påkostade bröllop som varar i dagarna tre, och det är där den blyga Jena uppmärksammas av en ung man med smeknamnet Bungles, medan Alys kommer på kant med hans snorkige vän Valentine Darsee. Familjen förväntas sig omgående ett mycket fördelaktigt frieri för Jenas del, medan Alys och Darsee diskuterar det imperialistiska kulturarvet och möjligheten att skapa sig en identitet som engelsktalande pakistanier.

Även om systrarna Binat på många sätt begränsas av traditionella könsroller och äktenskapsideal är de också minst sagt kapabla att ta in och försöka balansera andra impulser. Och på sätt och vis har kanske unga kvinnor alltid, överallt gått den där balansgången mellan traditionella krav och nya, mellan rädslan att begära för mycket och önskan om att få allt?

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• För dig som kan din Austen

Författaren Gyeongha befinner sig i någon slags livskris. Hon har skrivit en bok om en massaker, och den berättelsen förföljer henne. Hon plågas av mardrömmar, undrar om hon håller på att förlora förståndet. Hon har förlorat sin familj, lite oklart hur, och lever isolerad i en liten lägenhet utan luftkonditionering under en värmebölja. Hon försöker skriva ner sina sista önskningar, som om livet är slut här.

Då nås hon av ett meddelande från en gammal vän. Inseon, före detta dokumentärfilmare, numera möbelsnickare och bosatt på ön Jeju, behöver hennes hjälp. Hon har vaknat upp på sjukhus i Seoul, efter att ha sågat av sig flera fingrar. Kvar på ön finns hennes vita fågel, Ama, och nu vill hon att Gyeongha ska ta sig dit och ge fågeln vatten och mat. Det måste ske genast om den ska ha någon chans att överleva.

Gyeongha ger sig iväg till Jeju, men det myckna snöandet gör det svårt att ta sig fram till Inseons isolerade hus. Hon kommer fram och finner fågeln död. Hon begraver den. Samtidigt verkar den leva. Och Inseon är där, fast hon är på sjukhus. Eller har hon dött av någon sorts komplikationer av sin skada? Eller är det kanske huvudpersonen Gyeongha som har dött, någonstans i snön eller tidigare?

I början av romanen berättar hon:

Sommaren det föregående året, då mitt privatliv hade börjat lösas upp som en sockerbit i ett glas vatten, när de riktiga avsked som senare skulle bli verklighet bara var föraningar, hade jag skrivit en roman med titeln ”Farväl”. Det var en berättelse om snö/en kvinna som smälte och försvann i snöslasket. Men det kan absolut inte vara det slutgiltiga avskedet.

Jag lyckas inte ens reda i grundläggande fakta. Enligt Han Kangs hemsida ska hon ha skrivit en novell med titeln ”Farväl” som fick ett pris 2018. På andra sidor om hennes hittar jag den inte. Och hur förhåller den sig till den fiktiva författarens text? Jag vet inte. Kanske är hon själv kvinnan som försvinner i snöslasket?

Det här är samtidigt långt ifrån en roman endast om enskilda individer. Om de går under så gör de det i en kamp med historiens övergrepp, med minnen som hotar att sluka det nuvarande. Gyeongha har som sagt skrivit om en massaker och det har påverkat henne på djupet. Tillsammans med vännen Inseon har hon planerat någon sorts minnesmonument baserat på de egna mardrömmarna om massakern. I drömmen rusar hon runt kring människoliknande svarta stubbar eller stolpar, någon sorts gravplats som håller på att slukas av tidvattnet.

Det visar sig att det var dessa stolpar som Inseon arbetade på när hon skadade sig, men också att massakrer präglat hennes liv på andra sätt. Hon flyttade till Jeju för att ta hand om sin åldrade mor, och föräldrarna var med om en massaker på ön som man under lång tid inte fått tala om eller minnas. Män kvinnor och barn har summariskt avrättats, kastats i havet eller staplats i nedlagda gruvor. Andra har fängslats och försvunnit.

Hur levar man med sådana minnen? Med att inte få minnas, men inte kunna glömma? Hur bär man minnen som inte är ens egna, ärvda minnen av det fruktansvärda?

Han Kang skriver poetiskt, med bilder man inte så lätt skakar av sig. Jag vet inte om jag fullt ut förstår det än, jag måste återvända till romanen och vrida och vända på den. Finns det någon sorts cirkelkomposition, ett slags spegeleffekt, där brutalitet och erfarenheter upprepar sig igen och igen?

Går det att skaka av sig historiens grymheter?

Similar Posts:

• Vitt och kallt
• Vems tystnad räknas?
• Icke-våldet som provocerar
• Hur små är de Stora ledarna?
• Att skriva sitt minne

Det är lite som att läsa en riktigt bra dokusåpa, fastän utan dåligt samvete för de medverkandes skull. Här spenderar otroligt rika människor sanslösa mängder pengar, och beter sig ofta opassande också i allmänhet. Men det hela grundas med en ofta syrlig ton som framträder i de många, och underhållande, noterna.

Inslängt finns också intressant historia och kulturella förklaringar och referenser som berikar en historia som annars skulle ha spelat alldeles för mycket på klichéer. Språket är bitvis tungt med överförklaringar och karaktärernas känslosvall är ibland långt ifrån trovärdiga. Framför allt är det svårt att förstå Nicks naivitet när det kommer till familjens rikedom. Men allt detta går att förlåta romanen på grund av dess underhållningsvärde.

Karaktärerna är också både excentriska och engagerande. Att sätta jordnära Rachel i centrum för det hela förstärker också galenskapen på ett mycket roande vis.

Det är smått motvilligt som jag måste erkänna att det var ett rent nöje att läsa Crazy rich i Asien. Detta trots att jag inte var särskilt förtjust i filmen och från början var skeptisk till detta löjeväckande litterära pengaspenderande. Men till skillnad från filmen finns här inte bara ett glorifierande utan också ett visst mått av kritik.

Crazy Rich i Asien är inte bara perfekt semesterläsning, utan också intressant för de som är nyfikna på (en viss del av) Singapore eller de orimligt rika. Man får bara vara beredd på ett visst mått av frustration över vår världs omåttliga ekonomiska ojämlikhet.

Similar Posts:

• För mycket av det goda
• Oemotståndligt och sorgesamt
• Viktigt och tungt om det svenska klassamhället
• Som en modern ”Maken”
• En succé?

Jag minns att jag läste De små tingens Gud någon gång i slutet av 90-talet. Det var innan jag hade bott i Indien under ett år och jag minns att jag drabbades av språket i berättelsen, det skimrade och jag upplevde berättelsen som i det närmaste magisk. När jag nu bestämde mig för att läsa om den efter närmare tjugo år var mina förväntningar därför skyhöga. Jag tillhör dessutom skaran som uppskattar att läsa om böcker. Det finns något mycket vilsamt i att återkomma till en berättelse, som att möta en kär gammal vän på nytt.

Sagt och gjort, jag började läsa. Och berättelsen skimrade fortfarande, det är något med Roys beskrivningar som gör att de går rakt in.

I Pappachis arbetsrum hade monterade dagfjärilar och svärmare vittrat sönder till små högar av regnbågsskimrande damm på botten av glasmontrarna, så att nålarna som de varit spetsade på satt kvar nakna. Grymma. Rummet stank av mögel och obeboddhet. En gammal neongrön rockring hängde på en träknopp på väggen, ett jättehelgons avlagda gloria. En trupp blänkande svarta myror var på väg över ett fönsterbräde med stjärtarna vinkande uppåt, som en rad trippande balettflickor i en Busby Berkeley-musikal. I silhuett mot solen. Glänsande och granna.

Indien stiger fram i Roys berättelse, det stundtals absurda samhället med sina biofilmer, den kaotiska trafiken, dofterna och lukterna, det ogenomträngliga samhällssystemet… Genom en familjs historia, i den lilla byn Ayemene i Kerala, där vi främst får möta de sjuåriga tvillingarna Rahel och Estha, men även ta del av de övriga familjemedlemmarnas historia, vävs berättelsens landskap. Det är en berättelse om ett kastsystem som ännu lever kvar, om religiösa regler och om mycket olycklig kärlek. Stundtals är det också, mitt i det absurda, väldigt roligt.

När Estha blir utsatt för ett sexuellt övergrepp börjar tillsynes slumpmässiga händelser att fogas samman till en svår tragedi. Familjemedlemmarna i berättelsen bär alla på en historia av förtryck och förtrycker i sin tur varandra, undantaget möjligen Rahel och Estha. Det gör att när jag nu ger mig in i boken upplever jag den som något av det mest smärtsamma jag läst på lång tid. Det är drabbande och medryckande, men stundtals har jag ändå svårt att stå ut med att vända blad. Något av det som skimrar dras ned till vår mycket brutala verklighet, med våld och övergrepp som en ton genom orden. Och kanske är det just därför De små tingens gud förtjänar sin plats bland de moderna klassikerna.

Similar Posts:

• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Rik roman om Indiens konflikter
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• En mörk ruttnande sörja
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!

Nordkoreanska författare måste riskera sina liv och fly innan de kan skriva och än mindre få någonting publicerat. Ja, undantaget då de som arbetar på något propagandadepartement och filar på delar i någon ny biografi om någon av Kim-ledarna. Att det inte är något paradis i den kommunistiska diktaturen med ärftlig tronföljd har efter hungerkatastrofer och inflödet av billig kinesisk informationsteknologi blivit ett faktum även för nordkoreanerna själva. Och oavsett social tillhörighet eller orsak till flykten så hamnar nordkoreanen på flykt längst ned på samhällsstegen så fort de tagit sig över någon av de två gränsfloderna. I Kina kan de utnyttjas mer eller mindre hur som helst eftersom vem som helst kan ange dem till myndigheterna, vilket då betyder att de deporteras tillbaka och där straffas. Men även de som mot alla odds lyckas ta sig vidare till Sydkorea, hamnar även där längst ned i samhällsordningen.

Lägger man därtill handikapp som en livslång frånvaro av kritiskt tänkande och mer eller mindre okunskap om de senaste årtiondenas teknologiska utveckling, så blir kontrasten till livet utanför total. Och även om samhällsklass i Nordkorea (det finns ett formellt klassystem, songbun, där blodsband avgör vilken av tre huvudklasser varje person tillhör) betyder otroligt mycket för tillvaron där, så saknar den mer eller mindre relevans utanför.

Yeonmi Park föds i början på 90-talet och lever ett slags nordkoreansk medelklassliv. Hennes far är partimedlem som parallellt med sitt ämbete nyttjar sitt sinne för entreprenörskap i den illegala, men stundtals lite tillåtna svarta marknaden-ekonomin. Genom sin affärsförmåga har familjen Park det relativt sett ganska bra, vilket betyder att de har mat för dagen, hyfsade kläder (flera av bilderna från familjealbumet skulle man utan tvekan kunna ta för en sydkoreansk familj) och även dvd-spelare. Men efter att pappan och därefter även mamma arresterats och straffats för sin affärsverksamhet, växer beslutet att lämna landet fram. Som straffade förlorar de inte bara anseende utan också möjlighet att försörja sig själva. Eller för den delen alla möjligheter för att deras barn ska få någon form av dräglig framtid.

Yeonmi är knappt ens tonåring när detta händer och tvingas snabbt förvandlas, från ett ganska välskyddat barn till en vuxen överlevare. Själva flykten i sig är dramatisk, att ta sig över den frusna och välbevakade Yalufloden är inte på något sätt riskfritt. Väl över möter hon och hennes mamma en ny verklighet i Kina som stundtals är ännu värre. Utan pengar eller kontakter blir de själva snabbt en handelsvara bland skruplerfria traffickingligor som till fullo utnyttjar desperationen hos flyktingarna. Det är bara genom sin egen list och enorma kampvilja som de lyckas manövrera sig fram i Kina och efter ytterligare en flykt lyckas ta sig till Sydkorea via Mongoliet.

Det är lätt att imponeras över livsviljan hos en person som Yeonmi. Det är hela tiden så många hinder som måste forceras och minsta lilla felsteg, eller för den delen bara ren otur, skulle sätta henne tillbaka på noll. Eller mindre än noll. För när de sista stegen tas för att lämna Kina för Sydkorea, så ökar insatsen. Blir man deporterad efter ett förmodat försök att ta sig till Sydkorea är brottet landsförräderi och straffet är döden. Det är en stundtals väldigt självutlämnande berättelse där Yeonmi inte drar sig för detaljer kring val de tvingas göra. Och även om självbiografin kanske inte språkligt imponerar så är den skriven av en person med stor självinsikt och självkännedom.

Det finns en generell aktualitet över flykthistorierna från Nordkorea. Drivkrafterna som får människor att riskera allt för att få möjlighet till ett drägligt liv är knappast unikt för Ostasien. De nordkoreanska flyktingarna som faktiskt når slutmålet välkomnas med automatiskt medborgaskap, ekonomisk ersättning under de första åren och en genomarbetad kurs i hur man lever i Sydkorea. Där finns till skillnad mot dagens Europa ett slutmål, dit man faktiskt är välkommen hur farligt det än är att ta sig dit. Men med dagens flyktingkatastrof i tankarna går det inte att undvika frågan om hur nuvarande villkors varande skulle se ut om antalet flyktingar drastiskt skulle öka.

Och så tänker man naturligtvis på det stora flertal som inte kommer så långt som Yeonmi. De som förs tillbaka och avrättas eller döms till mångåriga straff i de fruktade strafflägren. De som dör under flykten eller för den delen de som lever en skuggtillvaro som illegala immigranter i Kina. Inte heller där är parallellen särskilt långsökt till dagens Europa. Och de personernas historia kommer aldrig att skrivas, för hos det stora flertalet på flykt är ju inte slutet gott.

Similar Posts:

• Nord och syd
• Hur små är de Stora ledarna?
• Besök i paradiset
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• Det skulle kunna vara din familj

Han tog i ordentligt och blåste i en stor trumpet. Musiken skuttade ut tillsammans med en liten kanin.

Här börjar en Alice i Underlandet-inspirerad berättelse där det mesta saknar logik. Den ulliga kaninen tar med sig flickan upp i himlen där hon får träffa sina borttappade drömmar och hus med många berättelser. Att sedan få flyga på den stora, ulliga kaninens rygg rakt in i vinden så håret rufsas, visst låter det härligt? Att möta molnen och kvällssolens gyllene strålar…

Det här är en ljuvlig och sparsmakad historia med ett drömskt och poetiskt tilltal. Berättelsen rymmer liksom allt och inget på en och samma gång, att jämföras med rymdens oändlighet om en ska ta till stora ord. Jimmy Liaos egna illustrationer är unika. Bilderna byggs upp av små, små streck och det är ytterst noggrant uppbyggt. Detaljerna är många och pratbara.

Det här är en bilderbok som torde passa från tre år och uppåt, räds dock inte om du är vuxen och inte har barn i närheten. Det här är en stillsam, enkel historia som kommer att vidga din horisont och få dig att uppskatta det enkla.

Similar Posts:

• Snäll kanin med onda ögon
• Livet efter tillplattandet
• Kastrull funkar bra med visp och slev
• Ett äventyr för en liten kanin
• Ta en morot

I Ta hand om min mor ställs dessa frågor till sin spets och svaret visar sig vara långt från det som från början upplevts som självklart. Det gäller heller inte bara en person som haft en så avgörande betydelse för ens liv som ens föräldrar, för med dem blir det ju lätt så att personen blir helt synonymt med rollen som förälder, men exakt samma mekanism kan även existera mellan makar. Ja, skillnaden är inte särskilt stor när en närstående person tas för given och dennes individuella existens byts ut mot en roll. Det är den centrala tesen i den sydkoreanska författarinnan Kyung-Sook Shins första till svenska översatta roman. Det är inte svårt att förstå att just denna, henne sjätte roman, är den som kommer att publiceras i över tjugo länder, för ämnet är ju om något universellt.

I romanen möter vi en den sydkoreanska familjen Yun. Även om de är en helt vanlig sydkoreansk familj så påvisar deras familjehistoria ändå den snabba väg som Sydkorea gått för att bli en välfärdsnation väl jämförbar med Sverige. Det har nämligen skett på en generation. Så sent som på sjuttiotalet hade faktiskt dess nordliga granne ett högre BNP per capita även om skillnaden nu är att BNP är femton gånger högre i syd. Så även om båda generationerna upplevt hårda tider så lever föräldrarna, födda på trettiotalet, kvar på landsbygden med svält och umbäranden i färskt minne, medan deras barn helt anpassat sig till välfärdsnationen. De bor och arbetar i Seoul, semestrar utomlands och återvänder till den lilla byn mest när det är någon högtidsdag. De skilda livsmönstren till trots tar inte de bort romanens budskap, och det främlingsskap som även maken kommer att uppleva inför sin saknade fru kan ju inte förklaras av ett generationsskifte, även om det kanske ger en viss förklaring.

När boken tar sin början har just frun, den sextionioåriga So-Nyo, försvunnit på Seouls centralstation just som hon skulle stiga på tunnelbanan med sin make. De är inget världsvant par utan har alltid tidigare vid sina besök i Seoul mötts av något av barnen, men just denna gång skulle de resa hela vägen själva. Familjen gör allt i sin makt för att hitta So-Nyo och under det praktiska arbetet med att dela ut flygblad, svara på tips och bara vandra runt i megastaden i förhoppningen att stöta på henne börjar samtligas bild av modern/makan förändras. Den trygga modern som bara levt för att sköta om familjen uppvisar bit för bit bilden av en person, en individ som de inte tidigare sett.

Det är inget detektivarbete eller snokande i hennes förflutna utan bara minnesbilder som tonar upp i samtal eller egna funderingar som efter försvinnandet får en helt annan innerbörd. Det är en process som gäller för hela den närstående skaran, en samling individer med ett gemensamt förflutet men vars liv gått relativt skilda vägar. Försvinnandet är heller inget som direkt enar syskonskaran utan parallellt med processen av att ingen av dem egentligen känt sin mor så undantränger de sina egna dåliga samveten med att anklaga varandra.

Romanen är lågmäld och till det yttre i avsaknad av spänningsmoment, sökandet är vardagligt och försvinnandet är inte ett mysterium. Bara en olycklig omständighet som i efterhand så enkelt hade kunnat undvikas. Genomgående i de fyra delarna är att den är skriven i du-form, men att perspektiven växlar mellan de olika familjemedlemmarna. Det finns ett vemod som ligger från den första till den sista sidan över en person som alla älskat, men som ingen egentligen visat sin uppskattning inför utan trevat mellan att ta för given och vara besvärad. Det är ett porträtt av en vanlig familj som hamnar i en situation som inte är vanlig, men som långt ifrån är osannolik. Det är helt enkelt en familj och en situation som skulle kunna vara din egen. Och det är just därför som Ta hand om min mor berör och varför Kyung-Sook Shin nu också läses utanför Sydkorea.

Similar Posts:

• Vecka 28 på dagensbok.com – Fortsatt glad sommarläsning!
• I den publicerade flykthistorien är alltid slutet gott
• Sommarläsning 2014
• Betydelsen av en familj
• Kulregn över Himalaya

öppnar man ett getingbo har man ansvar för getingarna och Murakami verkar nästan fega ur och tveka att gå på djupet. Säger “verkar”, eftersom detta som sagt inte är den kompletta romanen, och det finns mängder av krokar att hänga upp vändningar på, gott om teman att spela motmelodier på. Om Murakami vill kan volym 3 vända ut och in på de två första och göra detta till något riktigt stort.

Där lämnade jag er i recensionen av del 1&2 av 1Q84, och det är alltså där jag måste börja recensionen av slutet av romanen. Och svaret, för att börja i den ändan, är ett stort ”oops”. Det där var han aldrig intresserad av, och det var kanske ett misstag att leta efter något sådant. Del 3 fortsätter exakt som de två föregångarna, och så till den milda grad att jag inte riktigt förstår poängen i att dela upp den i flera delar alls.

Alla andra recensioner har börjat med att sammanfatta del 1 och 2 – det är inte så konstigt, eftersom de första 100 sidorna eller så av del 3 också i princip är en sammanfattning av del 1 och 2. Eftersom ingen som inte läst de böckerna kommer att läsa den här så skippar vi det, va? Vare nog sagt att i del 3 fortsätter handlingen där den slutade i del 2 – vi är fortfarande i året 1Q84 med sina två månar och mystiska little people som kontrollerar verkligheten, vi håller fast vid våra huvudpersoner Tengo och Aomame och deras mystiska dragning till varandra, uppblandat med detektiven Ushikawa som jagar dem. Och sådär fortsätter det. Kapitel för kapitel, på en rak kurs framåt. Vill ni ha överraskande vändningar eller fördjupningar får ni vända er någon annanstans.

På sätt och vis är det något väldigt uppfräschande i det. Murakamis storhet har väl någonstans alltid varit sättet han låter sina karaktärer se på världen med stora ögon – ingenting är förbestämt, inga regler ligger fast, allting upplevs för första gången och det får den betydelse det får. Med en huvudperson som är romanförfattare och en annan som tillbringar halva romanen med att läsa Proust kommenterar de själva hela tiden den absurda thrillerhandling de hamnat i, samtidigt som historien som den faktiskt ser ut inte alltid följer de dramatiska regler som både de och deras fiender förväntar sig. Slumpen griper in, karaktärer kommer och försvinner utan spår, mysterier lämnas olösta mitt i, uppenbara ledtrådar försvinner spårlöst, och ännu 20 sidor före slutet sätter han upp dramatiska vändningar som sedan bara rinner ut i sanden.

Om man vill finns det en fin roman här. Det är en roman om hur vi inte är fångar i en berättelse, hur verkligheten – även i alternativa verkligheter – inte följer förutbestämda regler, inte är förutsägbar (trots att 1Q84 som helhet är det), inte måste knyta ihop varenda liten handling innan slutet. Hur kärleken och tron på något bättre kan vara så stark att den rentav låter en kliva rakt ut ur de mest absurda thrillerhandlingar. Kanske är svaren inte det viktigaste. Kanske måste man välja vilka saker som betyder något och skita i resten. Om Orwells 1984 ironiskt nog blev ett virus, ett recept för paranoia och misstro, är det kanske ett sånt här botemedel vi behöver: en roman om att lita blint, att hoppas även när världen verkar sammansvära sig emot en, om att inte haka upp sig på det som håller isär och skiljer åt.

Men samtidigt… är den stark nog för det? Jag har svårt att skaka av mig känslan av att i 1Q84 har Murakami fått en idé som kunde blivit antingen en laserskarp 700-sidorsroman eller en en vansinnigt komplex och utmanande 1300-sidorsroman, och valt en medelväg som går ut på att ta 700-sidorsromanen och blåsa upp den till 1300 sidor – inte genom att utveckla sina idéer och gräva djupare, utan genom att upprepa sig, svamla, avleda… Med följden att den i grund och botten ganska enkla handlingen med sina fina ögonblick känns banal, och med sin fascination för klichéer, amatörhomeriska epitet och fetischisering av kvinnokroppar (det är inte för inte som Murakami blev nominerad till en Bad Sex In Fiction Award) ibland känns mer som en halvtaskig mangaromans än en roman. Det är liksom ingen vits med att låta karaktärerna återupptäcka världen om de bara kommer fram till samma saker som många andra redan gjort.

Möjligen är felet bara hos mig, jag har läst ett antal av Murakamis romaner nu och 1Q84 gör egentligen ingenting som inte hans tidigare gjort minst lika bra – den tar bara längre tid på sig att göra det. Om du är en av dem som hittar en fin roman här är jag nog mest avundsjuk; jag ser ju att den finns där, någonstans.

Similar Posts:

• Rum 101 1/2
• En revolution i hjärtat
• Come on katten, det svänger!
• Ve den stackars pendlaren
• Samma lika, igen

Welsapar lever sedan mitten av 1990-talet i Sverige som politisk flykting. I hemlandet Turkmenistan är han bannlyst och hans böcker har bränts på bål. Härifrån driver han ett ideellt bokförlag som smugglar in andra bannlysta författares verk i landet. Ingetdera är särskilt svårt att förstå när man läser hans roman.

Kobra är lika delar skruvad politisk satir och märklig centralasiatisk fabel. Att en besjälad natur fått nog av människans hänsynslösa framfart och bokstavligt talat sätter ned foten är ett motiv som både känns igen och känns minst sagt aktuellt. Också i till exempel japanska berättelser kan starka känslor få människor att byta skepnad och naturen att slå tillbaka, och det senare temat går förstås igen även utanför litteraturen.

Naturen i Turkmenistan har minst lika goda skäl som någon annanstans. Här har tillgångarna av gas och olja fått finansiera den ena verklighetsfrånvända regimen efter den andra. Den lukrativa bomullsodlingen kräver enorma mängder både vatten och miljögifter, och i Kobra skildras dess konsekvenser för landets invånare.

Inte ens i öknen, där romanens huvudperson och namne Kobra lever, går det att komma undan miljöförstöringen. Han slingrar sig mot staden och väl där tar han en människas gestalt, försöker anpassa sig till livet som människa – vilket levs bäst med partiboken nära till hands, visar det sig snart – och inväntar sitt tillfälle till hämnd. Ganska snart upptäcker han dock hur förvillande mänskligheten är. Det som på håll sett ut som en enhet är vid närmare betraktande ett gytter av offer och förövare, förtryckare och förtryckta, bedragare och bedragna. Vem är det egentligen han borde hämnas på?

Den förmänskligade ormen är ändå bara en av Kobras alla karaktärer och perspektiv. Vi möter också härskaren själv, den ”herr kamrat president” som sadlat om från höjdare under sovjettiden till islamsk ”demokrat”, utan att förändra det minsta i personkult, envälde eller godtycklighet. Han omges av en rad lismande, intrigerande passopper, inte minst hemlig polis och tortyrinstitutioner som ”Språkinstitutet” för olydiga författare. Längst ner i näringskedjan finns förstås folket, de som sliter på bomullsfälten, andas in gifterna, och knappt ser en brödkant av allt det överflöd som deras arbete möjliggör.

I Kobra skildrar Welsapar ett samhälle som lägger alla sina resurser på att glorifiera och skydda en paranoid och allsmäktig härskare – hållbart vare sig ekonomiskt, ekologiskt eller mänskligt. Han gör det på ett sätt som för tankarna lika mycket till Mästaren och Margarita som till 1984. Det blir ibland förvirrande, alltid originellt och det lämnar inte så lite att fundera på.

Similar Posts:

• 1¿Que?84
• Rum 101 1/2
• Come on katten, det svänger!
• Grallimatik
• Hugger i sten

Det finns få böcker från 1900-talet som används som referenspunkt för hur samhället fungerar lika ofta som George Orwells 1984. Samtidigt är det också den bok som flest ljuger om att ha läst, så låt oss slå fast: 1984 är inte (bara) en bok om övervakning, och nyckelfrasen är inte ”Storebror ser dig”. Nyckelfrasen är: ”Vi har alltid varit i krig med Eurasien”. Den som kontrollerar historien kontrollerar framtiden, och människans hela språk, hela tankevärld, och därmed både hennes historia och hennes nutid kan skrivas om. Och vi låter detta ske. Att vi gladeligen går med på två minuters hat om dagen och en okänd fiende, söker trygghet i paranoian utan att märka att hela världen ändrats på ett sätt som gör att vi inte ens har språk att uttrycka hur den en gång var.

Alltså är det knappast en slump att 1Q84 börjar med en passning till en annan engelsk klassiker; en dag på våren 1984 är Aomame sen till ett viktigt möte, så hon rusar ner i ett metaforiskt kaninhål för att hinna – och hamnar i en annan värld där historien gått lite annorlunda. Hon är ju fortfarande sig själv, fortfarande i Tokyo, fortfarande en lönnmördare som skickar män som misshandlar kvinnor till ”den andra sidan”, men plötsligt har poliserna alltid varit bättre beväpnade, USA och Sovjet är vänner, en mystisk religiös rörelse har alltid gömt sig i bergen, och på himlen svävar två månar bredvid varandra… Samtidigt händer något liknande med Tengo, en matematiklärare som extraknäcker som författare; han får i uppdrag att skriva om en roman av en ung gymnasietjej, ändra historien så att den blir mer acceptabel, och utan att veta hur det gick till är han plötsligt inne i något som liknar den romanen med två månar. Och medan alla håller ett öga öppet efter Big Brother och är lättade över att han aldrig kom har något kanske ännu hemskare alltid hänt i det lilla; någon, eller rättare sagt några, styr och våldtar och dödar utan att någon kan märka det.

Gillar man Murakami lär man gilla detta. Vi har två enormt vältecknade huvudpersoner, en starkare handling än han ofta haft förut som lyckas presentera alla sina dubbeltydigheter på ett naturligt sätt, med fullt med små kaninhål som leder fram och tillbaka mellan de två huvudhistorierna. Aomame och Tengo får vartannat kapitel (intresseklubben antecknar: Murakami har baserat alltihop på Bachs Das Wohltemperierte Klavier – 24 kapitel i varje bok, ett för varje tonart, omväxlande i moll och dur) och närmar sig långsamt varandra genom alla frågetecken; vem som skapar vem, vem som lever i vems fiktion, vad som flyttat dem från det ”verkliga” 1984 som nu aldrig hänt till denna udda värld som kanske skrivs allteftersom och kanske är skriven sedan länge. Det är svårt att lägga ifrån sig, och när jag kommer fram till slutet av volym 2 är det med ett ”VA? NÄ! GE MIG MER NU!”

Men samtidigt finns det saker som rentav får mig att undra om Murakami verkligen är så bra som jag en gång tyckte. Dels känns alltihop någonstans fortfarande konstruerat, som om 1Q84 är menad att läsas som en roman inom 1Q84; han är lite för förtjust i metafiktionsgrepp som att låta karaktärerna kommentera diverse dramatiska grepp när de hände. Kanske är det att jag aldrig varit någon stor fan av den matematiskt precise Bach; jag sitter hela tiden och önskar att jazzfanet Murakami vågat improvisera lite mer, stoppa in lite dissonanser, utmana sin egen historia… Han lägger fram frågor om identitet, paranoia, verklighetskonstruktion och makt (utan att avslöja allt för mycket kan vi ju påpeka att Lewis Carrolls fascination för småflickor ju inte bara gällde deras drömmar) som skulle få en Thomas Pynchon, en Philip K Dick, en David Cronenberg eller varför inte en Ryu Murakami att gnugga händerna med ett vansinnesflin och ställa in alla möten för ett år framöver, men öppnar man ett getingbo har man ansvar för getingarna och Murakami verkar nästan fega ur och tveka att gå på djupet. Säger ”verkar”, eftersom detta som sagt inte är den kompletta romanen, och det finns mängder av krokar att hänga upp vändningar på, gott om teman att spela motmelodier på. Om Murakami vill kan volym 3 vända ut och in på de två första och göra detta till något riktigt stort. Huruvida det är hans plan, eller om detta i slutändan blir ytterligare en rutinmässig Orwellreferens, är liksom Storebror och little people själva än så länge höljt i dunkel.

Similar Posts:

• 1¿Que?84
• Samma lika, igen
• Okej
• En revolution i hjärtat
• Ve den stackars pendlaren