I familjen, som alltså är hennes biologiska familj, börjar ett nytt liv med nya regler. Maten måste delas med många och ingen blir riktigt mätt. Örfilarna viner. Hon delar säng med en syster som kissar på sig om natten. En lillebror har en funktionsnedsättning och mamman är utmattad.

Nyorienteringen och att finna sig själv återges med en chockad trettonårings perspektiv. För flickan är det en alltigenom smärtsam upplevelse att inte få något förklarat för sig. Hon skriver brev till sin första mamma och hoppas att brevet når fram. Ett svar kommer och i kuvertet ligger det pengar som hennes biologiska mamma rycker åt sig för att täcka familjens hushållsutgifter.

I skildringen ges många exempel på de olika mönster som präglar människorna beroende på i vilken samhällsklass de lever. I den borgerliga miljön är skolan viktig, då bra resultat kan öppna vägen till högre utbildning och senare ett välbetalt yrke. I arbetarklassens miljö är det kraftfulla händer som har betydelse. Att barnen läser läxor ses med misstänksamma ögon, dessutom innebär det högre elräkningar. Beröm får de barn som slutar skolan för att ta sig ett arbete som ger pengar till mat och kläder.

Något samhälleligt skyddsnät finns inte att vända sig till när verklighetens vassa kanter gör illa. Hierarkin är tydlig. Männen högst upp och kvinnorna ett snäpp längre ned. De vuxna vet bäst och barnen bör veta sin plats. Förundrad tänker jag att det här var ju inte alls länge sedan. Mest tänker jag på den livslånga präglingen uppbrottet innebär. Den inre vilsenheten som tätt hänger samman med den brustna tilliten till vuxenvärlden blir en grogrund för ett kantigt känsloregister. Det finns ljusglimtar, bland annat utvecklar systrarna en gemenskap som innebär att de tipsar varandra om vad de hittills lärt sig om livet.

Naturligtvis finns det redan många levnadsskildringar från 1960- och 1970-talet. Böckerna av Jonas Gardell, Åsa Linderborg och Susanna Alakoski är några som hamnar i den kategorin. Den här boken passar dig som vill vidga dina vyer för att se hur uppväxten var i Italien under samma tid.

Similar Posts:

• Oskyldiga som små barn?
• Att ha och inte ha
• Pappa och jag
• Under huden på tonårstristessen
• En lägenhet att fylla

Att detta skulle bli mer eller mindre rödtonat verkar i alla fall mindre troligt. Vänsterpartiet har visserligen gått framåt, men Socialdemokraterna, som ju är det parti som Göran Greider och Åsa Linderborg framför allt sätter sitt hopp till, har gått bakåt för jag-har-tappat-räkning-på-vilken-gång i ordningen.

Populismen, utläst Sverigedemokraterna – vilket väl är den betydelse begreppet normalt har i svensk politik – går det däremot alldeles utmärkt för. Att det finns en marknad för högerpopulism är svårt att tveka om. Tendensen är densamma i hela västvärlden. Men vänsterpopulismen, var finns den?

Så kan man kanske sammanfatta utgångspunkten för Greiders och Linderborgs bok Populistiska manifestet: vi behöver en vänsterpopulism.

Det leder i alla fall mig in på frågan om vad populism över huvud taget är. Vad är strikt taget skillnaden mellan demokrati och populism? Såväl ”demos” som ”populus” betyder väl ”folk” (det senare möjligen mer åt ”massa” till)? Att de båda begreppen värderas helt olika är tydligt; ”demokrati” är fint, ”populism” fult – men vad är det exakt som skiljer dem åt?

Populismen, menar Greider och Linderborg i inledningen till Populistiska manifestet, är ingen ideologi, utan ”en reaktion mot att åtta av tio medborgare känner att de har rösträtt men ingen röst, fria val men inget att välja mellan. Populismen uppstår när folkets sociala situation skapar krav inom olika områden, som de etablerade partierna inte förstår eller inte förmår att lösa. Det är då behovet av ett radikalt politiskt alternativ uppstår.”

Grundläggande för populismen är en motsättning mellan ”folk” och ”elit”, fortsätter de, men skillnaderna mellan vad vänster- och högerpopulismen lägger i de begreppen är väsentliga: ”För högerpopulismen är folket något homogent, rent och gott. För vänsterpopulismen är folket alla som förlorar på klassamhället.”

Till eliten räknar högerpopulisterna vänstern, feministerna, liberalerna, kulturskribenterna, medierna, mångkulturalisterna, judarna och till och med invandrarna, som de menar är i maskopi med etablissemanget. Vänsterpopulisterna menar att eliten utgörs av dem som äger, förvaltar och försvarar kapitalet. Det här gör att högerpopulism och vänsterpopulism kretsar kring helt olika saker: när högerpopulisterna koncentrerar sig på kulturella skillnader som den stora ödesfrågan, är vänsterpopulismens fokus fördelningspolitik.

Kring dessa teman kretsar de 151 teser som Greider och Linderborg formulerar i Populistiska manifestet. Det kan vara ”Högerpopulismens brist på maktanalys passar makten perfekt” eller ”Den som undrar varför arbetarklassen har vänt vänstern ryggen, borde vända på frågan: Varför har vänstern övergett arbetarklassen?” De flesta teser följs av någon sida utvecklande resonemang, och punkterna i sig är absolut värda att diskutera. Det blir dock lite fragmentariskt. Varför 151 teser? Varför inte ett sammanhållet resonemang?

Det för oss in på en aspekt av ”populism” som Greider och Linderborg ignorerar, men som nog är den jag framför allt förknippar med begreppet: den publikfriande, att det är en mängd populära löften som egentligen inte hänger ihop. Sänkta skatter och ökad välfärd, till exempel.

Det löftet sträcker sig emellertid inte bara till Sverigedemokraterna i svensk politik just nu, det har snarare blivit den borgerliga standardpositionen som också Socialdemokraterna har svårt att stå emot. Därför är Populistiska manifestet absolut läsvärd, men jag måste fråga mig: hade inte det verkligt radikala varit att presentera en tydligt sammanhängande helhetsanalys?

Similar Posts:

• Populismen – fem kännetecken
• Vanmakt inför spretiga argument
• Första maj-tal i bokform
• Döden DÖ
• Kriser som kan leda framåt?

Fadern var journalist för Sydsvenska Dagbladet och senare chefredaktör och ansvarig utgivare på Gotlands Allehanda. Hans egen far var major och väntade ivrigt på att den enda sonen skulle sätta en manlig arvtagare till adelskapet till världen. Vilket aldrig hände. Däremot var JvZ gift tre gånger och hade fyra döttrar och en bonusdotter. Han var en spirituell, gladlynt, humoristisk pappa men även en mycket neurotisk, ensam man med många rädslor och en del missbruk.

Charlotta von Zweigbergk föddes 1960 i mitten av flickskaran och var bara några år gammal när hennes mamma lämnade pappan. Hon kände sig inte alltid sedd och uppskattad som just ett barn till en förälder. Istället utvecklade hon en sorts vuxenrelation till sin pappa; de kunde till exempel mötas i diskussioner om yrkesliv och relationer till det motsatta könet. På många vis var fadern en opraktisk man med divalater, mycket buller och bång och med en position som en kung bland sina döttrar.

När han blir hjärtopererad (och är gift med sin tredje fru som han har ett lätt fjolligt, fjortisförälskat förhållande till) blir det då hon, ”Lötchen”, som får börja reda upp en allt mera råddig tillvaro. Hon reser ständigt till Gotland, köper till och med ett eget litet hus där, och fixar och donar åt de gamla turturduvorna. Fru tre dör och fadern konstateras ha alzheimers. Det blir åratal av skötsel av en alltmer bångstyrig, arg, ovårdad och sjuk gammal man. Körkort dras in, feta katten dör, ringar och konst försvinner spårlöst, pappan blir undernärd och allt mer förvirrad. Många gånger är hon på bristningsgränsen av sin förmåga och ork. Samtidigt är detta något som hon vill: att bli behövd av den pappa som ofta stött bort henne under uppväxtåren.

Boken är ofta sorglig. Charlotta von Zweigbergk skriver i ett nu, i ganska korta kapitel och som läsare följer man den nedåtgående spiralen. Men här finns också humor och värme. Fadern är en mycket rolig människa i sina ljusa stunder trots sjukdomen. Och nu får hon bli den som är honom kär och när (närmast?). Även om han inte alltid längre känner igen henne.

Jag tyckte mycket om Dippen & jag. ”Dippen” är ett smeknamn – Charlotta von Zweigbergk kallade honom inte pappa. Antagligen har hon skrivit boken för sin egen skull, för att få reda ut sina känslor. Det finns ett mänskligt och ärligt uppsåt i boken. Hon berättar till exempel att alla hennes egna pojkvänner och män har haft drag av hennes far. På gott och ont.

Det här är även en bok om Gotland – både sommar- och vintertid. Somrigt lätta, pittoreska miljöer och vintrigt ödsliga dito.

Det finns många ”pappaböcker”. Ofta skrivna av personer i medie- och kulturvärlden (Lukas Moodysson, Åsa Linderborg, Karl Ove Knausgård, CajsaStina Åkerström, Alex Schulman, Paul Auster …). Jag har inte läst lika många ”mammaböcker” – nu på raken kommer jag bara på finlandssvenska Pia Ingströms Inte utan min mamma (2010). Kanske papporna fortfarande är, än idag, mera av ”en okänd kontinent” och tar sig rätten att vara det (där)? Därför finns det ett starkt behov att utforska. Eller så lever män (och pappor) trasigare liv som lättare blir berättelser? Det finns lika många svar som frågor och skrivande människor.

Charlotta von Zweigbergk har själv sagt i en intervju att hon borde egentligen ha skrivit en bok om sin mamma som gjort vad som helst för sin dotter. Hoppas hon skriver – jag kommer att läsa den. Vi är många som funderar över vilka våra föräldrar är eller en gång var.

Similar Posts:

• Att insjukna i minnessjukdom
• Pappa och jag
• En pappabok om skidning
• Ingen skriver som Khemiri
• Om skuld och försoning

Samtidigt är fadern till romanens huvudperson Claudia något av en excentriker: han är icke partiansluten kommunist (och därmed insiktsfullt beskriven av sin dotter som en person som utsätts för alla riskerna med att vara kommunist, men ändå är helt utan någon möjlighet att vara med och skapa den värld han drömmer om). Men han är också en inbiten tennisspelare för att sporten ger en air av överklassig exklusivitet. Han är utbildad jurist men hankar sig fram på arbeten så dåligt betalda och ointressanta att han själv inte har något emot att få sparken. Han när en stolthet över att vara född i Spanien då det ger honom ett vagt alibi för en sarkastisk inställning till det Argentina som trots allt varit hans hemland sedan fyraårsåldern. Och så har han, som titeln anger, sällan något annat på sig än kalsonger när han är hemma. Han påminner i mångt och mycket om Åsa Lindeborgs pappa Leif i Mig äger ingen, minus knegarmoralen men med en måttligare alkoholkonsumtion. Och precis som Åsa älskar Claudia sin pappa, hans brister till trots.

Övriga familjemedlemmar inkluderar mamman som precis som de övriga i familjen står något mer i bakgrunden. Hon är hemmafru, lite missnöjd och lite svartsjuk men också den som är familjens jordnära karaktär som motvikt till pappans fantasifulla utsväverier. Här finns den tioåriga lillebrodern och så morföräldrarna som bor i ett uthus på tomten och vars relation till Claudias pappa är frostig.

Händelserna i romanen kretsar kring stadens flaggmonument och invånarnas förhoppning om att Isabel Péron skall hedra staden med sin närvaro på flaggans dag. En tillsynes ointressant symbolhandling (vilket är exakt vad pappan anser och till Claudias stora förtret också deklarerar utåt, allt medan hennes vänners föräldrar engagerar sig med liv och lust) men som rymmer så mycket mer och där Claudia Piñeiro skickligt bygger in omvälvningarna i Argentinas sjuttiotalshistoria. Den enkla och lite övertydliga symboliken kring landets fana blir den perfekta fonden för att presentera händelserna ur det unga vuxenperspektivet. För Isabel kommer aldrig och det inte för att hon istället valde att närvara vid en annan stads flaggmonument, vilket för den allmänna opinionen i staden är det främsta skälet för engagemanget: att inte låta lokalkonkurrenten Rosario ro hem äran, utan för att militärjuntan med general Videla avsätter henne i en statskupp. Med ens blir det som förut sågs som udda och lite excentriskt nu mer farligt. Medan engagemanget för flaggmonumentet blir det ängsliga flertalets givna sätt att manifestera sin trohet till den nya regimen.

Det som verkligen lyfter Kommunist i kalsonger är dock inte det storpolitiska, utan tvärtom nedtoningen av den. Det är en provinsiell historiebeskrivning ur ett barnperspektiv, där argumenten som lyfts fram av lite brådmogna tonåringar är direkta efterapningar av vad deras föräldrar tycker. Eller kanske ännu mer det tyckande de vill att omgivningen ska uppfatta. Det är diskussioner med argument som i bästa fall skulle passera som populistiska, men också den typ av argument som finns överallt där det finns unga tonåringar. Och när igenkänningen för dessa företeelser upplevs starkare än skillnaden i tid och rum, ja, då har det helt enkelt skrivits bra litteratur.

Similar Posts:

• Intervju med Claudia Piñeiro
• Pappa och jag
• Välskrivet och spännande om välfärdens baksidor
• Själar som i röd copihue på uppriven mark
• Omvälvning i Argentina

Det finns hatare och hotare av alla slag. De flesta kommer från högerextrema rörelser, skriver Bohlin. Vad som utlöser attackerna kan vara att hotaren inte accepterar de åsikter eller ämnen som speglas i ett reportage. Det kan också vara så enkelt som att skribenten är kvinna, har en annan hudfärg än vit eller är homosexuell.
Hatandet och hotandet innehåller ofta kommentarer om skribentens utseende, att hen borde dödas eller att hens familj borde dödas. Hot om sexuellt våld är vanligt, i synnerhet mot kvinnor.

Hatarna nöjer sig inte med att hota via mejl eller inlägg på internetsidor som Avpixlat och Flashback. Journalisten Martin Klepke som är en av bokens många intervjuade berättar om hur han hittat en bomb placerad i en bod vid sitt hus, hans trädgård vandaliserades, han fick bildäcken sönderskurna och en kula lämnades på hans arbetsplats. Här handlar det inte om troll som fördriver tiden med att anonymt hata och hota från sitt skrivbord, utan om reell terror.

Inte bara den enskilde journalisten hotas. Även hens familjemedlemmar, barn inräknade, utsätts. Adress till jobb och bostad kartläggs, det rings, mejlas och hängs ut. För den drabbade blir det omöjligt att leva ett normalt liv och budskapet är tydligt: tyck som vi, se ut som vi eller gå under. Martin Klepke har fått gömma sig på olika adresser vid flera tillfällen. Frilansaren Mathias Wåg lever med skyddad identitet sen 20 år – så har han också gjort flera avslöjanden om just näthatare och högerextrema rörelser.

Hur tacklar den som utsätts allt detta? Går det att göra något åt det? Hur ser samhällets stöd ut, finns det hjälp att få? Det är viktiga frågor som reportaget försöker besvara. Det blir en häpnadsväckande uppräkning av brist på just stöd – från polis, från arbetsgivare och samhället i stort. Det kan tyckas som att antidemokratin fått fritt spelrum. Uteblivet stöd vittnar också journalister som Åsa Linderborg om. När hoten kom, uppmanade hennes arbetsgivare först till tystnad. Idag har hon dock till skillnad mot många frilansare, det stöd och den uppbackning som krävs.

Att bemöta hatet med tystnad är inte en strategi som de utsatta själva tror på. Tvärtom har medieprofiler som Alexandra Pascalidou, Maria Sveland, My Wingren med flera rekommenderat att man talar öppet om det som sker och att man alltid anmäler till polisen även om de sällan agerar.

Bokens huvudfokus är nätterror men Bohlin tar också upp andra former av hotsituationer och ger exempel på vad man kan göra för att skydda sig. Det kan handla om att göra en riskbedömning av hur verkligt hotet är, vidta rent tekniska och praktiska säkerhetsåtgärder eller att bilda nätverk för att stötta varandra. Hot bör alltid anmälas även om polisen sällan agerar, har resurser eller teknisk kompetens för att följa upp anmälan, skriver Bohlin och citerar My Wingren:

Polisen behöver höja sin kunskap om att utreda IT-relaterade brott. Polisen jag anmälde till senast hade knappt koll på vad internet är… Det borde vara grundläggande kunskaper. Men åklagare behöver dessutom ta sitt ansvar. De tycker inte att det är värt att satsa pengar på att utreda näthot, kanske för att det är ett ganska nytt fenomen, brottet har lågt straffvärde och det finns stora bevissvårigheter

Bohlin argumenterar också för att media har ett ansvar att motverka näthat. Det finns en snedfördelning i det man väljer att skriva om. Det och de som sällan ges plats i olika mediesammanhang hamnar utanför den breda normen (i form av vita, heterosexuella män) och blir därmed lättare att förlöjliga, håna och fälla sexistiska kommentarer om.

Skulle ett medieklimat och ett offentligt samtal där vi alla, oavsett kön, etnicitet, funktionsvariation, sexualitet och så vidare kommer till tals på lika villkor förmå sopa undan grogrunden för en del av hatet? Troligt är att betydligt färre, i en sådan samhällskultur, skulle uppfattas som provocerande avvikande. Fler skulle inkluderas.

Bohlin har skrivit en högaktuell och nödvändig bok – som visar på bredden och djupet i problemet. Hon fastnar inte i någon eländesretorik utan lämnar konkreta tips på strategier för de drabbade och försöker också visa på möjliga vägar för en demokratisk utveckling av hela vårt samhälle. Det är en bit på väg.

Tackla hatet är en del av projektet Hat och hot i redaktionell miljö, initierat av nättidningen Feministiskt Perspektiv och delvis finansierat av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Hur mår Rut?”
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• USA ut ur Irak …

När jag sätter mig ner för att skriva om romanen har däremot nyheten precis kommit att Nanna Johansson kommer att skriva resten av trilogin utan Kristoffer Svensson, sedan han hotat både en recensent och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som publicerat recensionen. Nu recenserar vi lyckligtvis böcker och inte författare, men lite underligt känns det ju.

Omänniskor gör mig dessutom en smula osäker. Ibland undrar jag om författarna är ironiska. Törs man lita på satiriker, eller driver de faktiskt med mig som läsare? Det är en undrande känsla som väcks i läsningen (särskilt i början) men knappast blir mindre påtaglig av den här utombokliga utvecklingen.

Första gången vi som läsare möter Sigrid, huvudpersonen i Omänniskor, följer hon efter sin pojkvän in i skogen där hon lovat att hjälpa honom med ett ”konstprojekt”. Vi får veta att hon ”var beredd att göra vad som helst för att få vara i hans närhet. Vad han såg i henne kunde hon däremot inte begripa.” ”Av någon anledning verkade Adrian inte ha fattat att Sigrid Juus var en helt vanlig, tråkig människa” – visserligen med intressanta, guldgula ögon:

Tyvärr var det inte många som intresserade sig för Sigrids ögon, eftersom resten av henne var så fruktansvärt tråkig. Bara en vanlig spinkig tjej med mörkblont hår i en slarvig tofs mitt på huvudet. Hon var inte ens tillräckligt töntig för att vara intressant. På skolan fanns ett nördgäng som alltid hängde ihop, men Sigrid var alldeles för tråkig för att passa in där. Inte ens ett mobboffer lyckades jag bli, brukade hon tänka och sedan skämmas för att hon hade tänkt så.

Låter det inte som en parodi på ungefär varenda ungdomsfantasyhuvudperson du läst? Den musiga, blivande hjälten som snart ska upptäcka att hen har fantastiska krafter och en alldeles särskild uppgift (förslagsvis att rädda världen)?

Känslan av orolig väntan på att ens partner ska upptäcka hur ynklig och ointressant man i själva verket är hade kunnat ha självklar igenkänningsfaktor, om jag ens för ett ögonblick kunde ana vad Sigrid ser i Adrian. Han är så rakt igenom ett as, en seriefigursskurk nästan, som enbart tilltalar henne med förakt, som skrattar när hon ramlar och allmänt uppför sig som ett elakt barn. När Sigrid råkar förvandla sig till ett lodjur för allra första gången och anfalla mobbar-Adrian där i skogen är min reaktion ett enda ”Äsch, he had it coming”, som the merry murderesses i ”Cell Block Tango” i musikalen Chicago.

För just det, Sigrid visar sig kunna förvandla sig till lodjur. Hon tillhör omänniskorna (eller hamnskiftarna, som den mer etablerade men inte särskilt lyckade svenska termen brukar lyda). Via nätet får hon snart kontakt med en sydsvensk liten grupp som ska lära henne att hantera sin djurskepnad, samtidigt som de har en rad andra problem att handskas med, inklusive ett ondsint seriemördarvildsvin, en veckotidningsmadam som vill avslöja deras hemligheter och en snokande (pun intended) mellanchef som vill ta över omänniskornas organisation och hjärntvätta djuren ur dem som inte följer organisationens regler. Ja, och så Sigrids småsinta pojkvän då.

Även om det tar ett tag innan den här romanen fångar mig finns också många element som jag gillar. Att internet spelar en så självklar roll, till exempel – vart skulle man annars vända sig om man plötsligt upptäckte att man kan förvandlas till lodjur? – liksom att det finns en karaktär med palestinska rötter som förvandlas till en hyrax, en liten klippgrävling, därifrån. (Jag inser dock lite för sent att jag borde googlat det för att få en rättvisande bild, vilket är lite opraktiskt, för ”klippgrävling” låter större än den är.) Dessutom är själva djurtillstånden fint skildrade, och delar av intrigen – seriemördarvildsvinet är rätt seriemördarklichéigt, om man nu kan säga det om ett vildsvin – som sagt riktigt originell.

Det kan nog bli intressant att se vad det blir av den här trilogin. Hur det nu går med fortsättningen?

Similar Posts:

• När drömprinsen inte är så drömlik längre
• Ungt par i klaustrofobisk bygemenskap
• Det händer faktiskt nu!
• Att vända hem till något trasigt
• Varning för separationsångest!

Bokmässan är en av årets höjdpunkter. Vare sig jag har någon bok att representera, eller om jag främst är här i dagensboks eller eget intresse, så vill jag inte missa det, not for the world. Denna blandning av intryck: trängseln av människor, hetsen att hinna mellan de olika seminariehallarna, alla märkliga småförlag som finns bortom en viss gräns av välbekanta. Monterminglen efter stängning, när man springer mellan olika små tilltugg, försöker ta igen dagens kanske uteblivna lunch eller åtminstone fika, samtidigt som man inte vill gå miste om de gratis vinglas som finns för den som håller sig framme. Författarna! Läsarna! Bokälskarna! Kändisarna! På kvällarna tar vi en runda i baren på Park, den hotellbar på Avenyn som någon bestämt är den givna efterfesten. Spanar långt.

Min första dag på mässan blir intensiv men lyckad. Jag får till både lunch och middag! Förra året var jag upptagen av den erotiska romanen, och allt vad det innebar av signering, klädombyte på handikapptoaletter, pirr i magen och storhetsvansinne. I år försöker jag istället se så många seminarier jag bara kan. Det börjar redan klockan tio med Gunnar Ardelius, författarförbundets ordförande, som pratar med Anna-Maria Rimm, forskare med bland annat e-boksutvecklingen och förlagshistoria på sitt expertisområde, och Charles Arthur, som skriver om teknologi på The Guardians och även gett ut böcker som behandlar hur jättar som Apple och Amazon invaderar bokutgivningen och dess villkor.

Arthur börjar med att med hjälp av olika diagram avvisa att Amazon skulle utgöra det hot som uppmålats. Faktum är att försäljningen gått ner sedan starten. Att mindre förlag slår igen eller köps upp av större kan inte sägas vara påverkan av Amazons framfart, inte heller att bokhandlar slår igen. Mindre än hälften av USAs befolkning har en Kindle. Och Sverige ska vi inte ens tala om. Svenska läsare är konservativa när det gäller format, säger Rimm.

Amazons selfpublishing är självfallet en plats av mycket skit, säger Arthur, och får självgoda skratt från publiken till svar. Men fördelarna tar han också upp. Det handlar om att manus som av olika anledningar inte hittat ett större förlag, men som genom Amazons tjänst har chansen. ”Förlagen kan hitta guldkorn här”, påstår Arthur, som är säker på att Amazon kommer till Sverige nästa år. Och att det i sin tur kommer att generera en ny Stieg Larsson ca två år senare. Det som tas upp som fördelar handlar alltså mer om presumtiv inkomst, än om litterär kvalitet. Varför man nu skulle bli förvånad över det, säg det i världen som inte handlar om effektiv avkastning idag. Men lite nedslagen blir jag allt. Eller väldigt. I min anteckningsbok skriver jag att detta är giganternas krig. Där den enstaka författarens verk blir allt mindre viktigt, i jakten på pengar. Vad kul det hade varit med en vettig kulturpolitik. Kanske ett ‘fixed prize’ i bokhandlarna? Eller åtminstone unset av en diskussion om saken? Är jag bakåtsträvande eller idealist? Allt ser annorlunda ut, när man är den som sitter med orden. Långt ner i näringskedjan. Högt upp i statusstegen.

En bok når fortfarande inte stort genomslag förrän den tagits upp av ett stort förlag. Samtidigt pratar Ardelius om missnöjda författare på Authors Guild, som attackerar varandra utifrån hur de har publicerats. ”Kommer detta att komma till Sverige?” frågar han sig. Detta är redan här, tänker jag. Som ständigt hamnar i bråk med folk om egenutgivning. Jag går från seminariet med blandade känslor. ”Folk tittar på Amazon och förfasas”, säger Anna-Maria Rimm, ”men fler borde se hur kaotiskt läget redan är i Sverige”.

Andréa Räders seminarium om styvmödrarna i Bröderna Grimms sagor känns märkligt ostrukturerat. Kanske för att boken otaktiskt nog inte hunnit bli klar, ”jag var sjuk i somras och missade min deadline”, och bara finns som insättsblad där vi ur publiken kan se hur upplägget ser ut. Bara som hastigast nämner hon styvmödrarna, och att de kan tänkas komma från brodern Wilhelms stora modersbundenhet. Desto intressantare är det då att sagorna berättats av kvinnor, Räder namnger Marie Hassenpflug och Dorotea Wild, utan vars inblandning sagorna aldrig skulle kommit till. Det bröderna Grimm gjorde var att skriva ner, redigera och ge spridning. Kanske borde samtalet ha hetat något om detta istället?

Semiariet ”Snacka om läslust” handlar om sex i ungdoms-och barnböcker. Moni Nilsson och Mårten Melin pratar om vikten av att skriva lustfyllt om sex. ”Det är väldigt många böcker där killen vill och inte tjejen. Det dricks väldigt mycket alkohol och allt är misär. Det är klart att de här böckerna också ska finnas. Men det kan väl finnas en åtminstone, som handlar mer om det positiva i sex.” Men riktigt så enkelt verkar inte omvärlden se på barns sexualitet. Melins böcker plockas ofta bort från skolbibliotek. Föräldrar förfasas, ”när någon frågar borde man säga att nej, inga sexscener. Men det är jättemycket våld i den!” skojar han, för att visa på dubbelmoralen. Och Nilsson varnar för ett samhälle som drar åt 1800-talets händerna på täcket-uppmaning. ”Ska vi säga så idag också?”

De pratar vidare om vad som finns att tillgå för barn. ”Internet är fullt av porr. Men vad får de unga för bild av det då? Om vi skriver för barnen, låter vi de ha tillgång till sina egna känslor.” Kanske är det snarare vuxnas rädsla som spelar in här, menar de båda. Som förälder finns det alltid en viss ångest i det faktum att ens barn ska växa upp. ”Det är viktigt att inte objektifiera”, menar Melin, vi lever i ett tillräckligt sexualiserat samhälle ändå. ”Nej, det får inte vara ett självändamål att göra elvaåringar intresserade av sex”, stämmer Nilsson in. ”Men många undrar ju mycket om det.” Vidare pratar Melin om ett ansvar han upplever sig ha som författare. ”Jag vill skriva om hela livet. Man kan inte välja. Eller jag vill inte välja. Sex är en del av livet, en del i att porträttera en karaktär, det är inte konstigare än så.” Och vill man inte läsa måste man ju inte. ”Det är väldigt tydligt vad den här boken handlar om”, säger han, och visar upp Mycket mer än en puss. ”Jag vill inte att alla böcker ska handla om sex. Men någon kan väl få göra det?”

Kerstin Lundberg Hahns lilla författarskola för unga är intressant. Hon får oss alla engagerade i att hitta de olika ingredienserna för att skriva en spökroman. Det handlar om att använda sig av de fem sinnena. ”Har det här hänt på riktigt?” brukar eleverna fråga, säger hon. ”Nej”, brukar Lundberg Hahn svara då. ”Men när jag skriver det vill jag att du ska tro det.” Spöket är viktigt, men kanske än viktigare är att bygga upp den värld spöket ska träda in i. Svensklärarna på första bänk antecknar ihärdigt. När hon frågar var i biblioteket, som publiken bestämt som rum, spöket befinner sig, visar det sig finnas mer fantasi här än hon är van vid. ”I en bok”, säger någon. ”Det säger de aldrig!” skrattar Lundberg Hahn. De vanligaste platserna är förstås källare eller vind. Men det gör inget, tycker hon, att det blir lite klyschigt. Konsten ligger ändå i detaljerna. Jag tänker att det är en bra introduktion till hur man kan hålla en författarskola för unga. Men att jag själv inte riktigt jobbar så.

Cilla Naumann är en av mina favoritförfattare. Dels för att hon skriver bra, men också för att hon tycks röra sig så obehindrat mellan vuxen- och ungdomsgenren. Hon berättar att Tom, som återkommer i flera av hennes böcker (62 dagar, Springa med åror, 17 timmar härifrån, m.fl) kom till när en av hennes söner inte ville läsa. ”Jag satte mig och läste för honom varje kväll. Även när han inte ville satte jag mig utanför hans rum, och läste. Jag märkte ju att han lyssnade, att han innerst inne ville det.” Novellsamlingen Kulor i hjärtat skrev hon med tanken att lura in en ovan ung läsare i något som närmast liknar en roman, i det att alla berättelserna rör sig i samma universum. Och Springa med åror skrev hon faktiskt parallellt med 62 dagar, då hon upptäckte att hon började intressera sig oproportionerligt för mammorna i berättelsen. Detta att skriva om ett skeende från flera olika perspektiv är något av Naumanns signum, och hon tror att det kommer sig av att hon som ung läste Alexandriakvartetten, en svit romaner av Lawrence Durrell från 60-talet. Romanerna använder sig just av olika berättarperspektiv, ett nytt per bok.

På golvet har Olika förlag en rolig grej, där de uppmanar folk att ta med sig en stereotyp bok och få byta in den till en fräschare, ur deras egen utgivning. Provokativt? Ett drag för att slippa elda upp böcker som blir över? Kul initiativ, tycker jag.

Och så lite erotik och porrsnack på Aftonbladets monter, där Jenny Högström berättar om sitt samarbete med Lars Krantz, i form av serieboken Achtung Blixtkrieg. Åsa Linderborg som är moderator, generas när Carl-Michael Edenborg visar upp ett foto på hur han kom över sidorna när han läste för redigering. Ibland är han ju bara lite för mycket…

På kvällen har jag förlagsmiddag, efter allt mingel. Jag lyckas hålla mig på mattan med drickandet, vilket kan vara lite lurigt när allt är gratis. På Hagabion är Gilla Böckers förlagsmiddag i år, och vi är många nu, förlaget har precis slagits samman med Lilla piratförlaget. Tre långbord, trevlig stämning. Jag snackar framtida projekt med Erik på Lilla piratförlaget. Vågar prata med Pija Lindenbaum. Hamnar bredvid Katarina Kuick, som tillsammans med Ylva Karlsson skrivit en av mina favoriter inom skrivarböcker; Skriv och skriv om igen. Riktad till unga, men funkar minst lika bra på äldre skribenter som tappat lusten och inte längre ser vad de håller på med.

Och så Park. Vi är inte där så länge, men vi hinner med lite bubbel. Ett varv. Det är bara torsdag, än går det att hitta en soffa efter tio. På kändisspaningsfronten ser vi John Ajvide Lindqvist och Leif Pagrotsky. Och Lars Wilderäng, var nu gränsen går mellan kändis och människa. Han är jag ju ändå i samma författargrupp som på facebook, och vi har sagt att vi skulle ses. Vem är jag? Är jag en kändis nu? Alla är lite berusade och glada. Alla är lite sura över att toalettpappret tar slut på tjejtoan. Och på Natur och Kulturs fest på övervåningen dansas det till nittiotalshits, alla är ungefär lika pinsamma när den fria baren börjar ta ut sin rätt.

Similar Posts:

• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• En bok att älska
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Augustprisvinnarna!
• Författaren – artisten

Film gjord på litterär förlaga är väldigt vanligt förekommande. Tidigare i höst har vi kunnat se Mig äger ingen, som i lanseringen möttes av ilska från en försummad Åsa Linderborg, som tyckte att filmteamet tagit sig för stora friheter med manuset. Hur är det egentligen, när en bok ska bli film? Vad kan man förvänta sig, och vad kan man inte förvänta sig? Kan filmen aldrig bli lika bra som boken? Är jämförelser ens vettiga att göra, eftersom det rör sig om så pass olika medier, och en bok på trehundra sidor knappast kan översättas till knappa två timmars film?

Jag har själv anledning att fundera över saken, nu när min bok Det borde finnas regler blir film. Castingen är i full gång i Malmö och redan till sommaren kommer inspelningen att köra igång. Vem blir Mia, vem blir Mirjam, vem blir Karl? Hur kommer 40-åringen Per Hyllén att se ut? Vilka av scenerna i boken kommer att vara med, och vilka kommer inte att vara det? Nästa år får vi veta, då den går upp på biograferna… Vad tycker biopubliken? Vad tycker läsarna? Vad tycker kritikerna? Och vad tycker jag (om man bortser från den fantastiska egokicken att se det där ”efter boken av Lina Arvidsson” i inledningstexterna… Läs mer om filmen Det borde finnas regler på min blogg och på produktionsbolaget Mints hemsida.

Men nu åter in i litteraturen förstås! Vi på dagensbok har som vanligt bäddat upp med boktips för er under veckan som kommer. Christina börjar veckan med en varm recension av Emma Karinsdotters debut. Romanen heter Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig och handlar om destruktiv förälskelse. Prosalyrik som hyllas för språkets och den psykologiska vinklingens skull.

På tisdag skriver Marie om Katja Kettus Barnmorskan, en mörk och skitig och till en början krånglig roman som utspelar sig i Lappland 1944-1945. Men den äter sig in i ben och märg, och får Marie att inleda recensionen ”Åh herregud vilken roman!”.

På onsdag skriver Richard om en bok med litteraturkritik, Samtida fördomar, av Charles Baudelaire som ellerströms gett ut. Det är verkligen litteratur om litteratur på hög nivå, och en intressant ingång till Baudelaires tänkande, men för att uppskatta den till fullo måste man verkligen vara insatt i fransk litteratur, tycker Richard. Kanske mer intressant historiskt dokument än underhållande nutidsläsning.

På torsdag skriver Kari om Ge och ta av Adam Grant. Hon tycker att den är en upplyftande bok om fördelarna med en givande attityd i arbetslivet.

På fredag skriver Håkan om Lennart Sjögrens Kalla mig Noa (”Jag har lyckan att recensera den. Ett underverk!”) Och en bonusrecension av Tolvnitton Förlags antologi Poeter 10.0.

Och vad som kommer till helgen, det får ni se då!

Similar Posts:

• Vinn ”Det borde finnas regler”
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Intensivt och lyriskt om förälskelse
• Vänskap och tokförälskelser
• Rösta fram ”Det borde finnas regler” som ljudbok!

Vi på dagensbok.com har tio biobiljetter till filmen och vi lottar ut två stycken var till fem vinnare.

För att vara med i utlottningen behöver du svara på följande fråga:

Vilket år utkom Åsa Linderborgs roman Mig äger ingen?

Skicka ditt svar tillsammans med namn och adress till redaktionen@dagensbok.com senast onsdag 13 november.

Mig äger ingen är en gripande men samtidigt varm och humoristisk berättelse om 5-åriga Lisas villkorslösa kärlek till sin alkoholiserade pappa. Det är också en skildring av Sverige på 70-talet och arbetarklassens bleknande ideal. Mamman lämnar familjen och Lisa kämpar för att behålla bilden av hjältepappan. Till slut ställs Lisa inför ett livsavgörande val.

Mig äger ingen är fritt baserad på Åsa Linderborgs kritikerrosade, Augustnominerade och flerfaldigt prisbelönta självbiografiska roman med samma namn från 2007.

Regi: Kjell-Åke Andersson
I rollerna: Mikael Persbrandt, Tanja Lorentzon, Sten Ljunggren och Lisa spelas av tre skådespelare, Ida Engvoll, Saga Samuelsson och Ping Mon H Wallén.

Läs mer om filmen & boka biljett här.

Tävlingen är ett samarbete med SF.

Similar Posts:

• Vinn biobiljetter till ”I lodjurets timma”!
• Vinn biobiljetter till Stockholm Stories med Jonas Karlsson
• Vinnare av biobiljetter till ”I lodjurets timma”
• Vinn biobiljetter till Lukas Moodyssons ”Vi är bäst!”
• Vinn t-shirts med Jenny Jägerfelds ”Jag är ju så jävla easy going”

Finlandssvenska Katarina Gäddnäs har inspirerats till att initiera samtalet efter att författaren Ulla-Lena Lundberg uttalat sig om fiktionens kraft i samband med släppet av sin bok Is. Den bygger på självbiografiskt material men är skriven som fiktion, och Lundberg menar bland annat att ”det finns en sanning som man bara kommer åt genom fiktionen.”

Själv har jag alltid förutsatt att det är läsarna som styrt författarna, det vill säga så länge självbiografiska böcker säljer så bra som de gör kommer de att skrivas. Felicia Feldt skriver en bok om sin mamma, mamman svarar med en bok om dottern. På samma sätt slår dokusåporna ut såporna, för att vi aldrig tycks bli mätta på att titta in genom de där nyckelhålen. Ge tittarna vad tittarna vill ha liksom, i sann kommersiell anda.

Men Jens Liljestrand påpekar hur de senaste årens augustprisvinnare och nominerade i den skönlitterära klassen ofta har varit romaner som gränsat till självbiografier; Åsa Lindeborgs Mig äger ingen, Susanna Alakoskis Svinalängorna, Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz; till och med Tomas Bannerheds Korparna har stor självbiografisk förankring. Detta kan i sin tur skapa ett tydligt belöningssystem, menar Liljestrand, unga författare kan få intrycket av att det lönar sig att skriva såna här berättelser. I Sverige har vi också deckarundret och chick lit-undret, som riskerar ge hela fiktionslitteraturen en stämpel av ren underhållning. Vill du betraktas som en seriös författare tycks alltså den biografiska fåran vara att föredra. Finkultur-cred alltså, snarare än kommers.

Fånigt egentligen, märkte ni hur jag precis skrev ordet ”fiktionslitteratur”? Var det inte termen skönlitteratur vi skapade just för denna typ av böcker? Men begreppen suddas som sagt i kanterna. Om man jämför länderna har Sverige varit värst. ”En helt galen höst”, kallar Liljestrand det, och tar Fredrik Ekelunds roman Som om vi aldrig gått här som exempel. Den skildrar en uppväxt, precis en sådan som Ekelund själv haft, har en huvudkaraktär som heter Fredrik Ekelund och har ett foto på Fredrik Ekelund på omslaget. ”Någonstans här börjar begreppet roman tappa sin betydelse.”

Liljestrand hävdar också (med tveksam täckning, tänker jag surt) att skrivarlinjer inte undervisar i hur man jobbar med fantasi, hur man faktiskt beter sig för att hitta på saker. Det är mycket jobb, menar han, att få en intrig att hålla boken ut.

Anna Fredriksson, som ofta skriver manus för teve, berättar att problematiken inte existerar där. Kan du inte jobba med dramaturgi, det vill säga hur man bygger upp en historia, ja då har du stora problem i samarbetet med skådespelare och regissör sen.

Kjell Westö påminner å sin sida om att valet att skriva självbiografiskt och dela med sig av sina nära relationer och därigenom riskera dem, inte lämpar sig för alla. ”Jag vill inte”, säger han. ”Jag håller inte för det.” Han menar också att man som författare kan vara bättre lämpad för en viss genre.

Medan Fredriksson kontrar med att det främst handlar om lathet och oförmåga att researcha. Litteraturen ger ju en chans att utforska omvärlden, menar hon, och tycker att det många gånger känns roligare att lägga sina karaktärer så långt ifrån sig själv som möjligt. ”Bara det görs tillräckligt bra.” Tricket är ju att lura läsaren så att även fiktionen upplevs som sann.

En annan fråga som tas upp är om det är fel att gå alltför långt ifrån sig själv; säg att skildra en utsatt grupp utan att själv vara del av den, som exempelvis romerna? Liljestrand tycker att man bör tänka sig noga för här; det kan bli en ren maktutövning att ta över någon annans röst. Här är det för några sekunder som att det glöms bort att författare är ett yrke där du jobbar med att i skrift porträttera och gestalta. ”Men om man gör researchen?” kontrar Philip Teir. Ja, precis. Det finns en överdriven försiktighet här, som, om den tillåts ta över, i slutändan enbart kommer att släppa fram ren och skär vittneslitteratur. Westö slår fast att det viktigaste här är ödmjukhet. ”Man måste bli de här människorna. Det är ett Herkulesjobb verkligen”, säger han, och beskriver hur han själv blev som galen i arbetet med sin förra bok. ”En författare måste vara mer eller mindre bipolär” är ett citat som kommer upp, myntat av Jeffrey Eugenides.

Är författare idag lata, som bara orkar gå till sig själva? Redan under antiken lärde sig folk hur en berättelse var uppbyggd, hur man med struktur och rätta verktygen skapar något nytt. Detta, menar Fredriksson, borde sitta i ryggmärgen hos alla utövare.

En intressant kontenta blir alltså att för att kunna skriva bra fiktion måste du göra din research. Forska för att i slutändan kunna hitta på så bra som möjligt. Och det, just hur man egentligen gör när man researchar, har nog Liljestrand helt rätt i att man sällan lär ut på skrivarlinjer. Åtminstone inte de tre där jag själv har gått.

Och för att återgå till inledningen: ett bra resultat måste fortfarande vara a och o. Och kanske är det så att vissa saker kommer fram bättre när de berättas genom fiktionen? Åtminstone har jag alltid uppskattat när jag själv får måla upp ansiktet på karaktären, när det inte redan är förbestämt och går att undersöka närmare via Wikipedia eller diverse författarintervjuer. Litteratur är ju i mångt och mycket till för att genom andras öden förstå världen, men också sig själv. Många gånger blir den kommunikationen lättare när budbäraren inte är bokens huvudperson. Du kan kisa och sätta in dig själv där. Det självbiografiska kan användas för att snabbare nå fram till det som bränner till, menar Philip Teir i samtalets inledning. Jag håller med. Men inte finns det någon anledning att veta vad som är självupplevt, och vad inte? En bra bok låter mig ju uppleva allt som händer och sker, lika tydligt och skarpt som om det drabbade mig själv.

Similar Posts:

• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Strapatser och förnumstighet
• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup
• Denne gigant
• Denne gigant