Recension

: The Sundering
The Sundering Walter Jon Williams
2004
HarperTorch
7/10

På rätt väg

Utgiven 2004
ISBN 0380820218
Sidor 436
Språk Engelska

Om författaren

13 nomineringar till Hugo och Nebula ledde till slut till en utmärkelse. 2000 fick han pris för ”Best Novellette” för ”Daddy’s world”. Williams är annars mest känd för romanerna ”Hardwired”, ”Aristoi” och ”Metropolitan”.

Walter Jon Williams webbplats – På denna webbplats skriver Williams om sig själv och sin böcker. Inte så snygg men i alla fall personlig.

the millenium party – En kort berättelse av Williams.

Sök efter boken

Shaa, den ras som i 12 000 år styrt det kända universum och alla raser i det har gått under. En av de överlevande raserna anser att det är de som ska ta över och försöker ta makten genom en inte helt lyckad kupp. Vi följer två officerare i flottan som får nyckelroller i motståndet. Första boken handlade om att överleva överraskningsattacken man utsätts för och den andra delen handlar om motattacken.

Första boken var inte helt lyckad. Personskildringarna var för platta, världen intressant men dåligt utnyttjad och tempot alldeles för långsamt emellanåt. Till The Sundering har han ryckt upp sig ordentligt och världen bjuder på nya överraskningar hela tiden. Gerillakrigsföring i stadsmiljö nere på en planets yta ger oss ett annat perspektiv på historien och på hur begränsad en krigsmaskin uppbyggd kring storskaliga rymdslag egentligen är när det gäller markstrider. Något vi kommer få se mycket mer av i den tredje delen. Den stora bristen är annars fortfarande att vi inte får lära känna de andra raserna bättre. Visst, de tar mer plats den här gången än förra och man kommer dem lite mer inpå livet men det är fortfarande på tok för lite. Det skulle lyfta historien och att Williams undviker det kan jag bara tolka som att han tvivlar på sin förmåga att klara av det på ett bra sätt. Om det är så respekterar jag att han låter bli. Bättre att låta bli än att försöka och misslyckas.

Det finns en del underbara scener med gigantiska rymdslag där torpeder, laser- och protonstrålar flyger kors och tvärs, gigantiska och storslagna byggnadsverk som förstörs, planeter som erövras och maskhål i rymden som flyttas. Det är upplagt för episka strider i linje med de man sett i filmer om andra världskriget. Mycket väntande blandat med ett rasande tempo emellanåt.

Som kontrast till detta använder Williams de enorma avstånden i universum. Från det att man upptäcker fienden till det att man kan skjuta på dom kan det gå rätt lång tid. Från det att man dödat en fiende till det att man får det bekräftat (alltså den tid det tar för ljuset att studsa tillbaka) kan det gå flera timmar. Att visa på hur stort universum är på det här sättet gör att man verkligen känner tomrummet där ute. Det är inte en massa små skepp som flyger omkring som i Star Wars, det är stora maffiga kolosser som färdas i upp till 70% av ljusets hastighet. Relativitetsteorin behandlas inte alls tyvärr. Vad händer när två skepp med den hastigheten möts?

Williams har som sagt var en bit kvar till perfektionen men jag är väldigt nöjd och positivt överraskad. Boken är mycket bra och gillar du rymdopera är detta något för dig även om den första delen är lite svagare.

Om Williams ska fortsätta utvecklas på det här sättet kommer han utan tvekan bli en författare av världsklass. Jag ser verkligen fram emot sista delen i serien.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Hagström

Publicerad: 2004-04-21 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-05 11:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1158

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?