Hon dras till dem, vill vara i deras närhet, följa dem vart som helst och snart är hon en medlem av deras innersta krets men ändå inte riktigt. Hon kan inte undgå att känna att det är något märkligt med de unga männens relation. Det är tonfall och åtbörder, en spänning av något outsagt, men samtidigt är allt så flyktigt.

I korta nedslag övergår hösten i vinter och julen närmar sig. Det pyntas och fejas och tillreds glühwein och det är magiskt och idealiserat men också oroande, som i A Christmas Carol eller Fanny och Alexander.

Det är fascinerande hur lite Therese Bohman behöver skriva för att måla upp miljöer och stämningar så att man både kan se dem framför sig och känna dem. Orden är så väl valda och associationerna de bär med sig skapar ytterligare dimensioner.

Exakt hur självbiografiskt det är vet jag inte men det spelar ingen roll vad som hänt på riktigt och vad som inte gjort det – för mig är det fullt trovärdigt oavsett och sanningshalten gör varken till eller från.

I december 2023 publicerades Therese Bohmans kortroman Kammakargatans tjugofyra kapitel ett om dagen på internet och som mailutskick till läsare som anmält sitt intresse. Jag var en av dem, men jag missade de första dagarna och fick läsa ikapp.

Omedelbart förflyttades jag i tiden och var fast. Jag är ett par år äldre än Therese Bohman men det är ändå mina studieår hon fångar. Jag satt i samma föreläsningssalar på Stockholms universitet och tillbringade också timmar mellan hyllorna på Alfa och andra antikvariat och på Hedengrens undervåning.

Jag gick längs innerstadens gator och tittade in genom pampiga portar och såg vackra trapphus, drömde mig dit in och fantiserade om kakelugnar och stuckatur. Så jag läste genom nostalgins skimmer som förhöjer allt lite extra och jag undrade om det skulle hålla vid en omläsning men nog gjorde det det.

Det är en något omarbetad och utökad version som nu givits ut som bok men jag märker inte vad som förändrats och det är paradoxalt nog en aning av en besvikelse. Jag skulle vilja läsa mer; det var det jag hoppades på nu, att det som var skissartat skulle förses med fler lager färg, att fler händelser den där hösten skulle få gestalt.

Men samtidigt är det begränsade så fint. Tjugofyra kapitel av verklighetsflykt och tidsresa, tillbaka till en tid och en ålder då man formas av sin omgivning och formar sig själv, då det pretentiösa är både en förklädnad och fullaste allvar, då snöflingor faller och bäddar mjukt åt det som ska bli minnen att återvända till genom livet.

Och själva boken som fysiskt föremål är vacker och behändig i litet format och med prunkande blommor, även om jag undrar varför det inte är en annan blomstertavla som utgör motivet. En väldigt fin adventspresent att ge sig själv eller någon annan som skulle uppskatta att drömma sig bort en liten stund om dagen fram till jul.

Similar Posts:

• Drömmen om det lite bättre
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Balansgång mellan noveller och roman
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur

A har mobbats svårt som barn i en musikklass i den lilla staden St. Karins utanför Åbo. Senare sökte hon sig till ett konstgymnasium och vidare till universitet i Åbo men ärren från grundskolan smärtar ständigt. Av alla yrken blir lärarens hennes. Om än motvilligt och utan glädje.

Under de helvetiska åren som mobbningsoffer, av både klasskamrater och lärare, fick A en ödessyster. Med och mot sin vilja. Utstötthet är inget man vill dela. Ira är om möjligt än mera utstött, har bytt skola flera gånger, utsatts för dränkningsförsök på skoltoaletten och blev med tiden så gott som stum. Förutom att hon vid första anblicken gav ett halvdött intryck.

I mörkret när A springer på sin nattliga tur i regnet i utkanten av Åbo, blir hon påkörd av en bil. Ira, som A knappt sett (bara hört henne berätta om dränkningsförsöket på en föreläsning i pedagogik) sen högstadietiden, är den bakom ratten. Skadan och chocken gör att A inte vågar ge sig till känna i mörkret. Men väl hemma i sitt eget kaos börjar hon leta efter Ira på nätet. Ira, som numera är författare och har gett ut flera romaner, är omöjlig att hitta uppgifter om. A skyndar följande dag till biblioteket och läser om deras gemensamma skoltid och episoder som hon själv utsatts för. Ira har helt kallt snott A:s värsta förödmjukelser.

Jakten på den försvunna Ira blir intensiv och med lögner och förslagenhet står A efter en halv dag bakom Iras lägenhetsdörr. Ira öppnar genast, som om hon bara väntat. Deras ”reunion” blir en ”danse makabre”; Ira tvingar A att höra en låt från skoltiden och ur den tidigare stumma Ira rinner en ständig ström av ord. Ira släpper inte greppet och taktfast (vad annat?) för hon runt den utmattade A i sin dammiga, nersläckta lägenhet i en dans till en låt som hon mässar orden till … med drag av över- och underkastelse, av sexuell invit och våldtäkt. Timmarna går i ett töcken av minnen, gråt och utbrott. Gränsen för död är hårfin. Det är otäckt.

Kanske blir det ändå en sorts försoning. I alla fall har A en äldre lärarkollega som klippa. Med ett stort hjärta i sin gubbiga, nikotinluktande kroppshydda. Och Ira, kan det bli en sorts vänskap? De har viktiga saker framför sig …

Men frågan är om barndomens och tonårens mobbningshelveten någonsin kan försonas, rehabiliteras? Författaren Rauma, som skriver självupplevt, visar att vuxenlivet ger avstånd men också ett liv med fruktlösa terapier, ångestdämpande medicinering, missbruk och självskadebeteenden, ensamhet, sämre val, sämre kroppslig hälsa och ofta förtida död. Hon är noga med att lägga skulden utanför individen, det är inte det enskilda barnets fel utan ett systemfel byggt på konkurrens och självhävdelse. Själv har hon uttalat att det var som att ”stiga ner i helvetet” under skrivprocessen. Det enda positiva var att ha orkat få boken skriven.

Meningarna är långa och svindlande och kapitlen likaså. Innehållet serveras kompakt på över fyrahundra tätt skrivna sidor och kräver mycket av läsarens koncentration på grund av alla utvikningar och fördjupningar. Det är mörkt både mentalt och miljömässigt. A lider av magkatarr, hennes knä blöder, hennes lägenhet vattenskadas. A är ofta totalt genomvåt och kall. Intrigen vindlar fram som en roadmovie på en skraltig cykel gata upp och gata ner i ett ödsligt Åbo där regnet öser ner. Samtidigt är texten rasande skickligt skriven. Särskilt om man ens litet känner till Åbo får man en föreläsning som heter duga om Aura å, istidens lämningar, de första kyrkorna, biskop Tomas, Finlands första tivoli, tiden som huvudstad, tsar Alexander I, hertig Karl Johan, Åbo brand, Portan och Paavo Nurmi samt tidiga textilfabriker, domkyrkan, 1900-talets rivningshysterin, kända krogar och torg och så vidare, så vidare. Litteraturvetaren Janina Orlov har skickligt översatt från finska med sina gedigna kunskaper om Åbo, Åbobo som hon varit.

Längst bak i boken finns flera sidor med källhänvisningar till facklitteratur, poesi, skönlitteratur och musik. Omslaget är en mörk version av verket ”Blir du lönsam, lille vän?” och på insidan finns det i original. Läsningen stimulerar, lär och överraskar i A:s sköra men mycket intelligenta sällskap.

Förstörelse är ett verk värt Finlandiapriset. Nyskapande, originellt och framför allt viktigt. En långa radda obehagliga sanningar som helst glöms bort. Vi har alla upplevt mobbning; som åskådare, medlöpare, offer eller lärare?

Boken är grym. Om skolliv i Finland på slutet av 1990-talet när Pisa-resultaten inom några år skulle toppa och skolexperter från hela världen skulle komma resande för att studera den finländska skolan. Även idag rankas Finland som landet med världens bästa utbildningssystem. Raumas generation av nu unga vuxna borde få leva goda välutbildade och harmoniska liv i ett Finland utsett av FN, för sjunde året i rad, till världens lyckligaste land. Vilken paradox …

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Existens är i presens
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Var tog alla tjejer vägen?

Ramen för berättelsen, och ingången, är en febersjukdom, med det är snarare hur de fyra avsnitten läggs lager på lager på varandra, som skapar en helhet. Dramaturgin i respektive avsnitt gör att de fungerar mer som noveller än delar av en roman, men mot slutet känns det ändå att de fyra delarna hör ihop.

Hur snyggt och fintrådigt både berättelsen (helheten) och berättelserna (de fyra avsnitten) vävs fram, är det ändå nere på den språkliga nivån som Detaljernas största styrka ligger. Ia Genbergs meningar och stycken flyter helt sömlöst, och det är ren njutning att som läsare vistas där.

För mig som är bara några år yngre än huvudpersonen är det också roligt att följa med tillbaka till tiden strax före millennieskiftet och uppleva nittiotalet ur hennes perspektiv. Den där tiden när det fortfarande var möjligt (till och med ganska lätt) att faktiskt tappa bort en person, utan möjligheten att leta upp varandra senare via något som heter internet. Och allt ståhej inför millennieskiftet, kommer ni ihåg?

Detaljerna är Ia Genbergs fjärde bok och 2022 fick hon både Aftonbladets litteraturpris och Augustpriset i skönlitteratur för den, det senare med motiveringen:

Med vemod, precision och lågmäld humor skriver Ia Genberg fram de skärvor som skapar en människa, och låter sin röst ljuda med omisskännlig klang. I den exakta känslan för de små detaljerna blir en hel värld levande.

Nu är den engelska översättningen av boken, The Details, i översättning av Kira Josefsson, långlistad till International Booker Prize.

Similar Posts:

• Drömsk och skimrande adventskalender
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Längtan, lera och luft
• En nationalsocialists minnesfragment
• Livet, litteraturen och allting

Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus.

1992 är Iris Watkins tretton år gammal och bor med sin mamma Grace i ett ganska slitet men också alldeles underbart hus. På sätt och vis är huset Iris hela värld – hon går inte i skolan, utan undervisas hemma av sin mamma, som försörjer sig som telefonmedium. Hon har inga jämnåriga vänner eller ens bekanta. Ofta går hon över till grannen, som är stenhuggare och gör gravstenar, men sedan är det i princip slut med umgänget. Någon släkt finns inte och morföräldrarnas död har beskrivits på olika sätt.

Det är lågkonjunktur och hög arbetslöshet, det engelska pundet skakigt och skakigare men skakigast blir det för Iris. Det har kommit brev från en advokatfirma, en främmande man dyker upp och frågar efter Hope Watkins och mammans svar lämnar mycket att önska. Alldeles för mycket.

Det var också en sak med mamma. Hon levde på sätt och vis mer i föreställningen om saker och ting än i den konkreta verkligheten. Kanske var det för att hon så lätt slog blå dunster i ögonen på sig själv som hon också kunde lura andra.
[---]
Det var bara mig hon inte kunde lura, åtminstone inte i det lilla. Med de stora sakerna var det värre, men de stora sakerna har ju ganska liten betydelse när man är barn.

1998 har Iris hunnit bli nitton år och umgås med konstnärer och musiker kring konsthögskolan i Glasgow. På en fest träffar hon Rupert, som vill ha henne med i sitt band – som inte finns än. Han spottar ur sig låtar i expressfart och bandet övar och övar men för att nå framgång krävs mer, mycket mer och hur långt är de beredda att gå?

Historien växlar mellan 1992 och 1998 men händelserna skildras från en ännu senare tidpunkt, ett dubbelt efteråt. Att det slutar illa 1992 står klart redan från början och där är det vägen dit som vindlar sig fram. 1998 är det mer öppet men det är samma olycksbådande stämning och nedslagen i åren däremellan gör en inte lugnare.

Trettonåringen som börjar förstå saker och ting och som inte riktigt kan hantera insikterna – och som inte borde behöva hantera dem. Ett nedbränt hus, en Iris som reser sig som en Fågel Fenix ur askan, överlevande men med en ihålighet av förluster. Nittonåringen som slängts ut i världen med sitt blandade bagage och samma födgeni och förmåga att tänja på sanningen som sin mamma.

Jag fångas av språket, stämningen och drivet – Amanda Svensson skriver citatvänligt med hisnande formuleringar och i full fart mot möjliga avgrunder – men ändå drabbas jag inte riktigt. Det är vackert och tänkvärt, vemodigt och ibland cyniskt, målande och doftande men Iris blir ändå inte riktigt levande för mig, tyvärr.

Similar Posts:

• Om ägande och pengar
• Fyndig hyllning till tjejfans
• Hemligheter och ilska
• Magiskt om musik och människor
• Att vara femton år

Berättelsen är inte en självbiografi, men har klara likheter med författarens eget liv. Berättarjaget Johanna Morrigan (mer känd under artistnamnet Dolly Wilde) är en nittonårig musikjournalist i London 1995, vilket också författaren var vid den tidsperioden. Precis som författaren har Dolly en bakgrund i ett arbetarklasshem i Wolverhampton, och precis som författaren har hon en på det hela tagen kärleksfull, men komplicerad relation till föräldrarna. Moran har sagt att uppväxten som hemskolad med sju syskon i ett trerumshus påminde om Hunger Games, och har gjort en TV-serie inspirerad av upplevelsen som heter Raised by wolves. Dolly Wilde och hennes bror Krissi har visserligen flyttat hemifrån, men har problem med att deras ständigt störtfulla och pårökta pappa tenderar att bosätta sig hos dem, eftersom han har en medelålderskris. Och till råga på allt så tycker deras vänner inte att det är ett problem.

”Det är ju det som är det värsta”, säger Krissi olyckligt. ”Han skjutsar omkring dem i sportbilen och fixar röka åt dem, och drar anekdoter om när han drog linor ihop med Jimi Hendrix. De tycker han är asball.”

Ja, jo, om man inte var släkt med honom kunde man kanske tycka det.

Berättarstrukturen i Konsten att bli känd är ganska lös. Det händer inte så värst mycket. Dolly skriver krönikor, träffar kändisar, hanterar sina föräldrar, och navigerar kärleken till musikern John Kite, som olyckligtvis sedan han och Dolly lärde känna varandra i förra boken råkat bli superkänd flickidol, och turnerar över världen.

Vad den istället består av är Dollys tankar och reflektioner om världen. Dolly ställer sig på tvären i den extremt grabbiga miljö som råder kring musikscenen i nittiotalets London, och det uppskattas inte av alla. Hon ligger runt, först flitigt och målmedvetet, och därefter med mer eftertanke. Efter att ha legat med komikern Jerry Sharp och en videoinspelning av sexet börjar cirkulera, blir den grabbiga känslan i bekantskapskretsen allt mer fientlig, på ett sätt som känns välbekant, inte minst efter #MeToo.

Att det inte händer så mycket i Konsten att bli känd är inte kritik. Det behövs inte, för Dollys huvud är en så utsökt underhållande plats att befinna sig på. Som när hon ger sig in på följande utläggning angående manliga könsdelar:

Som tur är tycker jag att kukar är häftiga. Jag har aldrig begripit mig på kvinnor och tjejer som rynkar på näsan när kukar kommer på tal. De är ju hur balla som helst. Egentligen vill jag inte antropomorfiera mannens könsorgan, men de känns alltid som en sorts underbara keldjur. De är så lena att klappa, älskar när man leker med dem, och far genast ivrigt upp ifall det ser ut att bli tal om en lång, rask, skön skogspromenad. Snoppen är i grund och botten en spaniel. Om penisar kunde leva åtskilda från männen, och man kunde ha dem i en låda på bordet, så skulle jag ha en. Jag skulle småprata med den när jag kände mig ensam och jag skulle leka med den, och när skrivandet körde fast skulle jag tankspritt stoppa den i munnen och suga på den istället för att proppa i mig en massa snacks eller röka. Det skulle vara rena hälsokuren för mig! En huspitt!

Boken är full av små oneliners, roliga utvikningar, och ibland något som liknar visdom. Dolly är brådmogen och naiv och väldigt mycket tonåring även om hon lever i en värld som domineras av tio år äldre män. Hon sammanfattas genialt och alldeles i förbifarten i ett bokens första stycken, där hon beskriver sitt rum, som har himmelsblåa väggar, där hon försökt måla små himmelska moln, men på grund av en alltför bred pensel så ser de ut som pratbubblor istället.

[V]äggarna ser ut att vara fulla av tomrum där det borde sägas något. Men jag vet inte vad än. Så är det när man är nitton. Man kan inte sina egna bästa citat än. Man har inte sagt dem än.

Det finns säkert de som kommer tycka att Konsten att bli känd är feministisk PK-litteratur som saknar kulturellt värde och bara vill skriva läsaren på näsan. Men jag tycker att den är genomgående väldigt rolig, och bitvis faktiskt vacker, i synnerhet när den blir till ett hyllningstal över de bespottade tonårsfansen. När hon pratar om hur de stirriga tjejerna som överröstar Beatles inte är en oönskad biprodukt av musikindustrin, de representerar något fint och uppriktigt.

Similar Posts:

• När allt tänjs till bristningsgränsen
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• Klass och moderskap i 60-talets London
• Internationell författarscen – Caitlin Moran i samtal med Jan Gradvall
• Varm och lågmäld indiepopbiografi

En sådan människa är D Foster. Hon dyker upp på berättarens och hennes bästis Neekas gata en dag, och de tre flickorna blir oskiljaktiga. För ett tag. Tills D:s riktiga mamma dyker upp och hämtar hem henne igen.

D bor annars i fosterhem, och till skillnad från de båda andra flickorna, som är hårt hållna av sina mammor och av hela gemenskapen i kvarteret, drar hon runt lite som hon vill. Hon undersöker New York. Hennes erfarenheter är rätt annorlunda än de mer stabila väninnornas.

Samtidigt är det lätt att förstås de vuxnas fixering vid skötsamhet. Att vara ung och svart är en farlig kombination, inte minst för de unga männen. Neeka har en bror som sitter i fängelse för något han inte gjort, och en annan som försöker förmana sina småbröder att alltid gå lugnt, aldrig dra uppmärksamhet till sig, väcka misstankar eller irritation.

Neeka made a face.

”You think Tash deserves to be in jail?” Jayjones asked her.

“No.”

“You think Tupac deserved to be in jail?”

“Of course not.”

“Then multiply that and then multiply what you get and keep on multiplying.”

“I read they be building more jails than schools,” I said.

Jayjones put his arm around my shoulder. It felt warm and nice there. He put his other arm around Neeka’s. She made another face but let him keep it there.

“Keep reading,” Jayjones said. “You gonna have more people than my thick-headed sister to be convincing about this stuff. It’s crazy.”

“Yeah,” I said, moving a little closer in to Jayjones. “Real crazy.”

Det är en märklig sorts vardag, Woodson beskriver, i alla fall med svenska mått mätt. En där orättvisa institutioner och rasism är något minsta barn behöver känna till och förhålla sig till. Det är förstås deppigt, men kanske inte så mycket som man skulle kunna tro. Det allra starkaste intrycket gör nog ändå hennes gestaltning av gemenskapen i flickornas kvarter, den lågmälda vardagen och den stora värme som ändå finns där.

På sätt och vis med i denna gemenskap finns romanens andra titelperson, rapparen Tupac Shakur. Hans musik och inte minst hans erfarenheter som svart man spelar stor roll för gemenskapen kring romanens flickor. De följer hans med- och motgångar, och berättelsen ramas in av de båda gånger han blir skjuten.

It was hard to read anything about Tupac dying and not think about D. Seems D was right – you listen to Tupac’s songs and you know he’s singing about people like D, about all the kids whose mamas went away, about all the injustice. Brenda throwing away her baby, the cops beating some brother down, the hungry kids, sad kids, kids who got big dreams nobody’s listening to. Like over all that time and distance he looked right across the bridge into Queens, New York – right into Desiree’s eyes. Strange how he saw her.

He saw her.

Så kan människor beröra även om de bara snuddar i utkanten av ens liv, fast de bara är där på radion och i freestylen, eller om de kommer förbi en dag och bara stannar en stund. Bara stannar upp och ser en.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Att ”ställa till det för sig”
• American Girl
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom

Berättarjaget heter Carina och är författare. Hon har många (alla?) likheter med Carina Rydberg själv.

När Den högsta kasten inleds har Carina fått tre romaner utgivna och är därmed författare på riktigt. Hon har dessutom skrivit ett filmmanus som rönt uppmärksamhet. Filmen Svart Lucia börjar få spridning internationellt.

Med förskottspengar från förlaget och en introduktion från regissören Daniel Bergman reser Carina till Indien för att träffa den uppburne regissören Shekhar Kapur. Hon hänger en tid ihop med en man som utsätter henne för sexuella övergrepp.

Det hinduiska Indien med alla sina gåtor och motsägelser utövar stark lockelse på Carina. Även kastsystemets outtalade regelverk fängslar henne. Som för så många västerlänningar på resa i Indien väcks hos Carina tankar om hierarkier och makt. Hur förhåller man sig till tiggare? Hur ser de högst rankade indiska männen på västerländska kvinnor? Kanske är det de vita som är den högsta kasten? En berusad engelsk turist påstår i alla fall det.

Tillbaka i Stockholm kämpar Carina för att uppnå status som stamgäst på krogen PA&Co. Det är en skenbart anspråkslös inrättning. Lokalen är liten, enkel och placerad på en bakgata. Men där råder ett obevekligt kastsystem. Vem som helst får inte boka bord. Alla hälsas inte hjärtligt välkomna. Och ska man ha PA&Co som vardagsrum krävs en välfylld plånbok. Här trängs kulturpersonligheter, karriärister och rika vid bardisken.

Författare är en kast för sig. Är de rent av den högsta kasten? Carina återkommer till den frågan. Den sårade författaren bär ett fruktansvärt vapen, sitt skrivande. Den upptäckten gjorde Carina redan som barn, på en resa med tunnelbanan då hon råkade ut för en kvinna hon instinktivt ogillade.

Jag vet inte varför, men jag hatar denna kvinna redan vid första anblicken och jag vill att hon ska sitta någon annanstans. Hon blänger surt på mig. Jag plockar fram dagboken. Det är en föraning; ett slags experiment. Jag slår upp boken och börjar skriva. Efter varje mening, tittar jag upp på kvinnan, ser henne i ögonen. (…) Efter ett par stationer reser hon sig upp och byter plats.

Carina blir kär i advokaten Rolf som är stammis på PA&Co. En period följer då han vagt besvarar hennes subtila signaler. Men när han slutar med det är det dags för hämnd.

De vet det nu; allesammans vet de om det, dådet jag planerar. Inte sällan kommer man fram till mig och vill prata om det: Jag har hört det, Carina, jag har hört ryktesvägen att du skriver en bok om oss, om det som händer här. Det ryktet är säkert sant, svarar jag. Det är nämligen jag själv som sprider det. Och jag vet att alla är rädda för mig, till och med mina kolleger, till och med de som kan ge igen.

Den högsta kasten förtjänar att inte falla i glömska. Dess teman – kvinnors kamp, kärlek, makt och hämnd – är tidlösa. Carina Rydberg har en fantastisk känsla för detaljerna i en händelsekedja, de små sakerna som bygger upp ett till synes omedvetet beslut hos en människa att agera. Hennes språk är avklarnat, här finns inget dödkött. Dialogerna är synnerligen realistiska, som om de faktiskt ägt rum, vilket de kanske har, åtminstone en del av dem. Den högsta kasten är en osedvanligt raffinerad metatext, en roman om en roman. Är det berättarjaget som utkräver hämnd, eller är det Carina Rydberg? Till och med berättelsen om hur bokens omslag kommer till finns med. Fotografiet är taget vid bardisken inne på PA&Co och föreställer Carina Rydberg.

Romanen utlöste en kulturdebatt för 21 år sedan. Det ansågs grymt av författaren att hänga ut Rolf och flera andra. Men i debattens andra våg försvarades Carina Rydberg. Gick man möjligen hårdare åt just henne för att hon är kvinna?

Genom åren har ju uthängningar förekommit i många svenska romaner. Så kallade nyckelromaner som August Strindbergs Svarta fanor, Leif GW Perssons Grisfesten och Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen har fått mycket uppmärksamhet.

Verk med det särskilda ärendet att hämnas har också publicerats. På rak arm kommer jag på Jan Guillous Ondskan och Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Jag lämnar därhän huruvida Carina har rättmätiga skäl att hämnas och om hämnden tjänar sitt syfte. Var och en får döma själv.

Similar Posts:

• Meningen med det onda
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Fallet som förför
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution

I Politiska fiktioner heter valvinnarna visserligen George Bush, Bill Clinton och George W Bush, men det är egentligen inte det centrala. I fokus för Didions texter står istället det politiska spelet, den politiska klassen eller eliten om man så vill – de politiska, ekonomiska och mediala makthavare som behåller makten som en intern angelägenhet, där ideologier och väljare spelar en försvinnande liten roll.

Ja, visst låter det i stort sett som de förklaringar som getts de senaste månaderna till Trumps framgångar? ”Eliten” har inte lyssnat till folkets ”oro”. Hör man till exempel på den partiledardebatt som hölls i riksdagen häromdagen tycks deltagarna pricka in alla de kodord som Didion skriver om, de som i själva verket ska signalera att man har fattat nu att ”vanligt folk” faktiskt är hjärtligt trötta på minoritetsrättigheter och identitetspolitik av olika slag. Nu ska man ställa krav, kräva motprestationer, ta ansvar och hårdare tag.

Detta kommer knappast att lösa något. Inte att minska något ”utanförskap”. Fast ärligt talat kommer Didion knappast med några konstruktiva lösningar heller.

Här kommer vi till den mindre aktuella och nog faktiskt dominerande sidan av Politiska fiktioner. Den är en mycket detaljerad, inte sällan raljerande, skildring av det politiska spelet mellan 1988 och 2000 och, tja, det är faktiskt ganska länge sedan. Mängderna av namn och företeelser är ganska svåra att följa om man inte såväl följde som minns dessa valrörelser mycket väl (själv var jag åtta år 1988). De ingående personangreppen på den ena eller andra politiska skribenten känns inte heller särskilt spännande, eller ens sympatiska, att läsa så här 15 år efteråt, och den allmänt hyllade stilisten Didion måste jag säga går mig lite förbi. Kanske har det med översättningen att göra, kanske bara med att jag inte riktigt greppar sammanhanget kring hennes vassa ironier.

Bitvis har förstås det som numera blivit historieskrivning intresse. Didion menar till exempel att skandalerna kring Bill Clinton, som till så stor del fortfarande ligger hans hustru i fatet, egentligen aldrig intresserade det amerikanska folket nämnvärt, utan var en produkt av det politiska etablissemangets upprördhet och politiska motvilja. Hon påpekar också, lite i förbifarten apropå George W Bushs konservativa kristendom, hur religiösa inslag som ”in God we trust” på amerikanska sedlar eller ”one Nation under God” i trohetseden i själva verket är sentida tillägg. Om de här nykonservativa strömningarna, som tycks gripa omkring sig såväl i Europa som i USA, hade jag gärna läst mer.

Kärnproblemet i Politiska fiktioner handlar, som jag uppfattar det, ändå om varför ”USA:s största parti”, den tysta majoritet som inte ens orkar bry sig om att rösta, inte gör det. Om vad som egentligen skulle kunna få dessa ickeväljare att tro på demokratin tycks Didion inte ha särskilt mycket alls att säga. Hon pekar ut vad som är fel på amerikansk politik, men hon presenterar egentligen inga alternativ. I Politiska fiktioner är den tysta majoriteten fortfarande tyst.

Similar Posts:

• En pusselbit i det stora varför
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?
• Min president var svart
• Den amerikanska vänstern

You know the world was made for men.
You know the world was made for men.
You know the world was made for men.
Not us.

I den forne Belle and Sebastian-basisten Stuart Davids bok om bandets första tid och vad som ledde fram till alltsammans berättas det om hur visionären och låtskrivaren Stuart Murdoch långsamt och noggrant byggde upp ett musikkollektiv kring en idé om musiken och vilka som skulle komma att ta till sig den. En fingervisning ges genom de karaktärer som befolkar hans texter. Outsiders, mobbade, misfits, de på något vis i utkanten. Inga machomän i sikte. Murdoch har flera gånger formulerat sitt text-manifest, kanske är det allra bäst komprimerat sammanfattande och mest kärnfulla exemplet en enkel rad från låten ”Nobody’s Empire”: ”There is beauty in every stumble.”

Men det här är som sagt Stuart Davids mycket personliga berättelse om hur ett arbetsmarknadsåtgärdsprogram och en flytt från den lilla orten Alexandria till Glasgow blir starten för en lång räcka händelser som till sist landar i det som vi idag känner som Belle and Sebastian.

Det första klivet tas i en ogästvänlig och kylig bunkerliknande lokal där en grupp arbetslösa musikeraspiranter hamnat i hopp om att få lära sig att producera, skriva och spela in musik. Den största delen av tiden får de dock spendera med att spela golfspel på datorerna eller sitta längs de kala korridorerna och röka. Men de långa väntetiderna mellan de ytterst sporadiska undervisningstimmarna i musikprogrammet Cubase eller sånglektioner innebär också mycket utrymme att knyta musikaliska band och ta del av varandras låtidéer. Här mellan de grå betongväggarna möts de två Stuartarna, vilka tillsammans med en annan kursvän startar Lisa Helps the Blind, det första embryot till Belle and Sebastian. Stuart David flyttar in i ett kollektiv där han träffar läraren Richard som snart blir trummis i bandet som nu bytt namn till Rhode Island. Mirakulöst nog får Stuart och Stuart till slut en tid i kursstudion och spelar assisterade av kurskompisar in vad som senare ska ges ut som EP:n Dog On Wheels, här återfinns till exempel låten som bär det slutgiltiga bandnamnet. Under en lång process knyts fler och fler instrumentalister till projektet. Genom att vinna en tävling där priset består av att få spela in i den kända Glasgowstudion CaVa Studios och ge ut resultatet som en EP, men under den avsatta inspelningstiden hinna sätta tillräckligt många låtar på pränt att fylla ett helt album, föds Belle and Sebastians debutskiva Tigermilk.

De många turerna och anekdoterna berättas med lätt ironisk humor och genomgående med en sympatisk och varm underton. Därför blir det, trots miserabla spelningar och andra missöden, lockande att drömma sig bort till Glasgow runt 1995 även om Stuart David själv inte romantiserar tiden särskilt mycket. Genom texten får läsaren pusselbitar till hur musikkollektivets nu över tjugoåriga historia hänger samman, då exempelvis referenser i texter och låttitlar till viss del får sin förklaring.

I början omgärdades Belle and Sebastian av ett mytiskt/mystiskt skimmer, det pratades mycket om hur svårtillgängliga och hemliga bandmedlemmarna var, något som i mångt och mycket var en konstruktion från medias håll. Genom Stuart Davids lågmälda men samtidigt raka framställan nyanseras den bilden och fram träder istället ett gäng unga kompisar som samlats kring Stuart Murdochs säregna och tydligt formulerade låtskriveri, helt befriade från rockslyngleri. Det skänker förstås en fräschör till en berättelse som ofta avhandlats i alltför förutsägbart snarlika ordalag. Eftersom perspektivet är strikt personligt skulle förstås historien kunna berättas ur minst ett halvt dussin andra synvinklar. Så tänk om exempelvis Isobel Campbell, bandets sångare och cellist vid den tiden, skulle plocka upp tråden och skriva ned nästa kapitel i Belle and Sebastians biografi. Varsågoda för idén, Scotlands finest!

Similar Posts:

• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• En storsäljande skörd
• Det började 1970 med en oönskad julklapp
• Musikvecka: Chic mystique
• Människorna som passerar

Men det är inte den legitima vreden, protesterna mot domen, som egentligen står i fokus i Ryan Gattis välresearchade roman Sex dagar. Det är det andra våldet, det som sker i skuggan av protesterna, det som får fritt spelrum när samhällsinstitutionerna för några dagar är lamslagna. Gängen. Knäppskallarna. Medborgargardena och de som helt enkelt passar på.

Det är ingen smickrande bild av mänskligheten. I ett annat sammanhang hade den provocerat mig, men Gattis ger den ett djup och ett sammanhang. De här människorna är inte vilka som helst. Det är ett intrikat samspel av omständigheter, erfarenheter och slump som ställt dem på respektive sida i gängvåldets LA, men alla framträder de som människor, på gott och ont, i Gattis gestaltning.

All involved heter romanen i original. I sjutton olika jagberättelser får vi olika perspektiv från gängmedlemmar, brottsoffer och andra som dras in i våldet, de som vill in och de som vill ut, men också en sjuksköterska, en brandman, och en polis i en ickereguljär insatsstyrka. Den sistnämnda är på flera sätt den otäckaste bekantskapen – inte det personliga hämndbegäret efter en mördad familjemedlem utan det institutionaliserade, det som tar sig rätten att på samhällets vägnar slå till mot ”buset” utan att kunna ställas till svars.

Det låter som en galen komposition, att aldrig återvända till personer utan bara fortsätta – ”stafettroman” är en återkommande beteckning – och till en början blir jag irriterad på det. Jag vill ju veta mera om de här personerna som mycket snabbt kommit mycket nära. Det får jag också, visar det sig. Även om inte alla karaktärer har lika mycket med varandra att göra återkommer de, ibland centralt, ibland bara glimtvis, sådär som människor gör i varandras liv.

Sex dagar är helt enkelt sjukt välkomponerad och nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Den är brutal, bitvis oerhört närgången och blodig. Hade jag vetat riktigt hur långt ifrån underrubrikens ”en roman om upploppen i Los Angeles 1992” den skulle ta mig är det nog tveksamt om jag valt att läsa den, men jag är glad att jag gjorde det.

Baserad på intervjuer och långvariga efterforskningar är det fortfarande en roman, men en roman som känns ytterst välgrundad. Jag associerar inte så sällan till sociologen Alice Goffmans Jagade. Livet på flykt i en amerikansk stad. Här är gängmedlemmarna latinamerikaner snarare än svarta, men strukturerna och livsstilen i stort sätt densamma. Situationen är förstås delvis den motsatta – det samhälle som dragit åt tumskruvarna hos Goffman har hos Gattis tappat greppet helt för några dagar. Och paradoxalt nog gör fiktionen att man kommer människorna som närmast.

Similar Posts:

• Vardagsliv av polisvåld och massfängslande
• Det trånga ombonade Sverige
• Sjutton år och farsa
• Det politiska spelet
• När djävulsvinden blåser