Alexander Ahndorils fiktiva roman om Ingmar Bergman öppnar sig för läsaren när regissören är i färd med att skriva manuset till Nattvardsgästerna. Filmen är en berättelse om en präst i kris, en präst i onåd med Gud och med sig själv.

Även Ingmar är i onåd. Som för att försvara sin livsväg inför prästfadern försöker han skapa en film som visar vad det hade blivit av honom om han vandrat dennes väg. Han hade blivit en tvivlande präst. Istället blev han en tvivlande regissör.

Och han är inte ensam om att tvivla på sig själv. Gunnar Björnstrand och övriga skådespelarensemblen har vag tillit till hela filmprojektet. Finansiärerna, vännerna, och framför allt Bergmans far tvivlar på vad han egentligen håller på med. Käbis eftertänksamma uppbackning är honom inte till någon hjälp. Den enda som egentligen står för någon entusiasm i hela boken är Sven Nykvist, Bergmans Oscarsvinnande fotograf och eviga vapenbroder.

Att läsa Alexander Ahndorils Regissören är som att få återuppleva minnen man sedan länge glömt bort. Minnen som inte är ens egna, minnen som varken tillhört Ingmar eller Käbi. Ändå finns de, fantastiskt gestaltade i scener där närvaron är så stark att man som läsare tänker att detta omöjligen kan vara uppfunnet och inte upplevt.

De båda konstnärerna kämpar med sina instrument, han med filmen, hon med pianot. De försöker närma sig kärleken de hyser för varandra utan att göra avkall på sin livsuppgift, de försöker gå sin livsuppgift till mötes utan att göra avkall på kärleken. Att slitas mellan dessa poler gör att de långsamt närmar sig ett äktenskapligt haveri.

Ahndoril påbörjade boken redan som 20-åring. Som inspiration ligger Käbi Lareteis berättelser om äktenskapet, Vilgot Sjömans tillbakablickande texter och Bergmans mammas publicerade dagböcker. Det skapades rubriker när Ingmar Bergman uttalade sig om boken. Han förkastade den och hånade dess försök att bygga litterära karaktärer på honom själv och Käbi. Enligt Ahndoril ringde Bergman upp och gav honom sitt gillande efter att ha läst den.

Vad som är sant och inte sant i bokens handling är i det stora hela oviktigt. Människorna och omständigheterna är bara berättelsens ramverk. Bakom de kända namnen och tidsangivna händelserna, finns en formidabel berättelse som gestaltar sökandet efter nåden i konsten och kärleken, om det vuxna barnet som blivit bortskjutet men idogt söker efter förälderns stolthet.

Alexander Ahndoril berättar om hur hans far var väldigt auktoritär och att deras relation var komplicerad. Att ta sig ann världens mest berömda svensk för att gestalta en personlig relation är bland det mest spännande jag tagit del av och får mig att tänka på Ismaels ord (spelad av Stina Ekblad) i Fanny och Alexander: ”Kanske är vi samma person, kanske har vi inga gränser, kanske flyter vi in i varandra, strömmar genom varandra, obegränsat och storartat.”

Similar Posts:

• Tystnad, tagning!
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Ännu mera Ingmar
• I bakgrunden finns gråten för Johan och Marianne
• Possibly Maybe

Skälet är enkelt. Jag tycker helt enkelt att de första sidorna är så fruktansvärt bra och tänker att hon inte kan upprätthålla det här i drygt fyra hundra sidor till. Det är inte möjligt.

Och det är det förstås inte. Samtidigt som det är just precis det.

Det är svårt att beskriva eller fånga i enskilda citat. Karlsvik panorerar Island, zoomar in och bygger en slags modern mytologi med en blandning av geologi, fysik, teknik, kärlek och musik som grund. Björks musik, för det här är en roman om Guðmundur Gunnarsson och hans dotter Björk och den börjar såhär:

I Kárahnjúkarfjellet søv kraner ståande. Gravemaskiner, maskinklokker, lokomotiv og seglskip med bøygde hovod, tålsamt ventande på sin tur. Utanfor rejmar dinosaurane, trampar, dyttar rullesteinar rundt Vogar, ventar på at det skal bli deira tur til å kvile.

På ett sätt fattar jag inte att ingen kommit på att översätta Mette Karlsvik till svenska. På ett annat är det svårt att tänka sig i alla fall den här romanen utan den förtrollande vackra nynorskan. Med sina karga, poetiska, lite gammeldags ljud och former känns den kongenial för att gestalta Karlsviks liksom förhöjda Island.

Fullt så framträdande som i citatet ovan är förstås inte Björk-referenserna i hela romanen, men de finns där, skymtar förbi och bidrar till en känsla av lek, av myt och en slags respektfull fantasi. För även om författaren i sitt slutord tackar Guðmundur och andra verkliga personer för samtal och information är det ju en roman hon har skrivit – en i en ständigt ökande flod av romaner om verkliga och numera även levande personer. Alexander Ahndoril gjorde det för några år sedan med Ingmar Bergman, Bengt Ohlsson skrev om en döende Johnny Ramone förra året och till hösten kommer Arne Sundelins ”dokumentärroman” om Bob Dylan.

Visst är det en märklig trend. Det måste kännas oerhört skumt att utan egen medverkan eller ens medgivande bli föremål för en roman. Men samtidigt, om det görs med samma lekfullhet och genuina nyfikenhet och beundran som Mette Karlsvik gör det – jag vet inte. Jag vet heller inte mycket om personen Björk, och, fast jag har oerhört svårt att tänka mig att vara utan hennes musik, har jag egentligen inget behov av att veta det heller.

Men det här tycker jag om, väldigt. Det här är fantasi, poesi. Tillblivelse. Musik i sin egen rätt.

Similar Posts:

• Myten om mannen bakom myten
• Mångbottnad klaustrofobi
• ”Och så är han död när han kommer”
• På lur under det politiskt korrekta?
• Under romanen där uppe

Mattias Fyhrs bok Skitigt vackert mörker. Om Mare Kandre inbjuder ett hängivet fan likt mig själv att ge sig i kast med sådana vallfärder i spåren av författaren Mare Kandres liv. Mare Kandre (1962-2005) debuterade i mitten på åttiotalet med det prosalyriska verket I ett annat land och har ofta beskrivits som den kaxiga punktjejen vars säregna språk fick den Svenska akademien att buga. Kandre var tjugotvå år då hennes debutbok utkom på Bonniers förlag, därefter utgavs ytterligare tio verk innan hon gick bort 2005. Kandres författarskap har räknats till de största i sin generation.

Fyhr gör inte anspråk på att ge en heltäckande bild av Mare Kandres liv utan boken är koncentrerad kring hans kontakt med Kandre, dels i egenskap av litteraturvetare under i första hand arbetet med avhandlingen De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel (2003), dels i egenskap av hennes vän. Det är frågan om en tidsperiod på sju år, likväl täcker den in en mängd detaljer som spänner över en längre tid. Bland annat får läsaren veta att Kandre befann sig på det i inledningen nämnda hotellet under början av nittiotalet. De dokument med koppling till händelsen som Fyhr presenterar; ett aldrig postat vykort, en anteckning av Kandre i nämnda bok av Robert Bly, mail från Kandre och från hennes mor, visar även att den berättelse som inleder novellsamlingen Hetta och vitt (2001) är baserad på en händelse ur Kandres liv. Det hotell som kvinnan i novellen bor i är skärt och vad läser hon på caféet tvärsöver gatan om inte just ”EN LITEN BOK OM DEN MÄNSKLIGA SKUGGAN.”

Att få tillgång till information av det här slaget är naturligtvis välkommet av en stor mängd Mare Kandre-entusiaster. Skitigt vackert mörker är den första bok som har skrivits om Mare Kandres person. Entusiasterna bör dock vara medvetna om att bokens ramverk, Fyhrs kontakt med Kandre, är dragen till sin yttersta spets och att boken därmed innehåller information och detaljer som emellanåt känns avlägsna en bok om Kandre. Vid en första genomläsning frågar jag mig exempelvis vad mail mellan författaren Alexander Ahndoril och Fyhr, liksom inskannade dedikationer och vykort dem emellan, har i en bok om Kandre att göra. Då jag senare går tillbaka i Fyhrs text finner jag att kopplingen består i att Ahndoril är den person som i egenskap av vän till dem båda förmedlade Kandres kontaktuppgifter och på så sätt ingår i det sammanhang som Fyhr har haft för avsikt att fånga. Därtill finns en hel del information om Fyhr själv, främst om hans arbete, men också om exempelvis hans familj. Likt boken i stort presenteras den informationen, förutom genom kontakten med framförallt Kandre och kortare kommentarer, genom fotografier, inbjudningar till olika tillställningar, vykort och tavlor. Ett exempel som både stör och roar mig är ett foto på Fyhr i sin ungdom, med pigg uppsyn och spretigt hår samt en t-shirt som det på vertikalen (likt en slips) står ”LOVECRAFT” på. Bredvid och i kant med fotot förekommer en teckning på två betydligt hårdare punkare utförd av Kandre år 1979. Bespara mig! vill jag utropa, men är samtidigt lite tagen av Fyhrs extremt nördiga konsekvens.

För att återgå till de detaljer ur Kandres liv som framkommer i och upptar den större delen av Fyhrs bok, i form av mail, inspelade intervjuer, foton, målningar med mera – samtliga presenterade i originalform – väcker de motstridiga känslor hos mig. Mina invändningar är dock inte enbart riktade mot Fyhrs bok utan även mot de impulser som framkallas hos mig själv. Jag finner mig exempelvis omedelbart entusiastisk över vetskapen om att Kandre tränade jympa på Sports Club, men ganska snart handfallen inför detsamma och för att inte säga irriterad över att överhuvudtaget känna någonting inför ett sådant faktum. Varför är det just en sådan detalj som dröjer sig kvar? Något liknande kan jag stundtals uppleva inför ”statusuppdateringar” på Facebook, ”tweets” på Twitter eller den uppsjö av bloggar som spottar ur sig den ena trivialiteten efter den andra. Med det menar jag inte att vare sig nämnda forum på Internet eller Fyhrs bok enbart innehåller trivial information. Vad jag menar är att det i bägge fall är frågan om ett myller av information som mottagaren tvingas att sålla i och där detaljer som vanligen tillför ytterst lite i förlängningen drar åt sig stor uppmärksamhet.

Bland de avsikter med boken som Fyhr anger nämns just viljan av att göra den så pass fylld av information att innehållet blir något rörigt, i syfte att som Fyhr skriver, ”ingen ska tro att de har fått ’den enda’ sanningen om Mare.” Jag köper delvis hans resonemang och finner även något sympatiskt i att den mängd information som presenteras lämnas tämligen ifred från analys och därmed lägger över ett ansvar på mottagaren att respektfullt förvalta den. Däremot finner jag det lika tydligt att Fyhr gärna vill, om inte ge sken av att presentera ”den enda” sanningen så åtminstone den ”sannaste sanningen” om Kandres liv och författande. Jag raljerar något, men min poäng är att uppgörelsen med forskare och kritiker, vilka enligt Fyhr har bidragit till en beklagansvärd mytologisering av Kandre och entydig bild av hennes verk, tillsammans med hans egen boks innehåll av originaldokument inflikat med hans åsikter om den relevanta läsningen av gotiska motiv i Kandres texter, i hög grad anspelar på att det finns en mer sann sanning om Kandre som kan styrkas genom autentiska citat av henne själv. Personligen är jag inte så säker på att det som folk, även de som är författare, hasplar ur sig till vardags nödvändigtvis uttrycker något väsentligt om deras verklighet, eller för den delen; om de verkligheter som de skapar.

Skitigt vackert mörker kan beskrivas som, förutom en mycket personlig och säregen redogörelse för sammanhanget kring en saknad vän och författare, ett intressant tidsdokument. Inte, som man kanske först kan tro, med avseende på att dess innehåll behandlar en bestämd tidsperiod ur det förflutna, utan eftersom dess form, liksom karaktären av det innehåll som presenteras, passar så väl i just denna tid. Det är smörgåsbordet av information, spelet med och fascinationen inför ”det autentiska” i hastiga formuleringar och privata fotografier, liksom de ytliga kopplingarna mellan liv och verk som gör att Fyhrs bok påminner mig om de fyra fönstren på min dator som jag i denna stund har öppna samtidigt: google, gmail, youtube och facebook. Där är så många intryck som samsas att jag har svårt att komma till ro i något bestående. Det behövs ju inte heller, jag hoppar så lätt vidare till nästa. Likadant med Fyhrs bok, detaljerna för sig inger ett ögonblickets fascination men stannar inte kvar, förankras inte i en djupare förståelse eller harmonisk bild. Skitigt vackert mörker presenterar en sorts ”twittrig” verklighet om Mare Kandre, en genomströmning av kommentarer som kortvarigt hänför.

Similar Posts:

• Från arkivet
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Påfågelprunkande om svullna ungdomshjärtan
• Rått och poetiskt
• En ny värld öppnar sig

I min bokhylla står böckerna i genreordning, och de rör sällan på sig. De böcker jag läser för tillfället eller planerar att läsa snart står inte här. Här finns sånt som jag läst och vill ha kvar, men också en del olästa böcker i kategorin ”sånt jag tror jag kommer att läsa någon gång i framtiden”. Med jämna mellanrum (= när utrymmesbrist uppstår) förändras statusen på några av de böckerna till ”sånt jag aldrig kommer att läsa”, och då åker de till Stadsmissionen. Fackböcker, kurslitteratur, en del på nåder kvarlämnade CD-skivor samt några Nintendo DS-spel står också här. Och så gillar jag böcker på andra språk. Lite oavsett om jag kan dem eller inte tycker jag att det är kul att ha dem, så i hyllan finns böcker på danska, norska, engelska, tyska, italienska, spanska, tjeckiska och japanska.

P:s hylla har fina avdelningar som en halv hylla H P Lovecraft och en hel sektion gamla Deltaböcker. För att inte tala om en samling William Burroughs, eller världens bästa manga: Nausicaa of the Valley of the Wind av Hayao Miyazaki. Här finns också min för tillfället hopträngda ugglesamling, och ett litet tittskåp bredvid några av samlingens snyggare böcker: Jaromir av Alexander Ahndoril och Den förälskade djävulen av Jacques Cazotte.

I sovrummet finns en pockethylla med mitt i särklass snyggaste bokstöd: motivet är stadsbiblioteket i Stockholm.

I sovrummet ligger också högarna med recensionsex, nyligen införskaffade böcker, och låneböcker, tillsammans med alla tidskrifter som jag aldrig hinner med.

Och ovanpå öppna spisen ligger en hög med böcker jag för ungeför två år sedan utsett till de jag helst vill läsa av alla jag har. Sedan dess har några lästs och andra tillkommit i högen, och nu står där dessutom det stolta beviset på mitt lags tredjeplats i Bibliotek Plattans litteraturquiz i våras!

Favoritböcker – tja, när jag försökte plocka ut ett antal lite snabbt så blev det nästan bara ungdomsböcker. Det är de som har betytt mest för mig och de jag fortfarande har starkast läsupplevelseminnen av, så är det bara. Här ett urval (Förvandlingen av Margaret Mahy, Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder, Den fjortonde bruden av Meredith Anne Pierce, Den oändliga historien av Michael Ende och Jackaroo av Cynthia Voigt) tillsammans med några andra finingar: Tim Burtons The melancholy death of Oyster boy and other stories och en japansk pekbok, samt den livsomdanande Under det rosa täcket av Nina Björk. Mina favoritromaner de senaste åren har varit Jag är allt du drömt av Ali Smith och Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, men just nu hittar jag ingen av dem: ett gott teckan tror jag och räknar kallt med att de är utlånade och att någon annan just nu också älskar dem.

Similar Posts:

• Tema: Bokhyllor
• Vecka 42 på dagensbok.com Nya tag på redaktionen!
• Marias bokhylla
• Ingrids bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla

Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, personlig och finurligt gestaltad berättelse – och samtidigt så uppenbart en grundkurs i genusvetenskap och feminism. Briljant.

För det är väl den där insikten som vi så ofta under min livstid saknat, den där gamla 70-talsklyschan om att det personliga är politiskt. För det är ju precis vad det är.

Det politiska är i hög grad personligt i Den polske rörmokaren, en antologi med undertiteln ”Fyra pjäser om det nya Europa och solidaritetens gränser”. Det är personligt för den arbetslöse byggjobbaren som i Alexander Ahndorils ”Socialistisk tävlan” tigger och ber att få jobba för vilken skitlön som helst, men ändå blir utkonkurrerad av baltiska byggare i Vaxholm. Det är personligt för America Vera-Zavalas Hugo I och Hugo II som verkar bli lurade på sin ynkliga lön av en byggbas som aldrig dyker upp. Det är personligt för alla pjäsernas stelnade fackrepresentanter som har Internationalen som ringsignal på mobilen men inte kan få ihop någon internationell solidaritet med känslan av akut hot.

Vad som slår en är förstås hur väl dramatik lämpar sig för den här typen av diskussioner, för människors intressen hopplöst ställda mot varandra. Lena Andersson gör det på sitt karaktäristiskt träffsäkra, lite skruvade sätt i ”En svensk pitbull”, i samtalen mellan å ena sidan fackmannen Göran, den lettiska tolken Jelena som väntar på sin make som lagar taket på riksdagshuset och reklamaren Cecilia som ska hjälpa Göran att formulera hur internationell solidaritet går ihop med att göra sig av med balterna.

Det är lätt för dig att sitta här och säga ”dom där stackars balterna”. Dom kommer aldrig hit och tar ditt bekväma jobb på det här svala kontoret. […] På grund av språket. Era jävla ord! Man behöver inget språk för att täta taket på riksdagshuset. Man behöver en kropp. Och det har varenda idiot på det här klotet. Ett par händer. Ett par ben! Som dom säljer till lägstbjudande. Men vänta bara tills språket blir konkurrensutsatt. Då får vi se hur fin moral ni har.

Maciej Zaremba fångar också motsättningarna skickligt i sin monolog ”Dialog med ett spöke”. Här är det en ensam skribent som skrivit något om polska rörmokare och som nu sitter och försöker hantera olika läsarreaktioner. I ett otroligt enkelt och avskalat upplägg lyckas han inkorporera ett myller av röster, läsarreaktionerna såväl som skribentens egna när han är sarkastisk, retorisk, förlöjligande, förstående, beskyllande och skyldig.

Framför allt kämpar han med svaret till rörmokaren Ingemar som skriver att det var rätt att försöka slänga ut letterna från Vaxholm – lite tråkigt är det att samtliga pjäser tycks kretsa just kring lettiska byggjobbare kontra svenska fackgubbar – eftersom ”det är arbetsgivarna som tjänar på låga löner” och ”Lika lön för lika arbete är grundstenen i ett rättvist samhälle.” I svaret kommer Zaremba åt själva den begränsning som finns i pjässamlingens undertitel om ”det nya Europa”:

Gå runt i din våning, vänd på stereon, lyft på mattan, glutta i … skorna och kolla varifrån de kommer. Skulle du få råd med dem om de som gjorde dessa saker hade samma lön som du? Eller tycker du kanske att det inte hör hit?

[…]

Det går inte ihop, Ingemar. Vi protesterar inte mot svältlöner utomlands. Dem njuter vi av, som konsumenter. Men när de kommer för nära – då blir vi upprörda, som producenter. Om de här (lyfter fram ena handsken) gjordes i Borås av en jobbare som fick tre spänn i timmen, det hade blivit blockad och bojkott och teveprogram… Solidaritet – Wow! Men när de görs i Lettland eller Kina av samma människor – puh… vem bryr sig…

Nog har solidariteten gränser, alltid. Den här skrämmande enhetliga bilden av facket som en oändligt defensiv, lönnfet, medelålders man som heter Göran känns igen från fackböcker som Stina Blomgrens Svart notis. Det är en farlig väg att gå, den som Jelena får problem med när hon ska tolka för Lena Anderssons Göran-variant:

Jag tänker på en mening jag inte lyckades översätta korrekt igår. Det var nån av dina kolleger. Jag förstod inte vad han sa. Eller jag förstod allt han sa men det hängde inte ihop. Det handlade om facklig solidaritet. Fast innebörden blev liksom tvärtom.

Similar Posts:

• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Vår tysta förutsättning
• Alla är Ester Nilsson
• Inblick i nutidsdramatiken
• Hopplöshetens historia

Det inleds traditionsenligt med mord. I Hypnotisörens fall är det inte bara ett, utan här blir vi varse att det är mord på en hel familj det rör sig om. Två familjemedlemmar har dock överlevt. Den ena är sonen som ligger medvetslös på Karolinska sjukhuset efter att ha blivit svårt knivskuren. Den andra är äldsta dottern, som inte befann sig i familjens hus vid tillfället för mordet, och som nu inte går att återfinna. Det finns anledning att tro att mördaren vill komma åt även de som överlevt. Den finlandssvenske kommissarien Joona Liina påbörjar därmed sitt sökande, dels efter den försvunna dottern och dels den som mördat familjen. Men för att kunna hitta dottern måste Joona Liina förhöra sonen i familjen. Sonen, som behöver väckas ur sin medvetslöshet för att kunna tala. Och så kommer det sig att hypnosläkaren Erik Maria Bark blir inkallad att hjälpa till med fallet.

Så långt följer Hypnotisören kriminalromanens klassiska upplägg. Det finns några mord, det finns en mördare att hitta, den har döden inpräntad mellan meningarna och ett tydligt mål uppmålat för läsaren. Mördaren söks och kan finnas bland en känd krets av människor, men kan likaväl vara en okänd främling. Inga konstigheter. Det som höjer Hypnotisören ett snäpp kvalitetsmässigt, jämfört med många andra deckare, är emellertid den historia som vävs in kring Erik Maria Barks förflutna som en av världens mest framstående hypnotisörer. Nu nästlas vi in i arbetet med en terapigrupp där hypnos används som främsta metod för att bearbeta människors mörka bakgrund. Samtidigt har Erik Maria Bark problem i sitt privatliv och hans relation håller på att falla samman i takt med att arbetssituationen blir allt mer ansträngd.

I sättet att skildra äktenskapets och relationernas ständiga pendlande och osäkerhet har Hypnotisören en nära och realistisk ton som jag uppskattar. Det är också svårt att inte intressera sig för medicinvärldens olika förvecklingar och hur det som sker innanför sjukhusens väggar ständigt påverkar, påverkas av och aldrig lämnas oberört av omvärlden, samtidigt som det alltid tycks vara något helt eget och avskilt. Paret Coelho Ahndoril lyckas på ett lätt och okonstlat sätt visa detta. Genom ett antal kapitel som rakt och utan störande utsirningar lotsar läsaren vidare i berättelsen ger de oss en visserligen enkel, men ändå fungerande kriminalroman. Hypnotisören saknar visserligen en stark och originell huvudkaraktär att förälska sig i, som exempelvis Lisbeth Salander i Stieg Larsson-böckerna. Den har inte heller Håkan Nessers finurlighet eller Åsa Larssons skärpa. Å andra sidan snöar den aldrig in på onödiga detaljer, blir aldrig förmätet undervisande eller klyschigt onaturlig. Den är en skönt horisontell bok som aldrig gör anspråk på att vara något annat än just en bra deckare.

Similar Posts:

• En deckare kort och gott
• Från ett kaos till ett annat
• Bra deckare är det ont om
• Ja, så roligt är det ju inte
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.

On 10/7/07, Helena Hansen wrote:

Hur börjar man? Hej! ?
Haha hörde du att Jonas försökte ljuga in Johan som ”Estonian writer” på nån partybåt nere i hamnen? Det lyckades visst inte så bra. I wonder why. Märkte du förresten av att det var estniskt tema i år på mässan?? Det där gick mig förbi ganska mkt, eller ja, jag såg ju Sofi Oksanens bild i mässkatalogen osv osv osv, och att det skulle hållas en del seminarier, men det är ju så sjukt jävla mkt man vill se.
/H

On 10/7/07, Christian Eklund wrote:

Medan jag satt och väntade på ditt mail började jag läsa i Kristian Lundberg-diksamlingen jag köpte i den där montern med billig poesi. ”Den som inte talar är död.” Jag har svårt att ens för mig själv formulera hur stort utrymme Kristian Lundberg hade hos mig under ett par år där i början av malmötiden. Jag tror jag hade fått upp ögonen för honom genom en intervju med Per Hagman på något radioprogram när jag bodde i Sala. Det var först i Malmö jag verkligen började läsa honom, jag läste aldrig poesi innan dess, jag läser inte mycket nu heller. Kristian Lundberg älskar jag förbehållslöst. Jag hade ju ett förlorat år där, ett förhållande som gått åt helvete, för första gången förstod jag vad det innebar med ett uppbrott, konsekvenserna. Känslorna fick mig till slut.

Det var en hel uppenbarelse, det går inte att låtsas som något annat, när jag köpte och började läsa Om det är osynligt så fånga det med öppna händer. Den titeln antyder briljans, under läsningen insåg jag att förstod poesi, att det inte går att missförstå poesin om den träffar så hårt. Jag var alltså sen med poesin, liksom med läsning överhuvudtaget. Jag vet inte om det går att mena, på allvar, att skönlitteratur och poesi öppnar en ny värld eller skapar en ny dimension om man inte upptäcker den i ett skede när man verkligen behöver tröst eller flykt från sig själv.

Det slår mig också att det enda jag vill ha kvar från bokmässan, från fredagen innanför mässhallens väggar, är denna nyinköpta och nästan olästa Lundbergsamling. Samt det miniseminarie som vi var på med honom. Det handlade ju inte ens om poesi, det var ju bara tjugo minuter. Ändå är det Lundberg som är kvar. Jag såg också Britt-Mari Mattsson (heter hon så) och tänkte en del på Lundbergs sågning av hennes ännu inte skrivna deckare. När det hela uppdagades kröp han till korset och bad ”Helsingborgs Dagblads läsare om ursäkt. Nu väntar jag på att Mattsson verkligen skriver boken så att jag kan såga den en gång till”. Typ. Det är en hållning som jag tycker mer än några Ahndoril-biografiska romaner eller Lundgrenska vendettor verkligen tänjer gränserna (jag är så less på denna diskussion) för litteraturen, prövar verkligheten. Han påstod inte att recensionen av den oskrivna boken var litteratur.

Fick du ut något av själva torget?

On 10/7/07, Helena Hansen wrote:

Tycker hela mässan känns som ett enda stort torg, en gigantisk marknadsplats, månglarnas paradis (fast det kanske är orättvist att säga så?). Alla vill sälja något till en. Och varje år förköper jag mig. Den där montern med billig poesi är ju guld! Tror det var Andrea som lotsade mig dit förra året. Har för mig att jag faktiskt köpte en Lundberg-samling där då. Plus nio andra diktsamlingar … Jag letade runt nu i mina bokhyllor (usch där är sån himla oreda!), men hittade inte Lundberg nånstans (har jag lånat ut boken till nån? det är väl inte du som stulit den? :)) Gick förresten en rundvandring med Lundberg i Västra Hamnen här i Malmö förra sommaren som var riktigt bra, en kompis som var redaktör för en Malmö-antologi arrangerade. Mm Lundbergseminariet var intressant. Han verkar riktigt smart och rolig den där Kristian!

Men vet du? En annan man som känns både smart och rolig är ju Amos Oz! Jag var ju och lyssnade på hans seminarium ”Hur man botar en fanatiker” – och kände mig själv lite bokmässefanatisk. Herregud, jag längtar ihjäl mig varje år till bokmässan (längtar redan till nästa års mässa!), men varje år blir jag så himla … ja jag vet inte vad … trött? apatisk? Vill gå in i något slags koma. Du vet ju själv hur vi hasade runt i de där gångarna mellan montrarna och letade efter, ja vad vi nu letade efter, och efter att ha gått omkring där i flera timmar kunde jag bara tänka på hur gott det skulle bli med en öl efteråt. Jag hyser nog en slags hatkärlek till bokmässan. Can’t live with it. Can’t live without it. Ja, du vet?

Var Lundberg-samlingen verkligen det enda du köpte? Själv köpte jag på mig en del, fastän jag lovat mig själv att inte förköpa mig i år. Pinsamt nog pocketshoppade jag … ja jag vet att jag kan pocketshoppa årets alla andra dagar. Tror du det mest klyschiga man kan göra på bokmässan är att pocketshoppa? Haha, jag vet inte. Men jag hittade både Imperiet och Ebenholts av Ryszard Kapuscinski och kunde bara inte låta bli.

Del 1 | Del 2 | Del 3

Similar Posts:

• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 3
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Bokmässeveckan på dagensbok.com

En pärla i sammanhanget är förstås trendfraser i stil med ”grönt är det nya rosa”, ”EQ är det nya IQ” eller ”brunt är den här säsongens svart”. (Eftersom färger hör till standardvariationen fungerar uttrycket också utmärkt för alla typer av politiska påståenden.)

Tillämpat på senare tiders litterära trender skulle man till exempel kunna konstatera att ”Kina är det nya Japan” (Nobelpristagare och manga-hyllor i all ära) eller att ”teve är den nya litteraturen”. För visst är det uppenbart att kvalitetsserier som Sopranos, Six Feet Under och Veronica Mars härbärgerar sin del av vår tids riktigt bra författare – för att inte tala om att serierna produceras på villkor liknande många av de stora artonhundratalromanernas: djupt kommersiellt och i följetångsformat. Flera av mina favoritserier på teve har å andra sidan nyligen förvisats till serietidningar, varför även ”serier är det nya teve” äger sin giltighet (eftersom frasen är väl direktöversatt blir grammatiken också ibland klädsamt knölig).

Men den mest framträdande och omdebatterade trenden på bokmarknaden just nu är otvivelaktigt att ”verkligheten är den nya fiktionen”. Roman efter roman har faktiska personer i huvudrollerna och från KB och Bibliotekstjänst rapporteras stora problem med vilka böcker som ska klassas som skönlitteratur respektive fakta.

Maja Lundgrens Myggor och tigrar väcker ont blod genom att utmåla Kultursverige som den ankdamm det möjligen är – och det utan att ens förvanska namnen på omnämnda personer. (Förvånansvärt få recensenter har emellertid ställt frågan om den paranoida huvudpersonen två andetag från foliehattarna verkligen rakt av bör uppfattas som den pålästa, skamlöst finurliga författaren till originella Pompeji.) Fjolårsdebutanten Johan Wensheim däremot hängde ut sitt förhållande med den berömda och betydligt äldre författarinnan ”Thora Wall” och Strindberg (inga jämförelser i övrigt) lär ha haft för vana att hämnas på verkliga människor genom karikatyrer i romanform.

Andra namnkunniga exempel utgörs förstås av Oates Blonde (om Marilyn Monroe), Ahndorils Regissören (Ingmar Bergman) och Stridsbergs Drömfakulteten (Valerie Solanas). Steve Sem-Sandbergs Theres hör till de allra intressantaste (titelvalet är kanske inte ett av genidragen, när nu boken handlar om Ulrike Meinhof) och listan kan förmodligen göras hur lång som helst.

Själv funderar jag mest på följande: om verkligheten är den nya fiktionen, vad blir då den nya verkligheten? Jag hoppas på något riktigt spännande.

Similar Posts:

• Shakespeare intoxicated
• Sökte en kvinna och fann en själ
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Fiktiva fakta-personer
• En terrorist nära dig

När romanen Regissören släpptes i höstas, blev det en stor kulturpolitisk debatt angående om det är moraliskt rätt att använda sig av nu levande personer och skriva en fiktiv roman som kan göra huvudrollsinnehavarna utsatta genom att skriva om deras inbördes invecklade relationer. Jag vet ännu inte riktigt vad jag tycker i frågan. Så länge romanen inte skadar människor så tycker jag att det är helt ok, och när jag läste igenom boken var jag hela tiden helt klar över att boken var fiktiv, men naturligtvis kan jag förstå all uppståndelse eftersom Ingmar Bergman, av vad jag har förstått, inte alls tyckte om boken. Hur som helst släpptes boken alldeles nyligen i pocket och kommer nog att läsas av hur mycket folk som helst, efter allt man hört och läst om den.

Vi kastas tillbaka i tiden och året är 1961. Vi träffar en rastlös Ingmar Bergman som håller på med arbetet med filmen som ska bli Nattvardsgästerna och samtidigt som han jobbar intensivt med detta projekt, som hela tiden håller på att misslyckas, får vi läsa om hans förhållande med pianosolisten Käbi Laretei och kanske framförallt relationen till sin fader. Genom filmen vill Ingmar förklara för sin fader varför han inte kunde bli präst som han. Fadern är inte intresserad och vill inte ens läsa igenom manuset, men samtidigt som han försöker komma fadern närmare så får man läsa om hur filmteamet och SF funderar på att lägga ner allting, p.g.a. att alla tror att filmen kommer att bli Ingmars tråkigaste film någonsin.

Ingmar öppnar bildörren och ger fadern stöd när han sätter sig, hämtar sedan sitt tunna filmmanus från framsätet och säger att det skulle vara roligt att höra hans åsikt.

– Jaså, suckar Erik och lägger mappen i knäet.

Ingmar slår igen bildörren, vilar med handen på taket, känner värmen från den svarta metallen och blickar bort över rapsfältet, ser hur den gula skivan är ställd mot den plana vita himlen, hur utrymmet smalnar av mot horisonten, hur det vita slutligen klistrar vid det gula.

Alexander Ahndoril använder sig av målande beskrivningar som får mig att se filmscener i mitt huvud. Det är en väldigt speciell bok som ibland nästan påminner om ett manus och det är intressant att läsa en sådan annorlunda bok. Tyvärr så tröttnar jag snabbt; upprepningar och emellanåt seghet gör att intresset tappas, och jag funderar ett tag nästan på att lägga ifrån mig den och inte läsa mer. Men uppgörelsen med fadern får mig att vilja läsa vidare och sammantaget är det en välskriven, snygg och framförallt intressant bok.

På baksidan kan man läsa att det är resultatet av en sensuell och lågmäld surrealistisk hyllning till konsten, kärleken och vår längtan efter att regissera själva livet. Jag tycker att det är en ganska bra beskrivning av denna drygt 250 sidor långa berättelse om en av den moderna tidens bästa konstnärer. Synd bara att det låter bättre på pappret än vad det slutligen blev i praktiken.

Similar Posts:

• Nattvardsregissören
• Ännu mera Ingmar
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Possibly Maybe
• I skuggan av Bergman

Var befann jag mig? Jag ville veta det till varje pris – jag var nästan färdig att rycka av mig min dykarhjälm för att ta reda på det!

Citatet som återfinns i Alexander Ahndorils senaste roman Lustresa är taget från Jules Vernes fingerade reseskildring En världsomsegling under havet. Handlingen är möjligen känd hos de flesta: Efter en jakt på vad som troddes vara ett gigantiskt sjöodjur hamnar Pierre Aronnax, professor på naturhistoriska museet i Paris, och hans betjänt Conseil i fångenskap ombord på u-båten Nautilus med dess mystiska befälhavare kapten Nemo. En fantastisk resa genom havsdjupen inleds, rik på spänning och skönhet. Fattig endast på frihet. Deras upplevelser är ändå fångarnas upplevelser och görs under ett ständigt beroende av befälhavarens nyckfulla nåd.

Hos Ahndoril börjar den förmenta lustresan på USA:s östkust, där Mikael och Josefin via motell, storstäder och långa, raka vägsträckor genom möjligheternas land vill väcka liv i en alltmer avstannande relation.

Någonstans längs vägen inleder de två ett resonemang om huruvida man någonsin kan eller bör göra avkall på de egna begären och i sin förlängning om man någonsin kan möta någon annan i dennes begär utan att förlora sig själv i kompromissen.

Ungefär där inleds fångenskapen – i tanken på att varje relation bygger på den andres nåd. En annan människa och en nåd vi aldrig fullt ut kan förstå. Mikael och Josefin vill veta var deras relation befinner sig – och vilken riktning den har. Med dykarhjälmen av inser de visserligen relationens natur, men detta till priset av att relationen samtidigt riskerar att dö kvävningsdöden. Lustresan förvandlas till en ångestfylld resa genom frestelsernas land, där sökandet efter förförelser långsamt splittrar den relation resan skulle återuppväcka.

På senare tid har Alexander Ahndoril skördat stora framgångar som dramatiker, bland annat med pjäsen Pappas hjärta. Detta avspeglar sig även i hans senaste roman. Huvudrollskaraktärernas filosofiska resonemang om begärets natur följer ofta efter noggranna scenanvisningar, där författaren inte avhåller sig från att minutiöst beskriva landskapet ekipaget färdas igenom. Ofta finns där en behållning i beskrivningarna – de överblivna småstäderna, de sunkiga motellen och övergivna bilarna längs motorvägarna bildar en skarp kontrast mot de häftiga diskussionerna som förs i bilen. Som en främmande farkost på färd genom det vidsträckta landet.

Däremot blir det ibland tradigt när beskrivningarna drabbar karaktären Josefin. Som en vattendroppe tillåter sig författaren att långsamt långsamt arbetar sig nedför den kvinnliga kroppen. Samma sak gäller för vissa beskrivningar av den manliga motparten, där blicken ofta tenderar att landa i brösthöjd. T-shirten spänd över bröstmusklerna. När Ahndoril sedan vid några tillfällen tar hjälp av mekanikens terminologi och börjar beskriva älskogen i termer av ökad friktion och tilltagande blodtillströmning, då känns det bara ansträngt.

Och någonstans tycker jag att det känns lite irrelevant att låta en berättelse som vill utforska själva kärnan i de mänskliga begären avbrytas av visserligen välskrivna men ändå traditionella beskrivningar av karaktärernas fysiska företräden. I alla fall i en berättelse som denna – där den fysiska attraktionen inte längre räcker som gnista för begäret.

Similar Posts:

• Nattvardsregissören
• En av alla deckare
• Tystnad, tagning!
• En twittrig verklighet
• Barndomsfantasins förvandling