I Ett hov av taggar och rosor tvingades människoflickan Feyre att lämna människornas rike för att istället bo med sin fångvaktare/drömprins (tänk Skönheten och Odjuret) vid alvernas Vårhov. Jag hade dubbla känslor för den boken (recension finns här), eftersom den var något av en litterär bergochdalbana. När den var som bäst var den riktigt fin och gripande, när den var som sämst var den en soppa av klyschor, töntiga namn, och den numer i ungdomsböcker obligatoriska tortyren. Trots sina brister var den onekligen fängslande, och jag tvekade inte en sekund inför att beställa uppföljaren som recensionsexemplar.

När jag påbörjade läsningen av Ett hov av dimma och vrede var jag först lite avvaktande. Visst verkade den ha en mer gedigen story och betydligt mer flerdimensionella karaktärer, men Maas har gjort mig besviken förut, så jag vågade inte hoppas på för mycket. Halvvägs in i boken hade jag svårt att släppa tag om den, och kan med förtjusning säga att den är i en helt annan klass än sin föregångare.

Ett hov av dimma och vrede handlar till stor del om vad som händer med prinsen och prinsessan i berättelsen efter att orden ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” skrivits. Feyre klarade sig igenom prövningarna och tortyren, den elaka drottningen dog, Feyre befriade sin drömprins och hela hans folk från skräckväldet, men hårda prövningar tenderar att förändra oss. Det hade varit naivt att tro att Feyre och drömprinsen Tamlin skulle kunna fortsätta som vanligt efter allt de gått igenom, och Maas skriver övertygande om två trasiga personer som borde leva lyckliga i alla sina dagar, men inte gör det.

Maas ska ha en eloge för hur hon gestaltar drömprinsens mindre drömlika drag. Han är en beskyddare först och främst, och det var vad Feyre behövde mest som människa, men som alv behöver hon att få vara hans jämlike, något han inte klarar av att ge henne. Istället försöker han förvandla henne till en omhuldad docka, och det kväver den energiska och frihetstörstande Feyre. Det hade dock varit en bättre berättelse om Maas hade visat att det var okej för Feyre och Tamlin att inte vara kompatibla och för Feyre att söka sig till någon annan utan att förvandla Tamlin till en skurk först. Det hade varit fullt rimligt för Feyre att lämna Tamlin även innan han började låsa in henne. Det nya kärleksintresset är…intressant, antar jag. De intensiva sexskildringarna var däremot inte särskilt intressanta alls, men det kanske bara är jag. De verkar vara ganska uppskattade bland andra läsare, av internet att döma.

Slutet på Ett hov av dimma och vrede var så spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Förmodligen till närmsta bokhandel för att köpa nästa bok.