Sådana tankar laborerar den franske författaren Laurent Binet med i sin roman Civilisationer. Den är på flera sätt en lek med vår historia, också till formen. Den första delen är en isländsk saga, ”Freydís Eiríksdottirs saga”. Den andra delen utgörs av fragment ur Columbus dagbok. Den tredje är en medeltida krönika med instuckna brev av bland andra Erasmus och Thomas More. Den fjärde är en pikareskroman om pikareskromanens storhet Miguel Cervantes äventyr i ett något annorlunda Europa.

Freydís Eiríksdottir kommer norrifrån, som nordborna ju gjorde, men reser allt längre söderut i Amerika. Hon för med sig hästar och konsten att utvinna järn, men också sjukdomar. Det kommer att få en avgörande betydelse för berättelsens andra del. När Christofer Columbus och hans skepp anländer i slutet av 1400-talet har urbefolkningen större möjligheter att försvara sig, och Columbus blir den sista av européerna att dö i fångenskap på Kuba.

Så är grunden lagd för romanens längsta och mest centrala avsnitt, ”Atahualpakrönikan”. Några decennier senare ligger inkan Atahualpa i krig med sin halvbror. På flykt från dennes arméer kommer Atahualpa till Kuba, där de får höra talas om främlingarna från andra sidan havet, och också får möjlighet att studera vad som finns kvar av deras skepp. Sagt och gjort. Inkan ger sig av över Atlanten och erövrar så småningom Europa, eller, som det kommer att kallas, ”Femte provinsen”, efter de fyra provinserna i inkans ursprungsland.

Perspektivskiftet är smått genialt. Binet vänder upp och ner på invanda begrepp. Gör dem främmande. Så har amerikanerna svårt att begripa alla stridigheter kring detaljer i européernas dyrkan av ”den uppspikade guden”, men lär sig snart att använda deras ”talande blad”. Atahualpa läser Machiavelli, spelar ut furstar mot varandra och trotsar såväl påven som Luther. På kyrkporten i Wittenberg spikas Solgudens 95 teser upp, till den senares stora förtrytelse.

Blir det för den sakens skull ett bättre Europa än det verkliga? För ett tag förefaller det så, men så enkelt gör Binet det inte för oss. För vem kan överblicka följderna, om det förflutna bara varit en liten smula annorlunda?

Civilisationer är ett rasande intressant och läsvärt tankeexperiment. Att det också är så mycket ett formexperiment både vinner och förlorar romanen på. Det är bitvis underhållande, men skapar också ett visst avstånd. Hur hade det varit om Binet skrivit en mer traditionell roman, med större utrymme för känslomässigt engagemang? Med ett klarare fokus, lite mindre spretigt?

Om, om, om …

Similar Posts:

• Undersökningens process först och främst
• Karibien bortom turistbroschyrerna
• Små spoilers driver handlingen
• Lusten slocknar, men jag småler
• Gåtfullt i prästgården

Rodham är en roman om Hillary Rodham Clinton och hur hennes liv gestaltat sig om hon inte gift sig med en viss Bill Clinton. Däremot är Bills närvaro mer än dominerande i stora delar av boken. Deras förälskelse går inte av för hackor och mer än en gång tänker jag ”får man skriva så här detaljerat och ingående om verkliga personers fiktiva sexliv”? För den ömsesidiga attraktionen är en mycket väsentlig del av den relation de har, jämte ett ständigt pågående samtal om allt möjligt. Det perfekta paret. Eller kanske inte. För saker händer och på Hillarys initiativ gör de slut. Deras vägar skiljs åt men korsas igen i senare skeden.

Jag har inte läst vare sig Hillary Rodham Clintons egna böcker eller andras biografier över henne så jag vet inte hur nära Curtis Sittenfeld följer verkligheten i de avsnitt som handlar om barndomen och den tidiga ungdomen men egentligen läser jag allt som på djupet rör huvudpersonerna som fiktion. På det omgivande planet ligger dock dikten uppenbart nära verkligheten i de många verkliga händelser och personer som finns med men det blir också kittlande med meningar som inleds ”Som alla vet” och fortsätter med något som inte inträffat. En alternativ presidentlängd. Ett alternativt företagarliv nästan i klass med Bill Gates.

Kronologin är uppbruten men de två längre sammanhängande avsnitten, de där tyngdpunkten ligger, utspelar sig 1970-75 och 2015-2016. Däremellan är det kortare och längre nedslag och ibland återblickar och det finns väldigt snygga vändningar i hur Sittenfeld närmar sig en händelse från flera håll. Någon gång blir det lite för summariskt, en uppbyggnad leder till ett kort konstaterande eller ett hopp i tiden men mestadels blir det levande och organiskt.

Jag tycker mycket om denna fiktiva Hillary. Jag känner med henne och förstår hur hon i vissa fall först långt senare inser hur vissa av hennes handlingar både framstått och påverkat på ett inte helt positivt sätt. Jag tycker om självsäkerheten som finns där redan från början, hur hon har starka åsikter och låter dem höras, men också hur hon försöker vårda sina vänskapsrelationer. Bill är lite svårare att fånga och förstå och en del övriga personer blir ibland mer funktioner än gestalter i egen rätt.

Det är också upplyftande att läsa om flickor och unga kvinnor – och mycket gamla kvinnor – som tycker att det sedan länge är dags för en kvinnlig president. Stödet och deras tal i sakfrågor är som aktivism i litterär form. Däremor är det ganska motbjudande att läsa om en del av det politiska och ekonomiska spelet som kringgärdar en presidentkandidat. Det är något med finansieringen som en så stor demokrati borde hålla sig för god för.

Denna alternativa historieskrivning engagerar mig så pass mycket att jag upplever en spänning på nagelbitarnivå in i det sista – ska den fiktiva Hillary vinna där den verkliga förlorade mot Donald Trump 2016?

Similar Posts:

• Intressant inblick i Vita huset
• Den amerikanska vänstern
• En pusselbit i det stora varför
• Det politiska spelet
• This is not chick lit

När första världskriget led mot sitt slut var den politiska situationen i Sverige minst sagt instabil. Livsmedelsbrist, växande klassklyftor, rösträttskamp och dramatiska omvärldshändelser tog sig uttryck i hungerkravaller och strejker. I juni 1917 avbröt polisen på ett mycket våldsamt sätt en demonstration som samlat tiotusentals människor på Gustav Adolfs Torg i Stockholm. Dessförinnan hade svältande arbetare vid sågverken på Seskarö, utanför Haparanda, hämtat flera hundra kilo bröd i de lager som fanns hos två av öns bagare. Arbetarna betalade för vad de tog men en av bagarna polisanmälde händelsen. Militär sattes in i oroligheterna som utbröt i samband med förhören och två personer skadades.

I Peter Fröberg Idlings senaste roman är minnesdagen av det så kallade Seskaröupproret en nationell helgdag. Julia & Paul bygger på premissen att revolutionen verkligen ägde rum i Sverige år 1917, då en del av arbetarrörelsen också förespråkade utomparlamentariska metoder för att förändra samhället. Stockholmsbilderna är både välbekanta och främmande. Jag känner igen trafiken över Essingebron och körsbärsträdens blommor som i slutet av maj sprids över gatorna likt konfetti. Men någon Amaltheagata finns inte här och spårvagnstrafiken har sedan länge fått ge plats för bilarna. Miljöbeskrivningarna skvallrar om bristfälligt underhåll. Färgen på kvarterstorgets bänkar är avskavd och revolutionsdrömmarna som en gång i tiden skapade sammanhållning och framtidstro verkar också ha bleknat.

I romanens första del följer vi Julia som är arkitekt och stolt över att ha fått ansvaret att utforma en paviljong till den nya skolan i Kärrtorp. Ritningarna får dock vänta eftersom hon, som ett led i arbetsrotationsprogrammet, måste tjänstgöra som diskare under en period. Den andra delen handlar om Julias man, Paul. Han är officer och befinner sig till sjöss under långa perioder, så även denna försommar. Makarnas distansförhållande och den känslomässiga brist som uppstår hos dem återkommer i skildringen av det påtagliga avstånd som också finns mellan vänner, grannar och kollegor. Ärliga och förtroendefulla samtal hotar att skingra makthavarnas dimridåer och lojaliteter som uppstår mellan individer blir lätt mer betydelsefulla än plikten gentemot staten. Följaktligen har regimen i detta alternativa Sverige sedan länge arbetat med att fylla medborgarnas medvetande med misstänksamhet och missunnsamhet. Det har blivit långt mellan människorna i det land som Peter Fröberg Idling beskriver och genom subtila vändningar i berättarperspektivet sipprar misstron också in i läsaren. Vem är det egentligen som bryter in och kommenterar karaktärerna?

På omslagets baksida beskrivs Julia & Paul som en ”kontrafaktisk historia” och romanen hör kanske inte strikt genremässigt hemma bland dystopierna. Men Peter Fröberg Idling skriver utan tvekan in sig i den dystopiska tradition som Jevgenij Zamjatin, Karin Boye och George Orwell har skapat med Vi, Kallocain och Nittonhundraåttiofyra. En hel del känns igen från föregångarna såväl i intrigens uppbyggnad som i enskilda detaljer. Här finns kärleksparet i centrum av berättelsen. Den paradoxala blandningen av tristess och oro som genomsyrar vardagen. Karaktärernas till en början aningslösa inställning till samhället som de lever i och vändpunkten som oåterkalleligt krossar deras illusioner. Här finns också Kata Torelius som har sin motsvarighet i I-330, Linda och Julia (!) – kvinnor som alla representerar motståndet och upproret mot makten i ovan nämnda dystopier.

Det tunga arbetet i disken, ansvaret för barnen och kvällsaktiviteterna i grannskapets olika kommittéer håller Julia sysselsatt men hon har tråkigt och längtar efter Paul. Kanske längtar hon också lite vagt efter att något ska hända och trots att Kata Torelius till en början skrämmer henne med sin rättframhet och med åsikter som skulle kunna vara statsfientliga, vill Julia att de ska bli vänner.

Hon frågade Julia om Julia hyste något bortom stolthet över det samhälle de levde i? Om hon verkligen, i sitt innersta, kände den brusande medryckande entusiasm som ursprungligen hade kännetecknat störtandet av den gamla ordningen och den gemensamma, i sanning gemensamma, uppgiften att bygga den följande rättvisan och rättfärdigheten?

Peter Fröberg Idling har skrivit en roman om hur ett Sverige i revolutionens skugga kunde ha sett ut. Det är en skrämmande och kanske också välbehövlig påminnelse om enpartistatens tillkortakommanden. Men Julia & Paul väcker också frågor om hur arbetarrörelsen som splittrades 1917 ser ut idag. Brinner den fortfarande, i sanning, för solidaritet och för ett samhälle präglat av likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet? Och hur står sig dessa värderingar i en tid där vi stalkar våra grannar på Facebook och känner oss lurade av ensamkommande flyktingbarn?

Julia & Paul får mig att fundera över avstånd. Mellan då och nu. Mellan ideologi och verklighet. Mellan olika grupper i vårt samhälle.

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Vad vet du?
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• RECENSION
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning

Medborgerliga rättigheter, vad är de värda? Den frågan är ju inte lika konkret och definitionen av dessa kommer säkert att vara lika varierad som det tillfrågade underlaget. Och gissningsvis är den så pass dramatisk att den nog helst inte säljs bort mot en engångssumma. Men om man precis har så att man kan hanka sig fram, utan framtidsutsikter och med medborgerliga rättigheterna så obefintliga att de inte ens ger minsta möjliga fysiska skydd?

För paret Charmaine och Stan i Margaret Atwoods Hjärtat stannar sist är valet inte särskilt svårt. Man känner ju även som läsare att det är det bättre av de två kanske inte helt idealiska alternativen. De väljer helt enkelt bort de medborgerliga rättigheterna på permanent basis för att nå ekonomisk och fysisk trygghet.

Paret lever i vår samtid men i något slags parallell tidslinje där den amerikanska ekonomin inte går som tåget. På något sätt hanterades finanskrisen 2008 rejält sämre, eller om nu krisen var rejält värre (eller möjligen en kombination av de båda). I deras nutid är det inte 4% arbetslöshet i USA, utan den har passerat 50%. De stora städerna i det amerikanska kärnlandet har förslummats och saker som välfärdssystem, lag och ordning eller ekonomi är näst intill borttynade. De som har möjlighet har flyttat till luxuösa offshore-plattformar eller till Kalifornien. Den möjligheten hade inte Charmaine och Stan. De har istället sett sin medelklasstillvaro rinna ut till att bo i sin bil och via extrajobb som servitris precis får ihop mat och bensin för att hålla sig flytande, hela tiden med skräcken för att bli rånade, våldtagna och mördade i den närmast laglösa tillvaron.

Så de ansöker om och blir beviljade medborgarskap i Positron. En helt ny slags stad, där ett företag rustat upp slumkvarter till ett Truman Showskt gated community där stängslen är låsta åt båda hållen. Där inne finns trygghet, arbete och mat på bordet. Och en fullkomligt andefattig tillvaro där musik- och tv-utbudet enbart befinner sig på ett stadium före tidigt 60-tal, där ingen pratar om någonting och där den lokala tidningen bara har lokala, positiva nyheter. Och så den lilla detaljen att de bara kan vistas där halva tiden, en månad där och en månad i samhällets fängelse Internharmoni. För att effektivisera utnyttjandet, så att fyra personer kan bo i samma hem. Men aldrig samtidigt. Charmaine och Stan älskar det, till en början.

Någon ideal tillvaro blir det, som alla kan förstå, inte. Och efter några växelvisa månader så börjar fasaden spricka. I staden likväl som i deras förhållande. Tillvaron blir absurdare och absurdare med försvinnanden och högteknologisk sexdockstillverkning i någon slags Douglas Coupeland-version av ett sentida hyperkapitalistiskt DDR-samhälle. Skriver man på kontraktet till Positron så finns dock varken ångerrätt eller möjlighet att dra sig ur villkoren.

Atwoods dystropi är full av absurditeter, som tar vid och avslutas ganska tvärt och både bygger på, men också ibland bryter ner, de intressanta frågeställningar som dyker upp för läsaren. Som att hon drivs av en berättarglädje där hon främst vill roa läsaren, snarare än att problematisera den samhällssatir som hela romanen bygger på. Jag betvivlar inte att det är ett medvetet val, men romanen faller ändå lite på det, då den skulle kunna vara så mycket mer om Atwood själv tog sin skapelse på lite större allvar och stämde ner den några toner.

Similar Posts:

• Skruvad satir om utopins höga pris
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• En modern version av Stormen som lämnar mig likgiltig
• Välsignad vare frukten
• Vacker gestaltning av brutal dystopi

All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms

Det är iallafall den låten som snurrar igång i mitt huvud och den är den videon jag ser framför mig när jag öppnar Johan Joelssons och Jonatan Jacobsons reportagebok Mikronationer – på besök i hemmagjorda länder. Jag tror det är omslagets fotografi på drottning Carolyn Shelby i Lars Vilks mikronation Ladonien, som ger mig den associationen. Vid ett snabbt ögonkast påminner hon för mig mycket om David Gahans rollfigur, där hon står.

Annars är det lätt att under läsningen av denna bok få intrycket, en kvinnlig omslagsdrottning till trots, att mikronationen till största delen är en manlig bastion.

Men hur definierar man en stat egentligen? Enligt Montevideokonventionen, som skrevs under 1933 av USA och länder i Latinamerika, behöver man uppfylla fyra kriterier för att få kallas stat. Man ska ha en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och möjlighet att etablera relationer med andra stater. Huruvida den brokiga samling mikrostater som denna bok handlar om, verkligen uppfyller dessa kriterier är väl tveksamt. Det är nog bara deras grundare och de närmast sörjande som vill hävda detta.

Syftet till varför man vill utropa en mikrostat kan skilja sig åt, menar författarna. Det kan vara en politisk protest, en vilja att driva ett konceptuellt konstprojekt eller rent av vara metafysiskt utforskande av mer filosofisk natur. Kapitlet om konstnärerna Carl Michael von Hausswolff och Lars Elggrens mikronation Elgaland-Vargaland i slutet av boken, går under den sista kategorin. Dessa bägge herrars funderingar på varför de grundade sin mikronation, blir till slut så kvasiintellektuella så jag börjar fundera på hur mycket fritid medelålders män har egentligen. Till och med vår gamle konung Gustav V:s broderier (säkert också en man med mycket fritid) ter sig mer intressanta i jämförelse, jag lovar.

Allra bäst i denna bok är den åtta sidor långa inledningen. Där tar författarna upp den australienska genusvetaren Judy Lattas. Hon är en av de få akademiker som fördjupat sig i mikronationsfenomenet. Lattas menar att mikronationalister – människor som grundar mikronationer – har en sak gemensamt. De drivs av att ta tillbaka sina identiteter från staten. Den belgiska författaren Julien Oeuillet beskriver mikronationalisterna som privatpersoner som försöker agera som statlig sektor.

Ända sedan den Westfaliska freden 1648 – då tanken om staters suveränitet blev principen för Europas fortsatta organisering – har det funnits personer som utropat mikronationer. Och enligt Alistair Bonnett, professor i social geografi vid Newcastle University, har den nutida digitaliseringen och den alltmer avancerade kartläggningen av jordklotet skapat ett nytt intresse för säregna, överraskande och hemliga platser.

Vilken mikrostat blir jag då mest sugen på att besöka efter att ha läst denna bok? Jag måste nog säga Ladonien. Den mikrostat den numera mycket kontroversielle konstnären Lars Vilks en gång skapade på en strand i nordöstra Skåne. Det som från början inte alls var en mikronation utan en enorm träskulptur som han 1980 satte första spiken i och började bygga av drivved. Idén fick han två somrar tidigare när han höll på att drunkna på samma plats. Lars Vilks ville hämnas det hav där han höll på att omkomma. Hämnden skulle gestaltas genom en monumental träskulptur på samma strand – ett slags modernistiskt långfinger som ständigt skulle vara synligt för havet.

Fascinerande tokstollar, dessa mikronationalister.

Similar Posts:

• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• ”Jag? Jag är en människa.”
• Deras hysteri – vår rättmätiga kränkning?
• Intressant och lustfyllt om nio svenska konstnärer

Hela resonemanget är dock ganska meningslöst och leder i regel ingen vart, eftersom svaret på alternativet försvinner i samma stund som det som sker sker. Sen finns författare som Harry Turtledove, som ägnar hela sitt liv åt att fundera och skriva om vad som skulle hända om det som hände hände på ett annat sätt. Ibland tänker han riktigt annorlunda och slänger in en alien-invasion under brinnande andra världskrig (och skriver fem tusen sidor kring det), eller hur det skulle vara om drakar och demoner fanns parallellt med amerikanska inbördeskriget, och skriver om det. Men så tänker han ibland på hur det skulle vara om en enskild detalj i historien ändrades, någonting som faktiskt lika väl hade kunnat ske som att det inte skedde. Och så skriver han några tusen sidor om det.

I den precis avslutade triologin The Hot War (Bombs Away, Fallout och Armistice) har han tänkt precis så. Vad hade hänt om president Harry S Truman följt råden från sin befälhavare Douglas MacArthur om att sätta in kärnvapen i Koreakriget? Scenariot (som det alltid talas om i alternativhistoria) är inte så orealistiskt som det kan tyckas. Efter att först nästan ha förlorat Koreakriget, sen nästan vunnit det, var USA/FN återigen på god väg att förlora det, när Kina plötsligt blandade sig i. Det är dessutom bara ett år efter att Sovjetunionen skaffat sig sin första atombomb och tekniken är fortfarande inte så ”sofistikerad” att ett kärnvapenkrig utplånar hela mänskligheten på några få timmar. Vi kör på, men lite begränsat, säger Truman och så bryts tidslinjen.

Turtledove är bra på att berätta ett scenario och gör det från en stor mängd perspektiv där hans dryga tiotal huvudpersoner kollektivt driver tidslinjen framåt. Harry S Truman tar de stora besluten samtidigt som han våndas över sitt dåliga val, den ukrainske kollektivfarmaren och krigsveteranen Ihor tvingas ta på sig röda armé-uniformen och åter bege sig till fronten i Tyskland, den västtyska hemmafrun Trudel skickas till Gulagen i bortersta Sibirien efter att hennes man Gustav på krigets första dag anmält sig som frivillig till Nato-styrkorna, utanför det atombombade Coventry förälskar sig barägaren Daisy och den amerikanske piloten Bruce i varandra medan hans sovjetiska kollega Leonid tar livet av sig i skulden över att ha atombombat sönder Paris.

Ja det finns många flera och många byts ut efterhand, en huvudrollsakt i Turtledoves värld behöver inte alls betyda att man får vara kvar till slutet. De ger snarare bara olika perspektiv på den alternativa historielinjen. Och befinner de sig på en plats där de stora händelserna inte äger rum så snappar de ändå ibland upp en nyhetssändning på radio eller läser något i tidningen. Det är de stora händelserna, men sett ur den lilla människans perspektiv.

Det är på det hela en bra berättarteknik som gör att det går nästan lika snabbt att läsa böckerna som Turtledove verkar skriva dem. Men det här är ändå en författare vars karaktärer har en uppgift snarare än att finnas och passionen ligger inte för den enskilde utan för tidslinjen. Personerna fastnar i sina givna roller och av någon anledning befäster Turtledove det med upprepningar som ibland gränsar till absurdum. Han är en väldigt produktiv författare och levererar varje år något tusental sidor. Men kanske borde han försöka disponera om lite, skriva några hundra sidor mindre och ägna den tiden åt att läsa igenom återstoden? Det är okej att Ihor under rådande förutsättningar gillar sin Kalashnikov, men som läsare är det mer än tillräckligt att få den tekniska förklaringen till varför en gång.

Men oavsett vissa (alltid återkommande) irritationsmoment så är Turtledove en utmärkt berättare av saker som skulle kunna ha hänt. Han kastar gärna in små historiska lustigheter, där både personer och platser från vår tidslinje får en helt annan roll i hans egen. Något som egentligen mest belyser det helt övervägande faktumet att det här är böcker skrivna av en historienörd för att läsas av andra historienördar.

Similar Posts:

• Tänk om, tänkte Harry Turtledove
• Imponerande historiebeskrivning
• Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening
• Gudarna på nazisternas sida
• Om ett annat val

Ett alldeles utmärkt bidrag till genren är till exempel Tony Samuelssons Kafkapaviljongen som kom för två år sedan. Den alternativa historiska vändpunkt vars efterspel skildrades i den romanen var att Nazi-Tyskland och axelmakterna vann andra världskriget och därmed kom att dominera inte bara den europeiska politiken utan också kulturen.

Detta är nu inte alls någon originell idé. Jag törs inte ens gissa hur många sådana historier det finns. Men den mest ikoniska av dem alla är otvivelaktigt Philip K Dicks Mannen i det höga slottet som Bakhåll nu släppt i sin serie nyöversatta Dick-romaner. För övrigt en kulturgärning att applådera.

Vi befinner oss i vad vi i vår värld känner som Förenta staterna. Det är 60-tal (boken kom ut första gången 1962) och den västra delen av kontinenten är under japansk överhöghet medan den östra lyder under Nazi-Tyskland. De mellersta delarna som kallas för Klippiga bergsstaterna är neutrala men har inte mycket att säga till om, inklämda som de är mellan de mäktiga segermakterna.

Huvuddelen av handlingen utspelar sig i den västra delen. Visserligen är landet ockuperat och lyder under ett hårdhänt japanskt styre men det är en diktatur med ett mänskligt ansikte. Japansk kultur dominerar och erkänns som högre stående. Från hemöarna har mängder av kolonisatörer flyttat in. Välvilliga och nyfikna på gammal amerikansk kultur.

Det är just i skildringen av denna nya blandkultur som Dicks roman har sin största styrka. Inlevelsen är stor i vad som händer när två helt olika kulturer möts. Det är som om det verkliga kriget utspelas först då, många år efter det officiella stridsstilleståndet.

Själva ploten är snårigare och det är ingen större idé att redovisa den närmare här. Det finns åtminstone fyra-fem huvudpersoner som vi följer, bland dem en japansk tjänsteman och en tysk dissident. Alla har de sina skäl för att handla på ett sätt som för dem allt närmare sina egna personliga avgrunder.

Som alla Dicks böcker skrevs även denna oerhört snabbt. Enligt egen utsago använde han det kinesiska spådomssystemet I Ching för att bestämma vilka vändningar handlingen skulle ta. I Ching har en stor roll i själva romanen också eftersom flera av karaktärerna använder den för att fatta beslut och tolka händelseförloppets betydelser. Där kastas röllekestjälkar så att de bildar slumpmässiga kombinationer av streck som då kan tolkas som hexagram, symboler som består av sex linjer, omväxlande hela eller brutna. Deras betydelser avgörs genom den tolkning som boken I Ching består dem.

Hur som helst får man ibland just det intrycket – vilket gäller nästan alla Dicks böcker – att handlingen kan ta vägen lite vart som helst. Det vore inte heller Dick i bästa form om det inte fanns några svindlande ögonblick där själva verklighetens natur betvivlas. Så lämpligt i en alternativhistorisk roman!

Romantitelns Mannen i det höga slottet är i själva verket en författare, Hawthorne Abendsen, som skrivit en bok som heter Gräshoppan släpar sig fram – ett citat ur Predikaren. Den boken beskriver i sin tur en alternativ verklighet där de allierade vann kriget. Men det är tydligen inte vår värld, den vi lever i, för det finns ett antal viktiga skillnader. Boken som förstås är förbjuden i de ockuperade områdena läses ändå av både ockuperade och ockupanter och förutom att den bidrar till att förändra några av karaktärernas liv så anses den av makthavarna som ett konkret hot genom att den påvisar det faktum att allt faktiskt kunde vara annorlunda. Och att det gäller även i frågan om vem som har makten. En bild så god som någon av kulturens omstörtande kraft.

Förutom att Mannen i det höga slottet är en av de absoluta science fiction-klassikerna så är den läsvärd på så många sätt. Här lyckades kanske Dick som allra bäst med att förena sin absoluta känsla för det svindlande tankeexperimentet och sitt metafysiska tvivel med att skapa levande och trovärdiga karaktärer. Något som annars inte alltid var fallet i hans författarskap.

Similar Posts:

• Skiftande verkligheter
• Existentiell känsla av förundran
• Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening
• När romanen bryter sin form
• Att Hålla Sig Till Det Man Kan

Det är absolut inte genren, alternativ historia, som i sig anger kategoritillhörighet. Denna ”tänk om”-genre har med sina fantasifulla men också tänkvärda perspektiv inte bara lockat nördiga science fiction-författare utan här rymms även aktade författare, så som den ständigt Nobelpristippade Phillip Roth. Nej, det jobbiga med att läsa Turtledoves böcker utanför tryggheten i det egna hemmet är framsidorna. Det som pryder böckerna är dåliga oljemålningar med krigsmotiv där den historiska knasigheten ofta skyltas genom att ha stora sydstatsflaggor på moderna krigsfordon. Som om detta inte är nog är titlarna döpta till saker som Walk in hell eller In at the death. Men böcker ska ju som ordspråket säger, inte bedömas efter sin framsida. Något som han som kallas för ”the Master of If” ska vara mycket glad för.

Handlingen i bokserien, som består av inte mindre än tio böcker (alla är tjocka, mellan 500 och 600 sidor), kretsar kring en alternativ tidslinje, timeline 9-1-9. I denna alternativa historielinje stod sydstatsarmén som segrare i Gettysburg och vann därmed det amerikanska inbördeskriget redan 1863. Denna uppdelning av USA i två länder, där det andra är Amerikas konfedererade stater, CSA (sydstaterna), blir därmed permanent. Därmed förändras också förutsättningarna för hela den framtida världshistorien och bildar ett parallellt universum, som dock inte är helt väsenskilt från den verkliga historien.

I första romanen, How few remain, hamnar de två staterna i luven på varandra redan på 1880-talet. Sedan fortsätter bokserien med ett första världskrig som också utspelas på amerikansk mark (The Great War trilogy), därefter en mellankrigsperiod där ett totalitärt nazistliknande parti, the Freedom party, tar över i CSA (American Empire trilogy). Tidslinjen kulminerar slutligen i ett andra världskrig (Settling Accounts tetralogy) som också avslutar hela tidslinjen.

Turtledoves alternativa historieskrivning skiljer sig givetvis från den verkliga historien, men för alla som har åtminstone ett litet hum om 1900-talshistorien finns det väldigt många jämförelser där många händelser från Europa nu plötsligt utspelas i Nordamerika. Krigsveteranen och blivande diktatorn Jack Fetherstone går in i the Freedom party som partimedlem nummer 7; som värd för 1936 års propagandiska Olympiska spel står Richmond; den stora vändpunkten i andra världskriget sker i stålstaden Pittsburgh och förintelsen är inte riktad mot judar utan drabbar afroamerikanerna i sydstaterna. Ja, så här skulle jag kunna fortsätta, om så inte all evighet så i alla fall längre än vad de flesta av er läsare skulle orka med. Dessutom figurerar en hel del historiska personer i andra roller. Inte minst amerikanska presidenter och militärer, som beroende på deras historiska hemvist är verksamma i antingen USA eller CSA. Det finns ganska ambitiösa Wikipedia-sidor om Turtledoves parallella universum för den som är intresserad, med varning att de givetvis avslöjar de stora dragen i berättelsen.

Historien berättas hela tiden från en mängd perspektiv där antalet huvudpersoner ligger kring ett dussin med vitt skilda perspektiv, allt från slavar till höga beslutsfattare. Ett grepp som ger en utmärkt grund till att beskriva timelinen och bygger ihop alla delar till ett fungerande alternativt universum. Det är väl ingen underdrift att påstå att Turtledoves författarskap knappast kommer att stå i centrum för några avhandlingar inom litteraturvetenskapen. Men det är inte heller språket som lockar till att läsa de 5000 sidorna. Direkt dåligt är det väl egentligen inte heller, utan snarare enkelt och rakt på sak. Turtledove skriver ett antal tegelstenar varje år och fastnar inte vid enskilda formuleringar utan koncentrerar sig på att föra handlingen framåt. Även om karaktärernas funktion primärt är att ge olika perspektiv på händelseförloppet så får jag ändå en ganska intim relation kring flera av dem, inte minst de som följer med under lång tid (vilket här betyder flera tusen sidor).

Jag rekommenderar inte denna romansvit, som slår Proust med ett par, tre tusen sidor, till vem som helst. Men har man ett allmänt historieintresse och är nyfiken på hur saker och ting skulle ha kunnat utvecklat sig annorlunda (hela serien utgår ifrån att den hemliga ordern 191 om invasionen av Maryland, vilken i verkligheten tappades bort och av en slump hittades av en nordstatskorpral, istället plockas upp av en sydstatssoldat) är detta minst sagt faschinerande läsning. Tänk filmen Sliding doors men med alternativa världskrig istället för Gwyneth Paltrows förändrade livssituation.

Similar Posts:

• Om det kalla kriget blivit varmt
• Imponerande historiebeskrivning
• På rätt väg
• Gudarna på nazisternas sida
• Kontrafaktisk klassiker

Berättelsen är uppbyggd ur tre personers perspektiv: den unge sportjournalisten Tomas som är uppväxt i en av de mäktigaste svenska nazistfamiljerna, hans studerande och i hemlighet oppositionella flickvän Karin och så riksführern Speer, där det endast är den siste som ger läsaren den historiska bakgrunden. För både Tomas och Karin, som är i dryga tjugoårsåldern, är uppväxta i denna verklighet och deras världsbild skiljer sig inte mycket från den officiella beskrivningen som berättar om hur välståndet kommer från den egna rasens uppoffringar. Men det finns också luckor i historieskrivningen och båda anar att det som döljer sig bakom frasen ”de mörka åren” är någonting riktigt fasansfullt.

Tomas har valt sport som sin journalistiska inriktning på grund av dess renhet och ärlighet, sporten är det enda som kan hålla sig till den absoluta sanningen som hans redaktör Raider utrycker det. Men inte ens sport kan vara helt opolitisk i en totalitär diktatur och ibland tvingas Tomas kompromissa. Litteraturstudenten Karin väljer den svårare och betydligt farligare vägen genom att vid sidan av sina officiella studier av de accepterade och etablerade författarna även i hemlighet läsa de bannlysta författarna, de som verkade innan Sveriges införlivning i det nazistiska riket. Att en av dessa är Stig Dagerman är knappast något som förvånar en läsare av Samuelsson, däremot kan man fundera varför han gömmer honom bakom den så uppenbara pseudonymen Jan Sundberg när boken annars innehåller så många verkliga personer i alternativa miljöer. Sprickor i den perfekta fasaden uppstår parallellt hos Tomas och Karin och berättelsen kulminerare då alla tre huvudberättare träffas på middagsbjudning hos Tomas föräldrar.

Som läsare av kontrafaktisk/alternativ historia har jag lätt att fastna för detaljer i det historiska scenariot snarare än för handlingen som berör huvudpersonerna, vilken kan ha att göra med att mycket av denna litteraturgenre skrivs av författare som sätter själva det historiska scenariot som det centrala i berättelsen, som till exempel Harry Turtledove eller Robert Harris. Därför är det glädjande att se att även kritikerhyllade författare som Samuelsson (eller för den delen nobelpristippade författare som Philip Roth med Konspirationen mot Amerika) också tar sig an historier som utspelas i en verklighet som skulle kunna ha inträffat. För hos dessa är personporträtten mer välskrivna, något som i Jag var en arier inte minst lyfts fram i förhållandet mellan den karriäristiske fadern och den utåt sett lyckade men inbördes misslyckade och därmed undergivne sonen Tomas, samt att intrigen ligger mer på det personliga planet än på det storpolitiska. Givetvis är det alternativhistoriska scenariot även här viktig, men det tar heller aldrig helt över. Vi bjuds på detaljer men får aldrig någon total kronologi, vilket inger en mer universell känsla av det totalitära samhället. Det samhälle där många vet men ingen vågar tala.

Att historien sedan utspelas i Stockholm ökar obehagskänslan ytterligare ett steg hos den svenske läsaren. För här har Björn Skifs senaste LP en lika självklar del som den obligatoriska rasklassicificeringskontrollen vid 18 års ålder. Att sedan det svenska folket är redigt och arbetar hårt utan att tjafsa och ifrågasätta är väl inte en unik beskrivning för Samuelssons alternativa nazist-Sverige? ”Svenskarna älskar mig. Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening” filosoferar nämligen führern Speer om sitt favoritland.

Similar Posts:

• Censuren är död – länge leve censuren?
• Kontrafaktisk klassiker
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Hail to the chief
• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.
-Thomas Jefferson, 1776

Man måste ju respektera idén USA är grundat på. Frihet, demokrati och mångfald i stället för inskränkthet, pöbelvälde och likriktning. Problemet är vad som händer när verkligheten inte lever upp till de där fina idealen. Om man definierar USA som fyrbåken för allt det där, vad ska man då säga när de går tvärsemot det – när de håller slavar, när de bedriver orättfärdiga krig, när de mitt under brinnande andra världskrig väljer en öppet tyskvänlig president som håller landet utanför kriget och så smått börjar sätta efter judar han också?

För det är där vi kommer in i berättelsen i Konspirationen mot Amerika. 1940, när nationalhjälten och antisemiten Charles A Lindbergh efter en smart, populistisk valkampanj besegrade Franklin Delano Roosevelt och lovade ett lättat folk att han skulle se till att inga amerikanska pojkar behövde offra sina liv i européernas och judarnas krig. Philip Roth, idag en av USA:s främsta författare, var bara sju år vid tillfället och det är ur det barnets synvinkel vi får följa hur livet för USA:s miljontals judar blir svårare och svårare. Inte så att regeringen öppet går ut och inför antisemitiska lagar – o nej, detta är ju trots allt frihetens främsta hemvist på jorden. Men ni vet hur man kokar en groda: slänger man i den i kokhett vatten hoppar den ur, men lägger man den i kallt vatten och sedan värmer på bit för bit ligger den kvar tills den plötsligt, till sin stora förvåning, har blivit genomkokt utan att märka det. I krigstider måste man givetvis vara säker på att ha befolkningen på sin sida, och allt sker i mycket små steg. Paranoian och skräcken för det främmande underblåses på båda sidor, och innan någon riktigt vet hur det gick till är det pogromer i Detroit och Louisville och beväpnade judiska gangsters på gatorna i New Jersey.

Givetvis är detta lögn från början till slut. Lindbergh ställde aldrig upp i presidentvalet, det finns inget som säger att det hade gått så här om han hade gjort det, och USA stod på rätt sida i andra världskriget. Roth hittar på. Men han gör det på ett sätt som hela tiden tvingar en att fråga sig: är det omöjligt? Finns det något som gör just amerikaner mer immuna mot hatpropaganda än exempelvis tyskar? Är svenskar det? Är jag överdrivet paranoid om jag på tunnelbanan känner mig olustig över att läsa en bok med ett hakkors och den här titeln på framsidan? Hur nära har vi alla till paranoian, och hur länge ligger vi kvar när vattnet blir varmare och varmare?

Att Roth skriver Great American Novels är ju inget nytt, men katten vet om detta inte är något av det vassaste i genren jag någonsin läst. Han har ett underbart språk, skolat och vackert som hos få amerikanska författare idag, och gör sin illusion så vattentät att det blir väldigt svårt att någonstans haja till ”men vänta nu, det där skulle ju aldrig kunna hända”. Han börjar från grunden med en liten lägenhet och en tvåbarnsfamilj i New Jersey (sin egen) och bygger sedan ut det till internationell nivå, med verkliga personer i nästan alla roller; det är anmärkningsvärt hur lite han behöver ändra för att allt ska gå helt annorlunda.

Naturligtvis är han ärlig nog att i slutet av boken stoppa in en lång redogörelse för vad som faktiskt hände. För som sagt, Konspirationen mot Amerika är inte sann. USA valde inte en inskränkt president som framställde sig som en enkel folkets man och vädjade till människors skräck för det obekanta, i smyg inskränkte friheter i så små bitar att det knappt märktes från gång till gång, och byggde ett samhälle på misstroende och polarisering – det kunde ju aldrig hända.

Och nazismen besegrades och spelade aldrig mer någon roll. Det sistnämnda måste vara sant; det står i Nordisk Familjebok. Från 1928.

Similar Posts:

• Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening
• På gränsen till finrummet
• Julklappstips till frånvarande fäder
• Tänk om, tänkte Harry Turtledove
• Om det kalla kriget blivit varmt