Jag träffade Claudia Piñeiro på en svamlig bokmässa i Göteborg i slutet av september där hon var för att marknadsföra sin roman Torsdagsänkorna, den första av hennes böcker som är översatt till svenska. Jag har såklart recenserat Torsdagsänkorna här på dagensbok vilket ni kan läsa om här.

Romanen marknadsförs som en deckare vilket jag inte uppfattar den som och ifrågasätter i min recension. Därför frågade jag hur hon själv klassificerar sin roman? Hon svarar att hon inte skriver romaner med tydlig genreindelning, att det är förlaget som kategoriserar romanerna. I Torsdagsänkorna figurerar tre döda män men det är fler aspekter av romanen, fler saker hon vill berätta om, dödsfallen är bara en del av den.

De tre döda männen är ett sätt för mig att säga något om karaktärerna, annat än att beskriva hur de är och hur de lever. Jag gillar att sätta mina karaktärer inför svåra beslut och i svåra livssituationer. Vissa gör vad som helst för pengarnas skull (vilket hon illustrerar i Torsdagsänkorna).

Det är ingen polisutredning i romanen, istället tar karaktärerna där saken i egna händer när tre döda män hittas på botten av en pool. Jag frågar hur det kommer sig, är det så att människor i Argentina inte litar på polisen?

Claudia berättar att det är vanligt att polisen i Argentina är korrupt, vilket gör att många väljer att hellre gå till en detektiv eller någon annan typ av utredare när något händer istället för till polisen. ”Det har blivit bättre men vi är fortfarande rädda att de (poliserna) ska upprepa vad de har gjort förut.”

Torsdagsänkorna utspelas i ett gated communitie kallat Los Altos de la Cascada.

Gated commuinites blev vanliga i Argentina på 90-talet. Många ville ha det som invånarna i andra länder, som Sverige, får av staten – skydd och trygghet till exempel. De flyttade till de här områdena utanför städerna där det är mindre föroreningar, och där de känner sig trygga.

Alla som bor i Los Altos de la Cascada är rika och beroende av pengar. I verkligheten är det inte ett krav, alla som bor i gated communities är inte rika men de har en utbildning och ett bra yrke. ”Det är fortfarande inte platser för alla typer av människor, bara för ett fåtal.”

Claudia Piñeiro började skriva som barn, det första hon publicerade var en barnbok för 22 år sedan. Hon berättar att hon redan då skrev för vuxna men att det är enklare att ge ut litteratur för barn än för vuxna i Argentina då det finns fler förlag för barnlitteratur än vuxen litteratur. Hon berättar att förlag ibland läser ett manus flera år efter att det har skickats in, ibland läser de det inte alls. Sin första vuxenroman gav hon ut när hon vann ett pris, ”då blev det såklart lättare.”

Jag frågar hur hon arbetar när hon skriver.

Mina romaner börjar med en bild i huvudet av en situation eller av karaktärer som jag inte vet så mycket om till en början. Jag lever med den bilden i någon månad innan de börjar prata och då börjar jag skriva. När jag börjar skriva tror jag att jag vet hur det ska sluta men berättelsen tar ofta andra vägar än de jag tänkt från början.

Jag tror att människor som skriver måste skriva, som man måste andas. Jag vet inte vad som är det bästa med att vara författare men det finns stunder då jag trivs bättre och det finns stunder då jag trivs mindre bra med det.

Önskar du någonsin att göra något annat än skriva?

Nej, jag är utbildad ekonom men jag känner mig inte lycklig när jag jobbar med det. Jag tror att jag måste vara författare så inte ens när jag trivs mindre bra med att skriva har jag velat göra något annat.

Det är få författare som kan leva på sitt skrivande och gör annat för att försörja sig. Claudia Piñeiro skriver manus för TV, skriver dramatik, undervisar i kreativt skrivande, skriver för tidningar och sitter just nu i juryn för ett litteraturpris, samma pris som hon själv fick för Torsdagsänkorna.

I Argentina är det många som vill bli författare, ”det är förmodligen fler som vill bli författare än som läser böcker.” De flesta skriver vanliga romaner, även om de flesta läser deckare. Många skriver även noveller, tyvärr är det få som läser noveller berättar hon, och det är svårt att få noveller utgivna. Själv tycker hon att det är svårt att skriva noveller, ”man måste vara så selektiv i det man skriver.”

Jag är dålig på Sydamerikas litteratur, och gissar att merparten av ni som läser här har lika dålig koll som jag. Jag frågar därför om hon kan ge tips på sydamerikanska författare vi borde läsa, förutom hennes egna böcker.

Jag måste såklart välja bland det som finns översatt, det finns många intressanta författare som inte är översatta så det är svårt. Bolañotycker jag mycket om. En annan är Ricardo Piglia, han är en av Argentinas viktigaste samtida författare. Han skriver romaner och essäer om litteratur, och är professor i latinamerikansk litteratur (på Princeton University).

Med anledning av bokmässans nordiska tema ställde jag såklart också frågan vad hon vet och tycker om skandinavisk litteratur.

Den typ av litteratur som når Sydamerika är främst prosa, romaner. Strindberg naturligtvis. Den samtida skandinaviska litteraturen som vi läser är främst deckare. De två som jag föredrar är Henning Mankell och Johan Theorin, jag tycker mycket om dem. Jag gillar dem för att jag får läsa om Sverige, om människorna som bor här.

foto: B. Cannarsa, Opale.