Öppningen vill mycket. Den rör sig mellan humor, absurditet och en sorts kommentar om språk och ägande. Samtidigt är den så tydligt uppbyggd att jag har svårt att avgöra om Matthew Diffee driver med bilderbokens tradition eller om han faktiskt försöker undervisa. I den glipan uppstår en osäkerhet som präglar hela läsningen.

Illustrationerna förstärker den känslan. De är nästan skolboksexempel på hur djur ser ut, tydliga och igenkännbara, men samtidigt lekfulla i sina vinklar. Färgerna är milda och harmoniska, som om världen i boken är tänkt att vara trygg och lätt att orientera sig i. Just därför blir det lite märkligt när ett flygande tefat plötsligt dyker upp, komplett med en pladdrande utomjording som är ännu mer ego än både fåret och geten. Den visuella världen öppnar sig för något helt annat, men utan att berättelsen riktigt följer med.

När boken glider vidare in i sina nonsensljud sipp sapp klickeli klack känns det som om den försöker skaka av sig sin egen tydlighet och kasta sig ut i något friare. Bilderna antyder att något mer vilt skulle kunna hända, men steget tas aldrig fullt ut. Det är som att boken står och stampar i dörröppningen till en större lekfullhet och en mer konsekvent absurditet men inte vågar kliva in.

Det finns stunder där text och bild möts i ett fint glapp där barnets fantasi får ta över och boken bara följer med. Men lika ofta stannar den halvvägs. Den verkar inte veta om den vill vara en språkleksbok, en konfliktlösningsbok eller en ren nonsensbok. Viljan att vara allt gör den lite otydlig i sin egen riktning.

Ambitionen finns där. Rytmen finns där. Lekfullheten finns där. Men det där extra skavet, den oväntade vridningen som hade kunnat göra boken minnesvärd, uteblir. Världen den försöker skapa låter lite annorlunda och ibland öppnar den sig. Men oftast blir det just ett ljud, ett klick, ett klack och sedan tystnad.

Betyget landar på tre av tio. Inte för att boken är dålig, utan för att jag tycker att den känns som en skiss till något som kunde ha blivit mycket mer.

Similar Posts:

• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå
• Att fnissa ihop med ankan
• Simon skojar
• Snön älskas inte av alla
• Livet utan oss

Modersrollen togs över av den äldsta dottern, Avery, som skötte den med den äran tills alla systrarna lämnat hemmet och hon flydde in i en dimma av alkohol och droger – under en begränsad tid, innan hon blev jurist. Men under den ordnade fasaden – välbetalt arbete som bolagsjurist, äktenskap med en fantastisk kvinna, bostad i ett av Londons lyxigaste områden – pyr och bubblar det.

Den näst äldsta, Bonnie, fann utlopp för sina känslor i boxningen och kom riktigt långt i karriären – tills hon gav sig in i en match när hon inte borde ha gjort det. Nu arbetar hon som dörrvakt på en bar i Los Angeles.

Nummer tre i skaran, Nicky, arbetade som lärare och kämpade med allvarlig endometrios – och sin längtan efter att bli mamma.

Minstingen Lucky – som nu är 26 år gammal – har arbetat som modell sedan femtonårsåldern och kuskat jorden runt. Hon är skapligt framgångsrik men vilsen och självmedicinerar med alkohol och partydroger – och hävdar att hon har kontroll över det.

För ett år sedan avled Nicky och kvar finns hennes tre systrar som alla har hanterat förlusten, sorgsen och sitt dåliga samvete på olika sätt – och i ärlighetens namn inte särskilt bra. Som en blixt från klar himmel kommer på årsdagen ett mail från modern om att det är dags att sälja lägenheten, systrarnas barndomshem, där Nicky bodde kvar och det blir en vändpunkt för dem alla.

Samlade i barndomens stad kommer minnen och hemligheter ikapp dem medan de försöker få ordning på sina liv och hitta sina platser i den nya syskondynamiken.

Det ett bra driv i berättandet och de tre systrarnas perspektiv fungerar väl för att belysa olika händelser. Det finns också många både fina och roliga scener men jag har lite svårt att verkligen engagera mig i deras liv och problem. Det är lite för många plattityder och systrarna och människorna omkring dem är lite för mycket av typer och för lite av hela människor, trots att de förändras och utvecklas.

Troligen beror det på att förändringen mestadels sker ganska förutsägbart där den som tycks vara på ett visst sätt visar sig vara annorlunda. Därtill är det lite för många halvkvädna visor och strösslade ledtrådar men utan någon riktig finess.

Similar Posts:

• Glittret som döljer tårarna
• Om en mamma, och ett samhälle
• Mörkret inombords
• Stolthet och fördom och hatsex
• Sött och salt om systrar

I get up first to be alone, and also because my jaw hurts too much to stay in bed.
Each morning it is as if my mouth has survived a war – it has protested, it has hidden, it has suffered.

De första två meningarna I Pathemata – Or The Story of my Mouth sammanfattar egentligen boken som helhet. Smärtan hon lever med i sig och hur den begränsar hennes tillvaro samtidigt som liknelserna och språket blomstrar kring den.

Det är en mycket tunn volym med korta avsnitt. Knappt 70 sidor av vardagshändelser, drömmar och reflektioner kring kärleken, livet, smärtan, döden, barnet hon var och barnet hon har. Det är Maggies och munnens självbiografi där bildspråket är både rått och poetiskt och de avskalade ögonblickens klarhet lysande.

Smärtan får henne att i desperation söka sig till behandlingar och behandlare hon till sist vacklar i sin tro på. Läkare, tandläkare, fysioterapeuter, en guru. Blodprov och palperande, röntgenbilder och vanliga fotografier. Jakten på lindring och de ständiga växlingarna mellan hopp och förtvivlan tar upp all tid och kraft men ändå är det så mycket annat som pågår och sipprar ut.

Sometimes I wonder what I would have thought about all these years, if I hadn’t spent so much time thinking about the pain. Then I remember that I’ve thought about a lot of other things as well.

Och jag som läsare tänker på det hon skriver om och associerar vidare, njuter med ett visst dåligt samvete av texten, vars grund är ett lidande. Jag läser om stycken och vill skriva av dem, memorera dem, absorbera dem. Njuter särskilt av något av det vackraste – och sorgligaste – jag läst om en väldigt viktig vänskaps- och mentorsrelation.

I can’t stop hearing C’s voice saying, ‘Maggie, my dear Maggie.’
No one will ever say my name like that again – no lover, no parent, no husband, no friend.
The way C knew me died with her; from now on I will be less loved, less known.

Similar Posts:

• I det blåaste blå
• Lida och skriva
• Och hjärtat det slår
• Räds den gula tapeten!
• I åldrandets stund

I The Space Cat, Nnedi Okorafors och Tana Fords grafiska roman för mellanåldern, ges vi ett svar på de där frågorna. Det kanske inte är det sanna svaret, eller ett svar som gäller alla katter, men det är fantasifullt, roligt och charmerande, med stor igenkänning för alla interplanetära kattägare.

Periwinkle, familjen Okorafors katt, bekämpar nämligen onda rymdvarelser och kastar sig in i rymdkapplöpningar med sin egenhändigt byggda rymdraket.

Ja, det är knasigt, men det är också väldigt snyggt genomfört, och Periwinkles drastiska beteende och högdragna men lojala attityd känns väldigt autentisk. Okorafor fångar på något sätt en katts hela känslomässiga logik, om det låter rimligt.

Tecknaren Tana Ford, som tidigare jobbat med Okorafors serieroman LaGuardia, får också fatt i kattens alla kroppsuttryck och miner briljant, från den vettskrämda, helspända kroppen till den fullständigt avslappnade och trygga myskatten. Bilderna är en stor del av behållningen.

Fin är inte minst den helt vardagliga berättelsen om när Periwinkle som liten kattunge kommer hem till ”the Nnedi” och hennes tonårsdotter. De är tålmodiga och nyfikna, men han litar inte på dem. Han far iväg, han försvarar sig, han rivs, han far omkring som en skottspole med klor i det nya hemmet: ”I no trust them.”

De serverar kycklingfiléer. Han dänger iväg matskålen med kraft (men mumsar i sig filéerna). De försöker klappa. Han river. ”I still no trust.”

”And then, one day …” hoppar han upp i Nnedis knä där hon sitter och skriver och lägger sig och spinner. ”… I trust.” Kanske är det så enkelt och precis så svårt med förtroende? Man litar inte på någon. Tills man gör det.

Mer äventyrligt blir det när onda rymdvarelser lurar. En dyker upp i en liten bägare het sås som lämnats kvar på köksbordet. Periwinkle går modigt till attack och försvarar familjen.

Det blir lite kladdigt.

Det stora äventyret börjar när familjen flyttar till Nigeria för ett år. Där tror många människor att katter besitter övernaturliga krafter, att de är häxor eller demoner. Periwinkle finner sig ändå snart till rätta och får vänner bland djuren där – och det kommer att behövas, för en ordentlig rymdinvasion är på gång. Människorna fattar som vanligt ingenting.

Okorafor brukar skildra rymdvarelser med fler nyanser än hos Periwinkles fiender, men också här finns ett undantag. Uppe i rymden, i sin lilla rymdraket, tävlar Periwinkle i fart mot den mystiska rymdkatten Orange Meow från Neptunus. De har mer gemensamt än han anar.

Den som följer Nnedi Okorafor på sociala medier känner säkert igen hennes båda katter, Periwinkle och Neptune, den ena en orientalisk korthårskatt och den andra en sphynx, eller nakenkatt. De har till och med ett eget Insta-konto. Det, ihop med slutet på den här boken, får mig att gissa att de kan återkomma även i serieformat.

Similar Posts:

• Migration som rör upp känslor
• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Envis, busig och söt kattunge

Precis som många andra idag fascineras Fitzgerald Campbell av true crime-genren med allt från böcker, serier och podcaster. Hon bestämmer sig för att gå till botten med det här intresset, hon vill förstå varifrån det kommer och vad det egentligen handlar om.

Hon delar intresset inte bara med vänner och syskon, utan framför allt med sin mamma (som fick intresset från sin mamma, som i sin tur fick intresset från sin mamma). När Fitzgerald Campbell var 16 år såg hon David Finchers Zodiac på bio tillsammans med sin mamma och syster. Under filmen inser hon att Zodiac-morden skedde i den del av Kalifornien där de befinner sig och där de bor. Allt blir på samma gång skrämmande och fascinerande.

Förutom att analysera sin fascination för mord utifrån sin egen uppväxt och familj, sätter Fitzgerald Campbell även in vårt generella ökade intresse för true crime-genren i ett större sammanhang och ser utvecklingen av genren parallellt med att reality drama vuxit fram som koncept i olika medier.

Jag är ungefär tjugo år äldre än författaren men dras lätt med i en 30-någontings nostalgi kring 70-talets estetik. Jag är inte helt insatt i alla seriemördare som avhandlas, och inte heller i alla serier och podcaster som nämns – och inte är jag heller längre någon stor true crime-fantast – men Fitzgerald Cambells bok engagerar och drar mig med ändå. Jag vill redan läsa fler böcker av henne.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare

Att höra hur Haymitch hamnade där låter kanske som en deprimerande historia? Dessutom vet vi ju i stora drag hur det kommer att gå redan innan vi öppnar romanen – om man nu med ”vi” menar oss som blev trollbundna av ursprungstrilogin från början, och fortfarande hänger kvar, trots att Collins förra prequel, Balladen om sångfåglar och ormar, hade uppenbara brister.

Med Sunrise on the Reaping – till skillnad från sina fyra föregångare har denna fått behålla sin engelska titel i svensk översättning – går Collins på många sätt tillbaka till ursprungskonceptet. Vi får följa en ung människa från distrikten, besegrad periferi i förhållande till den segrande huvudstaden, som väljs ut som tävlande i de grymma Hungerspelen, där distriktens ungdomar ställs mot varandra på arenan tills bara en överlevande vinnare står kvar.

Att författaren ändå lyckas variera det här konceptet och ge det liv än en gång är skickligt. Relationerna mellan de tävlande, dödsfiender eller tillfälligt allierade, engagerar, liksom hela prequel-paketet. Ja, vi vet vart vi är på väg, men vi vet ju inte hur vi kommer dit. Trådarna i den väv som är romanen pekar både framåt och bakåt. Välbekanta karaktärer kommer igen.

Det gäller också samhällskritiken, det bärande element i Hungerspelen som ska ha fått såväl filmatiseringen som den upproriska handgesten som används i den förbjuden i flera asiatiska länder. Bland annat i Thailand, Myanmar och Hong Kong har de tre mittenfingrarna i luften blivit en symbol för verkliga demokratirörelser.

Det kan ta tid för ett uppror att spridas. För en gnista att slå ut i en omstörtande eld.

Sunrise on the Reaping börjar på slåtterns morgon, den dag på året när Hungerspelens tävlande från varje distrikt ska utses och skickas till huvudstaden. Inte bara två från varje distrikt detta 50:e spel, utan fyra. Fyra barn mellan 12 och 18 år, sammanlagt 48, som skickas mot en nästan säker och definitivt plågsam, tv-sänd död.

Det är Haymitch Abernathys 16-årsdag, och han kommer aldrig mer att få gå och lägga sig i sin egen säng, under samma tak som sin mamma och lillebror. Aldrig mer smyga sig till stunder i skogen med sin käresta, Lenore Dove.

Regimen har makten att ta ifrån dig allt i Hungerspelens värld. Men den som har förlorat allt kan kanske också bli en farlig fiende?

En liten gnista kan bli en omstörtande, förgörande eld.

Similar Posts:

• Upp till kamp
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull
• Ljudet av Snow som faller
• Att överleva på andras bekostnad
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?

Men hoppade Caitlin verkligen själv, eller blev hon rentav puttad? Helt plötsligt kliver nämligen ett vittne fram och säger sig ha sett Caitlin uppe på bron med någon.

Meghan försöker hålla sig borta ifrån allting, men blir ändå indragen i detta drama. Hon tycker att det är något som inte stämmer med Meghans familj. Är det något som föräldrarna och hennes syskon döljer? Och vem är mannen med de otäcka ögonen som försöker besöka Meghan? Intrigen tätnar samtidigt som inget är som det verkar.

Det kallas tydligen för popcornthriller. En underhållningsthriller som tar begreppet bladvändare till helt nya nivåer och som är lika beroendeframkallande som en skål popcorn framför en deckare på tv. Full av oväntade vändningar som poppar hejvilt och gör att man bara måste läsa en sida till.

Hon ångrar sig inte är verkligen en rågad popcornskål som är svår att slita sig ifrån. När jag tror att jag förstått hur det ligger till så dras mattan undan och förvirringen är återigen total. På ett mycket bra och rafflande sätt kan tilläggas. Jag älskar litteratur och film som jobbar på detta sätt. Men det kräver sin berättare. Kubica kan konsten att överraska och skrämma upp sina läsare utan att göra dem förvirrade.

Karaktärerna är mångbottnade och ofta rätt knepiga. Det är väl det som gör att de känns så levande och trovärdiga. Som ni förstår blir det svårt att berätta så mycket mer om den här historien. Den är gjord för att läsas, rysas över och bli överraskad. Jag tyckte om Hon ångrar sig inte men tycker att Kvinna saknad av samma författare är ett par strå vassare.

Similar Posts:

• Uppfriskande rått och norskt
• Skott, lögner och familjeband
• Lögner, lager och livet liksom
• Nagelbitande och filmiskt
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin

Krauss gestaltar i sina noveller människor som har fullt upp hela tiden. Det är lätt att tänka som citatet lyder: ”Livet är det som pågår medan du planerar något annat”. Med andra ord är det ganska vanliga händelser som skildras. Släktingar tvistar om hur de ska se på familjehändelser eller rättare sagt Familjen. Ett barn föds eller en pappa dör. En tonåring är på väg att träda in i vuxenlivet och himlar med ögonen när mamman och pappan berättar om skilsmässan.

Mellan människorna finns spänningsfält. Det blossar och det svalnar mellan dem. Somliga landar mjukt och finner en omhuldande trygghet. Åtminstone tills en tanke smyger sig på och inger oro eller triggar i gång … ja, svartsjukan? En del gör anspråk på att livet måste innehålla frihet. Föreställningen om frihet betyder tillit för en person men fria tyglar för någon annan. Konsekvenser följer som överraskar. I en annan novell dras en slutsats av ett annat slag: Partnern kommer inte alls att hjälpa mig när jag blir sjuk. Nog är det melankoli på hög nivå i skildringen av vars och ens olika förväntningar.

Om jag skulle hitta en gemensam nämnare för personerna i novellerna, så är det deras känsla av att höra hemma på två eller ännu flera ställen. Nutidsmänniskan är marinerad i möjligheterna att flyga till släktingar och ”kanske-partners” på en annan kontinent. Men resorna betyder också vistelser i ett mellanrum när man varken är hemma eller borta.

Mest imponerad är jag av Krauss för hennes förmåga att skriva så tätt intill och hitta in i människornas sinnen. Det är som om hon har slängt ner mänskliga beteenden i en kittel. Likt Harry Potter fiskar hon upp en minnestråd som leder till den där händelsen som satte punkt för ungdomen eller relationen.

Jag måste också nämna överraskningarna. Det handlar inte om den sorten som påminner om cliffhangers utan här handlar det om att någon dyker upp som gubben i lådan. Det FINNS faktiskt personer som gör så här! De kliver in i ditt liv och skapar oreda men gör ändå gott.

Det förflutna eller undringar över framtiden tar grepp om människor. Krauss visar hur en författare kan göra en djupdykning i skeenden som leder till att huvudpersonen kommer i kontakt med okända lager i sig själv. Tonen är vidsynt och varm men inte utan smärta.

Jag upprepar min rekommendation till deltagarna vid skrivarutbildningarna. Skriv en novell. Rikta ljuset mot ett speciellt ögonblick som förändrade tillvaron. Det behöver inte vara självupplevt. Den bästa novellkonsten är fri från de lättfunna spåren i ditt liv.

Similar Posts:

• Mer än ett skrivbord
• Minnets öken
• Ödesmättat och melankoliskt
• I solen med dagensbok.com – vecka 26
• Konsekvenser som bygger på förtroende

Varför ryker det ur avloppsbrunnarna fastän det är 25 grader varmt? Vad är för sviktande plåtar man ibland tvingas ut på när det blir för trångt på trottoarerna? Hur kommer det sig att det finns trätunnor á la Vilda Västern på taken, till och med på en del riktigt moderna hus?

Självklart dyker det upp minst lika många frågor om alla människor man ser, om det osynliga presidentvalet (New York är ingen vågmästarstat), om rikedom respektive fattigdom och om alla etniciteter och språk i denna fantastiska smältdegel. Men jag hittar en bok på Tenement Museum som visar sig kunna förklara åtminstone de mer jordnära, gatubildsbetonade mysterierna.

Undertiteln till The Works är ”stadens anatomi” och det är sant att den kan läsas som en allmängiltig bok om hur logistiken i en modern storstad fungerar. Men boken har New York City som utgångspunkt och förklarar just dess anatomi alldeles särskilt väl.

Det Stora Äpplet ligger där det ligger för att här finns en av världens mest perfekta naturliga hamnar. Men flera pirer längs Hudsonfloden ruttnar sönder och samman. Andra har byggts om till olika slags nöjespalats, vad det verkar. The Works förklarar att sjötransporterna allt sedan 1950-talet har revolutionerats av containern. Särskilda containerhamnar finns i New Jersey och i södra Brooklyn. En av dem syns när man lämnar Newarks flygplats med taxi. Från containerhamnarnas terminaler körs allt gods med lastbil in till centrala stan. Hamnen måste förresten muddras kontinuerligt år ut och år in. Annars skulle den strax vara fylld av sand som Hudsonfloden för med sig. Arbetet har måst intensifieras. De moderna containerfartygen är mer djupgående än 1700-talets fullriggare var höga. Det framgår av bokens infografik.

Jag går The High Line, parken som skapats på en upphöjd järnvägssträcka. Den hade stått övergiven sedan 1980, också det beroende på att man inte längre lossar gods på västra Manhattans pirer.

För att fötterna ska få vila lite lär jag mig hjälpligt att åka tunnelbanan. Systemet är stort och bitvis kontraintuitivt. Hur skiljer man expresståg från lokala? Hur vet man när de plötsligt växlar från det ena till det andra? Och varför finns det flera stationer som heter Canal Street? The Works ger en historisk bakgrund. I världens mest nyliberala land var det såklart privata aktörer som oberoende av varandra skapade tunnelbanelinjerna. Långt senare köpte staden systemen och slog ihop dem. Genom att fråga folk lyckas jag åka rätt.

Dricksvattnet smakar lite klor, men går an. På restaurangerna föreslås inte sällan ”tap water”. Jag lär mig att storstadens reservoarer är arton till antalet och finns längre norrut i delstaten New York. Ett omfattande system av akvedukter säkerställer ett ständigt tillflöde. De törstiga skulle annars raskt räknas i miljoner. Och det är här de gammaldags trätunnorna kommer in i bilden. De är helt enkelt vattentankar. Trycket kan bara pressa vatten upp till sjätte våningen, totalt otillräckligt på Manhattan. Därför pumpar många fastigheter upp vatten till taktankarna. Man väljer av hävd att platsbygga dem av cederträ som sväller och håller tätt och dessutom isolerar väl mot utetemperaturen.

Stadens artärer forslar inte bara vatten, hushållsgas och elektricitet. Det finns också alltsedan 1880-talet ett system för distribution av ånga som används för uppvärmning och luftkonditionering. Man ville komma bort från allt det sot som tusentals kolpannor spred. Sjukhusen använder ånga, liksom 100 000 bostäder samt en mängd signaturbyggnader som Rockefeller Center, Empire State Building och The Metropolitan Museum of Art. Röken som ikoniskt stiger ur avloppsbrunnarna är således ”spillånga”.

The Works är uppdelad i sex teman: transporter av människor, transporter av gods, energi, kommunikation, renhållning samt framtiden. Alla kapitel är rikligt illustrerade med kartor, infografik, sprängskisser och förklarande teckningar. Materialet är fantastiskt men jag får leta innan jag finner någon information om illustratören. Det visar sig vara ett helt team, samt i vissa fall hela byråer, som jobbat med teckningarna till olika delar av boken. Det är hur som helst en pedagogisk guldgruva av samma slag som ”Så funkar det-böckerna”.

Allt kanske inte intresserar mig lika mycket, som systemen bakom mobiltelefoni, exempelvis. Men The Works innehåller ”the works”. Jag får min nyfikenhet stillad på det trottoartekniska området. Plåtarna är källarluckor. En del är rostiga och sviktar betänkligt. Men de öppnar av säkerhetsskäl utåt, uppåt, skriver Kate Ascher lugnande.

Similar Posts:

• Sammansatt farväl till USA
• Den vackraste boken om Göteborg
• Stockholmskonst för dig och mig
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Skämtsamt New York bakom turiststråken

Nu har jag läst tillräckligt många böcker på de där listorna för att inte förvänta mig något kittlande depraverat (om det nu hade varit det jag var ute efter). Snarare lämnar listorna mig ofta med frågetecken av typen: Var det ens sex i den boken? Fanns det nån bikaraktär som var gay? Vad menar de ens? Och så vidare.

Gender Queer har förstås ett solklart tema kring icke-binär identitet och sexualitet. Att den faktiskt innehåller ens den minsta lilla sexskildring hade nog gått mig förbi om jag inte vetat att den ifrågasatts för det. En huvudpoäng är snarare att berättaren kommer fram till att hen närmast är asexuell, det vill säga inte vill ha sex alls.

Allt som låter lockande med ett förhållande gör jag redan med min bästa kompis.

Och allt det andra … är jag inte intresserad av.

Och ja, det sticker kanske ut i en sexfixerad samtid? Jag som tidigare reagerat över att asexuella har den tristaste Pride-flaggan (svart, vitt, grått och så lyckligtvis lite lila) blir glad av Maias konstaterande att de asexuella i San Franciscos Pride-tåg har de bästa skyltarna, med deviser som ”Asexuella har annat att tänka på!” och ”Varför ha SEX när du kan äta TÅRTA?”.

Gender Queer är en lågmäld, sympatisk, funderande bok med enkla, liksom varma och välkomnande bilder. Mestadels är det rakt och realistiskt berättat, men det händer att Kobabe använder pedagogiska symboler för att förklara sitt identitetsarbete, som de enorma vågskålar hen kämpar med på ett uppslag.

Den tydligaste metaforen jag hade för mitt könsuttryck när jag gick på collage var bilden av en balansvåg. En tung vikt hade lagts på ena sidan, utan min tillåtelse. Jag försökte hela tiden kompensera genom att tynga ner den motsatta sidan.

Men målet var aldrig maskulinitet, utan snarare BALANS.

I den nedtyngda vågskålen ligger en rejäl tyngd med texten ”Tilldelad könet kvinna vid födseln”. Maia själv försöker stapla mindre vikter i motsatt vågskål med texter som ”Kort hår”, ”Säckiga killkläder” och ”Pronomen”. Visst är det en tydlig och tänkvärd bild?

Det händer att det blir riktigt brutalt, som när Maia måste genomgå gynekologiska cellprovtagningar, något hen mår fysiskt och psykiskt väldigt dåligt av. Här visar bilderna på en smärta som är svår att sätta ord på, men som verkligen känns i kroppen.

Överlag skulle jag ändå säga att tonen är … förtröstansfull. Det blir bättre. Det går att förstå. Det går att omge sig med människor som vill en väl. Det går till och med att förlåta sig själv för att man inte alltid orkar ta varje strid.

I slutänden – slutordet – är det inte förbud och ifrågasättande som Maia Kobabe väljer att ta upp, utan kärleken, hur mycket boken betytt för människor som kunnat känna igen sig i den eller förstå andra. Det är såklart en mycket trevligare, och mer välförtjänt, typ av uppmärksamhet.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• En hyllning till de som vågat vara besvärliga
• En bättre råttfälla