Recension

: Ett hov av taggar och rosor
Ett hov av taggar och rosor Sarah J. Maas
2018
Modernista
5/10

Bland feer och magiska avtal

Utgiven 2018
ISBN 9789177016779
Sidor 432
Orginaltitel A Court of Thorns and Roses
Översättare Carina Jansson
Först utgiven 2015

Om författaren

Sarah J. Maas (f. 1986) är en amerikansk författare. Hon debuterade 2012 med fantasyromanen Glastronen, den första delen i en serie. Maas bor med sin familj i Pennsylvania, USA.

Sarah J. Maas – författarens hemsida

Sök efter boken

Ett hov av taggar och rosor är en bok jag har svårt att få grepp om. På ytan är den genomsnittlig fantasyromans för ungdomar. Den hårdhudade (och mänskliga) Feyre sliter för att hennes (helt odugliga och passiva) familj inte ska svälta. Utrustad med pil och båge jagar hon djupt inne i skogen, och på en av dessa jakter dödar hon en besynnerligt stor varg. Strax efteråt dyker ett rasande odjur upp hemma hos henne och berättar att vargen hon dödade i själva verket var en fe i vargskepnad. Och förresten finns det ett uråldrigt avtal mellan feer och människor som i princip är en magisk variant av ”öga för öga”. Okej, så då har odjuret alltså laglig rätt att döda Feyre. Men! Istället för att dö kan Feyre istället välja att följa med odjuret till feernas rike och bo hos honom för alltid. Det finns nämligen ett kryphål i avtalet, något om att det räknas som att Feyre har gett sitt liv för livet hon tog även om hon i praktiken lever fortfarande.

Där blev jag lite…tveksam till vad jag gett mig in på. Jag menar, jag vet att uppläggen för många populära böcker (och böcker som jag verkligen tycker om att läsa) är lite långsökta, men hade det inte räckt att Feyre var tvungen att leva resten av sitt liv som tjänare till feerna på något sätt? För det här jäkla avtalet ska väl rimligtvis hindra arterna (fe och människa) från att döda varandra? Jag förstå reflexen att vilja döda någon som har dödat någon nära mig, men att leta upp dem och erbjuda dem att istället bo hos mig för alltid och behöva se dem varje dag…? Nej, tack.

Hursomhelst. Förutom att avtalet kändes otroligt osannolikt så flöt Ett hov av taggar och rosor på rätt bra emellanåt. Många av karaktärerna var lite väl platta, och Feyres familj kändes som en överdriven parodi på Askungens styvfamilj. Om jag vore Feyre hade jag varit överlycklig över att slippa dem, men Feyre verkar å andra sidan rätt oförmögen att känna positiva känslor överhuvudtaget. Jag är inte heller solsken personifierat, men tillochmed jag tycker att Feyre har en lite väl negativ attityd till precis allting hela tiden.

När Feyre anländer till feernas rike visar det sig att odjuret som hämtade henne heter Tamlin, och är höglord över Vårhovet. (Feernas rike är delvis uppdelat i olika hov, det är lite krångligt, men det finns en karta i början av boken). Tillbaka i sin vanliga skepnad är Tamlin väldigt stilig, men en gammal förbannelse har gjort att han och alla andra vid vårhovet har balmasker permanent fastsatta över ansiktet, så Feyre kan inte se särskilt tydligt hur de ser ut. Trots att Feyre i princip blev kidnappad blir hennes liv vid Vårhovet ganska trevligt (något hon också är lite missnöjd med), och hennes motvilja mot feer i allmänhet och Tamlin i synnerhet övergår såsmåningom i en spirande romans.

Trots sina tydliga brister är Ett hov av taggar och rosor ändå en bok som jag drogs in i och engagerade mig i. Tamlin är ett lite tråkigt kärleksintresse, men jag kan väl någonstans förstå tjusningen med hans och Feyres will-they-won’t-they-romans. Tamlins bästa vän Lucien är en sarkastisk guldgruva och den motvilliga vänskapen som utvecklas mellan honom och Feyre är en fröjd att läsa.

Maas har skrivit in många fina, smått geniala detaljer i Ett hov av taggar och rosor (balmaskerna de inte kan ta av sig! Lukten av magi! Namngivningen av hoven!) och det finns ett par riktigt rörande scener. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att så mycket av handlingen är hafsigt ihopskriven. Att boken känns som en omskrivning av Skönheten och Odjuret hade varit kul om Maas hade varit öppen med att det är det Ett hov av taggar och rosor är. Eller åtminstone ”inspirerad av”. För just nu känns det lite väl mycket som att Maas plockat delar av storyn medan hennes förlag visslat oskyldigt och tänkt att ”det är nog ingen som märker något”. Jag fattar att det inte var så det gick till, att det förmodligen inte var med flit o.s.v., men NÅGON någonstans i kedjan från manus till tryckt bok borde ha sett det och reagerat på det.

När det är dags för Det Stora Avslöjandet blir visserligen hela grejen med det bisarra avtalet kanske lite mindre bisarr, men berättelsen i sig blir däremot mer långsökt än tidigare.

Och tortyren! Herrejävlar, vad händer med bokbranschen? Varför ska det finnas med blodiga och utdragna tortyrscener i varannan ungdomsbok? (Jag har skrivit om det här problemet tidigare, bl.a. i min recension av Gena Showalters Timglaset). Mot slutet av Ett hov av taggar och rosor var jag tvungen att dubbelkolla att boken faktiskt marknadsförs för ungdomar. Jag förstår att ungdomar nuförtiden är lite mer härdade än vi (speciellt jag) var på min tid, men jag hoppas ändå att det går att skapa litterär spänning i framtiden utan att flå karaktärer levande.

Med det sagt, kommer jag definitivt läsa uppföljaren.

Katze Collmar

Publicerad: 2018-04-16 00:00 / Uppdaterad: 2018-04-13 17:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7309

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?