Min farmor var så stolt över honom, över hans utbildning och hans yrke – han blev läkare – och så glad över presenterna hon fick vid hans besök eller de gröna kulorna som hon fick tillsammans med annat från Fazer i postpaket till jul.

Hela tiden när jag läser De finska krigsbarnen tänker jag på Reijo och allt jag inte vet om honom. En släkting men ändå inte, en som var närvarande i sin frånvaro.

Hanteringen av dessa barn är ett intressant och ganska obehagligt ämne som många av oss vet väldigt lite om. Undertiteln lyder ”ett nordiskt familjedrama” men i många fall skulle man kunna ändra formuleringen till ”familjetrauma”. Det var ändå omkring 70 000 barn som rycktes upp från sina hem och familjer och skickades till Sverige och mångdubbelt fler människor vars liv påverkades.

Retoriken som användes för att övertala de finska föräldrarna att lämna bort sina barn – och för att övertala svenska familjer att ta emot dem – ter sig med nutida ögon bitvis ganska magstark och med dagens syn på barns psykologiska utveckling framstår mycket av det som betraktades som fullständigt normalt närmast hårresande. Bara en sådan sak som förväntningarna som var både uttalade och outtalade men svåra att leva upp till. Barn som lämnat allt de kände till skulle vara tacksamma, snälla och hjälpsamma, trots att de inte förstod språket som talades och inte själva kunde göra sig förstådda.

De finska krigsbarnen bygger på brevväxlingar mellan främst de finska mödrarna och de svenska fostermödrarna. Det innebär att det sällan eller aldrig finns någon kunskap om vad som hände sedan och barnen och deras föräldrar blir mer av representanter för en känsla eller hållning än verkliga människor, samtidigt som det är det individuella perspektivet författaren vill åt.

Tyvärr blir levandegörandet också lidande av upplägget där i stort sett varje kapitel inleds med vad som ska skildras, de tre barn och/eller mödrar som står i centrum. Därefter vidtar själva skildringen, som delvis blir en upprepning och därpå en slutsats, som följs av en kort beskrivning av vad som ska ske i nästa kapitel. Intrycket blir av att det staplats korta uppsatser på olika teman.

Men min kritik till trots – det är många viktiga aspekter som tas upp, och även om vissa av dem hade kunnat utvecklas mer är det här en början. Något av det slående är hur man inte tycks ha räknat med att ett år eller två är en evighet för små barn och att de emotionella effekterna inte fanns med i beräkningen, vare sig vad gäller barnen eller föräldrarna, och en förfärlig följd av det var den behandling som barn som inte kunde anpassa sig kunde utsättas för.

Similar Posts:

• Att dela ett odelat liv
• Värdet av ett liv
• En pappas historia
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

I första kapitlet får läsaren se ett gäng rekryter öva exercis på ett fält under våren 1941. Sedan kommer krigsförklaringen mot Sovjetunionen den 26 juni 1941.

En kompis till mig frågar: ”Är det inte för tungt att läsa?” Jag svarar: ”Inte alldeles”. Jag fortsätter leta efter ord för att förklara för henne: ”Jo, det är något med kamratskapet som är enastående skildrat. Varje soldat har en egen läggning och ett eget uttryckssätt. Sidorna glöder av språkglädje, eftersom författaren låter olika personer ha olika dialekt. Översättningen till svenska är synnerligen imponerande med träffande svenska idiom (eller svordomar). Och som de käbblar de här männen. Skämtandet sinsemellan gör att de klarar ytterligare en dag med väta, marscherande, skavsår eller artillerield.” Min kompis är snäll som lyssnar till min ordsvada.

Det är lätt att fatta tycke för de här männen som beordrats lämna sina egna jordbruk, arbetsplatser och familjer. Dagarna är fulla av göromål och under läsningen blir min ordlista full av marksoldaternas uppgifter: befallningar, exerciser, beskjutningar, spaningar, framryckningar, bespisning, gruppformeringar, belägringar, byteshandel, vaktturer, förläggningsliv, disciplinbrott och sanitärer.

Romanhandlingen sträcker sig fram till återtåget, alltså den bittra reträtten sensommaren 1944 och då blir det verkligen tungt att läsa, märker jag. En mörk stämning tar plats som påminner om den meningslöshet som romanen På västfronten intet nytt förmedlar.

Författaren Väinö Linna bröt med den idealiserade bilden av en kavat soldat som hittas i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Linnas roman blev en av de mest lästa böckerna i Finland de kommande årtiondena. Det sägs att i hem där ingen läsning vanligen sker finns oftast ett vältummat exemplar av Okänd soldat.

Linnas första version av romanen innehöll delar som censurerades och officerskårens äldre representanter var inte överförtjusta i hans verk. Berättelsen innehåller många scener där soldaterna uttrycker sitt hån mot struntviktiga befäl som kräver ordning mitt i krigskaoset. Frontsoldaterna reagerar med trots. I Linnas version uppstår nämligen inte lojalitet under hotet av disciplinstraff utan den växer när befäl behandlar dem som jämbördiga.

Annars var plutonens stridsmoral kanske bättre än i många andra förband. Koskela var borta, men han hade tryckt sin outplånliga prägel på plutonen, och Hietanen och Rokka var karlar som det var svårt att lämna i sticket. Hietanen gav aldrig några order. Han slängde kpisten på axeln och gick, och plutonen följde efter.

Lojaliteten brister aldrig mot de egna soldatkamraterna. Men till skillnad mot Runebergs bild av soldaten har Linnas personer egna huvuden att tänka med. De bedömer att kriget är förlorat långt tidigare än beslutsfattarna högre upp i militärhierarkin.

Vad jag förstår har överlevande frontsoldater som bearbetat sina minnen från kriget på näset uppskattat romanens verklighetsbeskrivning. Händelser och meningsutbytet mellan männen är realistiskt återgivna. Männen krigar för landets frihet men drivkraften är personlig. Situationerna de hamnar i ger ingen tid för filosoferande men männen fylls återkommande av insikten om att krig inte går att glorifiera. Det är olidligt på alla nivåer. Att vara rädd för döden, att tvinga sig över den rädslan och samtidigt se sin kamrat stupa på myren är ohyggligt.

Nationens krav på männen vid fronten går bortom det mänskliga. Det gällde då och det gäller nu. Ska jag sammanfatta Väinö Linnas budskap i ett par meningar gör jag det så här: Det är ett tungt ok att bli utvald till nationens försvarare. Men sno inte ifrån oss friheten.

Similar Posts:

• Där livskraften aldrig dog
• Kärlek i omänsklighetens tid
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Gråt i gränstrakterna
• Collagebok perfekt för familjens historia

Det är inte minsta lilla lucka mellan oss. Det finns nätt och jämnt plats att andas. Att falla omkull eller sjunka ihop går inte. Jag hade kunnat vara död och ändå stå upprätt. Uppallad av de svettiga kropparna omkring mig.

De korta meningarna dunkar vidare:

Klumpar av mensblod hamnar i min redan genomblödda bomullsbinda. Jag känner hur blodet rinner nerför insidan av låren. Blodlukten blandar sig med gammal svett från vår kollektiva kropp. Mot alla odds lyckas jag tränga mig fram till toaletten. Golvet flödar över av en blandning av urin och grumligt vatten.

Harriet, som berättarjaget heter, har nytta av sin tid på gymnastikhögskolan Ollerup och hon klarar tågresans alla strapatser hyfsat bra ändå. Det är 1942 och maken Gerhard har dött i sin pilotuniform någonstans i närheten av Stalingrad. Harriet har lämnat sina två söner på barnhemmet för en längre rekreationsvistelse hos ett officerspar, som uttryckt sitt deltagande i hennes sorg. Kanske har de större förståelse för hennes förlust än de danska vännerna.

Allt som går att uppbringa av motstridiga sidor har ympats i Harriet. Hon fascineras av ståtliga parader och konserter men konstaterar att tysk Ordnung bitvis rämnat, eftersom det råder brist på livsmedel och hon ser magra och hålögda människor i gatuvimlet när hon tar sig ut. Hon blir brydd över värdfamiljens dåliga behandling av hushållerskorna som tvångshämtats från trakterna i nuvarande Ukraina. De är unga kvinnor som blir kallade Ludmilla oavsett vad de heter och de byts ut under besöket hos officersfamiljen. Frun i huset dövar känslor med alkohol och beroendeframkallande mediciner. Hennes utbrott riktar sig mot hushållerskorna och även Harriet får sin del, särskilt när hon frågar varför hushållerskorna förbjudits åka spårvagn och varför de måste ha kläder märkta med bokstäverna OST.

Harriet är en person som tar spjärn ur det faktum att hon förlorat sin make i en flygolycka. Naiviteten brinner lika kraftfullt som klarsynen. Mannen hon älskade ”intill vanvett, intill döden” spelade bort hushållskassan och de hade sina gräl. Han var aldrig medlem i det danska nazistpartiet. Att han ingått i det tyska flygvapnets styrkor var en följd av hans tidigare frivilliginsats i Finlands strider mot Sovjetunionen och att Danmark ockuperats av Tyskland. När Harriet använder ordet ”ockuperats” förargar hon officersfrun Gudrun som menar att Danmark är ett mönsterprotektorat och att gästens hemland kommer att blomstra i samband med att Tyskland uppnår Endsieg. Gudrun höjer nervöst ett varningens finger inför Harriet. Fel ordval förknippas med defaitism, vilket straffas med lägervistelse alternativt döden.

Romanen som till slut innehåller trettiotalet markeringar av min blyertspenna är en plågsam blottläggning av medlöperiet som ger näring till nationalismens kollektiva vansinne. Formen, de korta osmyckade satserna pågår i sammanlagt 378 sidor utan vare sig kapitel- eller styckeindelning. Gestaltningens inverkan på läsarens nutida bekvämlighet och behov av andhämtning känns avsiktlig. Kriget (utan en enda scen från militärens slagfält) är Harriets nu, greppar tag i läsarens nu och följden är att ingen av oss kan se följderna av vårt agerande. Min läsupplevelse kan närmast liknas vid en mental tvångströja.

Kirsten Thorup är född 1942, samma år som Harriet vistas hos nazistparet. Bakgrundsarbetet till romanen omfattar publikationer om den systematiska folkförflyttningen, kvinnors volontärarbete på soldatsjukhus, barnens fostran på de tyska barnkrubborna och bombanfallen på München. Listan är längre, men att fokuset ligger på de civilas upplevelser och i synnerhet kvinnornas och barnens omständigheter gör denna roman till en högklassig och nödvändig litteratur.

Hur gammal är du, frågar jag. Snart sjutton, säger hon. Jag tänker på hur sorglös jag själv var i den åldern. Levde i sus och dus. Krig är djävulens påfund. Ludmilla återkommer till soldaterna som jagar vuxna och barn när de försöker fly. Förföljer dem över åkrarna och ut i träsken där de sjunker ner och inte kan komma upp igen. Sitter fast som levande måltavlor.

Similar Posts:

• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Tills…
• Inget danskt hygge
• Tysklands krig mot Tyskland
• Familjehemligheter i lyxig miljö

Inkeri har kommit till huset hon köpt av 70-årige samen Piera. Hon har uppdrag från tidningen i Helsingfors att skriva reportage om människorna som bygger upp den nya kyrkan. Hon har också ett annat ärende av mycket personlig natur.

Inkeris nutidsplan (1947–1950) varvas med sidor ur en dagbok från år 1944 av den finske soldaten och tolken Väinö Remes. Han skildrar dagar i ett läger som de tyska nazisterna har uppfört för krigsfångar från det krigshärjade Europa. Grymheterna är av samma slag som skildrats av Katja Kettu i Barnmorskan. Väinö har inte fått förklarat för sig hur den stora bilden ser ut och måste likt andra soldater följa order.

Dagbokssidorna har sin speciella roll förutom att de vittnar om grymhet som krig och fångenskap medför. Allteftersom blir det också tydligt hur överlevnaden i lägret hänger på att få se Saara. Inte bara se. Stark kroppslig kärlek med alla safter, dofter och ljus kläs i ord. Omständigheter gör också att läsaren får ta del av kärlekens baksida: svartsjukan, besattheten.

Samarbetet mellan den finska och den tyska militärmakten handlar om så mycket mer än att skydda sig mot Sovjetunionen. Den högtstående ariska rasens egenskaper överträffar allt, och att låta sig förblindas av systematiserade rasstudier sker automatiskt. Det var så på den tiden, som någon uttrycker sig i romanen.

Såklart vet vi att synsättet inte försvann efter världskrigets slut, vilket Inkeri upptäcker en arbetsdag. Hon har fått jobb som bildlärare på internatet där samebarnen bor under skolterminerna. Oron har spridit sig bland eleverna från samiska familjer. De blir avfotograferade av finska statliga vetenskapsmän.

Spår av maktutövning märks i individernas omedvetna skryt och stolthet, vilket tonåringen Bigga-Marja registrerar. Ingen undgick hennes ögon 1944 och den som vill dölja sin egentliga identitet tittar lite skyggt på henne när året är 1950.

Denna plats i nordligaste Finland var så utsatt att ord inte räcker till för att beskriva skeendet som följde av militärmakternas beslut. Sanningen kommer mycket nära, särskilt i skildringen av hur människan kan vara både skyldig och utan skuld.

Inför denna fond av död och förödelse borde livet rinna ut i intigheten. Men det fortsätter att strömma i hjärta och nerver. För att det inte kan något annat?

Med Marjut Hökfelt kan läsaren känna sig trygg med den svenska översättningen. Här finns en lyhördhet och följsamhet till Rautiainens prosa som gör intryck på mig. Speciellt glad blev jag över hennes tolkning av det finska ordet för höstlövens färgprakt. Ruska = lövbrand.

Jag uppskattar också att intrigen inte pumpats upp av det personliga ärendet som Inkeri har. Författaren har ett alldeles särskilt sätt att ställa personerna intill varandra och hon har låtit de slentrianmässiga thrillergreppen vara kvar i förrådet. En egen person blir också byn med sin flerspråkighet och återuppbyggaranda. Helsingfors och världen där så många äventyr utspelar sig är inte mer värd än den finska fjällbygden.

Similar Posts:

• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• En överlevande överstinnas historia
• Lågmält dramatiskt
• Jag tänker på Reijo
• Krigsbarn i Småland

Lutie har ändå arbetat sig upp. Från att ha varit tvungen att arbeta och bo långt ifrån sin familj – det som kostat henne äktenskapet med Bubs far – som inneboende tjänare hos en vit familj, har hon läst in kurser, lärt sig skriva maskin och liknande på kvällstid. Nu kan hon arbeta på kontor och betala hyran för en egen lägenhet. Samtidigt måste hon lämna sonen ensam när han kommer hem från skolan, och gatan är som ett ständigt underliggande hot. Hon vill inte låta gatan uppfostra sonen, men vad har hon för val?

Möjligheten att få sjunga på en nattklubb gnistrar till som ett sätt att komma undan tillvaron utan marginaler, men orkesterledaren som kommer med erbjudandet förutsätter också att hon i så fall ska ”vara snäll” mot honom. Den typen av erbjudanden återkommer kring den vackra Lutie. De från bordellmamman på nedre botten är bara de mest uppenbara.

Ann Petrys debutroman från 1946, här återutgiven i Norstedts klassikerserie med förord av Valerie Kyeyune Backström, skildrar rasismen som präglar tillvaron för Harlems invånare, men ännu mer Luties utsatthet i skärningspunkten mellan kön, hudfärg och fattigdom. Som ung, svart kvinna sexualiseras Lutie ständigt, av såväl vita som svarta.

Petry växlar perspektiv. Hon återkommer till Lutie och Bub, men låter oss också se världen ur de andra romankaraktärernas ögon. Orkesterledaren som är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa gå tillbaka till att passa upp på tåg. Portvakten som suktar efter Lutie med en våldsam frenesi. Hans sambo som ser hela sin tillvaro hotad av den nyinflyttade kvinnan. Bordellmamman på nedre botten som fått sitt eget utseende förstört och nu lever på andra unga sårbara kvinnors.
Livsvillkoren på gatan gör så många där beredda att kliva över sin granne, att utnyttja alla möjligheter som finns för att överleva. Kanske till och med kunna drömma om att inte bara överleva någon gång. Om att leva.

Gatan pekar framåt mot författare som Toni Morrison, Alice Walker, Jaqueline Woodson och Regina Porter, men för också tankarna till äldre, socialt engagerade författare som Jack London och Charles Dickens. Jag brottas även med associationer till Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Det känns lite orättvist, men jag blir nästan provocerad av Lutie Johnsons godhet. Hon är inställd på att göra det rätta, hon är dygdig och rättrådig i en värld som bara vill utnyttja henne. Samtidigt är det förstås deprimerande att bokens persongalleri, bortsett från Lutie och Bub, så helt saknar solidaritet med varandra.

Sammantaget är romanen en oerhört aktuell skildring av social och ekonomisk utsatthet som verkligen väcker frågor. Jag skulle jättegärna diskutera den i en bokcirkel eller liknande. Hur tar man sig fram och gör något vettigt av sitt liv i en värld där spelplanen är så uppenbart riggad emot en? Hur hanterar man moraliska frågor – eller finns det ens utrymme för moral? Kanske är det som i det där Brecht-citatet: ”Först kommer käket, sen moralen”? Är Lutie och hennes likar helt enkelt bara födda till förlorare?

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Delad stad
• ”Spring aldrig i vita områden”
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Vapen. Kärlek

Framför allt är det miljö- tillika tidsskildringen som faller mig på läppen med Widholms bokserie. Den trovärdiga beskrivningen av vardagslivet, som gick sin gilla gång trots att Europa var på randen av ett krig. Författaren levandegör ett hembiträdes situation med den äran. Yrkesgruppen saknade reglerad arbetstid och var utlämnad åt sin arbetsgivares godtycke. Jag hade gärna sett att författaren utforskat hembiträdenas villkor än mer ingående.

Den rekorderliga Betty visar stor fallenhet för matlagning och jag önskar att hon fått chansen att pröva lyckan i restaurangbranschen. I stället går hon på bara några år (andra boken utspelar sig mellan 1942 och 1944) från hunsat tjänstefolk till slipad affärskvinna i bokbranschen. Jag har lite svårt att smälta att Betty – knappt torr bakom öronen och med bara folkskola i bagaget – så snabbt förmår axla ett sådant ansvar. Visserligen har hon genom flitigt romanläsande förkovrat sig på egen hand, men som hembiträde och senare som dubbelarbetande, ensamstående mamma torde hennes fritid varit tämligen begränsad. Jag kan bara konstatera att Betty gjort en hisnande klassresa i en tid då klasskrankorna var skyhöga. Betty får emellanåt pikar för att hon arbetat som hembiträde, men så mycket mer märker läsaren inte av omställningen.

Jag måste tillstå att del två i serien inte lever upp till mina förväntningar. Författaren har helt enkelt klämt in för mycket material i en enda roman; det är ”extra allt”. Vissa trådar faller i glömska och följs inte upp. Vad blev det exempelvis av doktor Molanders glödande engagemang i det svenska nazistpartiet?

Någon gång är romanen melodramatisk i överkant, som när det uppdagas att en hel packe brev från Bettys stora kärlek – pappan till hennes dotter Martina – Martin Fischer smugglats undan av doktor Molander (som också suktar efter Betty) i maskopi med postmästaren.

Flera av karaktärerna är stereotyper. Doktorns son Carl-Axel, som Betty gifter sig med för att dottern ska slippa stämplas som oäkting, uppvisar exempelvis inga som helst försonande karaktärsdrag. Bettys svärmor, doktorinnan förvandlas från högfärdig skräcködla till mystant på nolltid efter sonens frånfälle. Det skräckinjagande skrivande hembiträdet Alice Matsson och storsvindlaren Palle Rydin hade boken klarat sig utan, i mitt tycke.

Katarina Widholms stora berättartalang vill jag på intet vis förringa. Den är av en smittande sort som – trots mina invändningar – gör att det är omöjligt att lägga ifrån sig boken innan sista sidan är läst. Författaren har heller inte sparat på krutet i sin research inför böckerna.

Jag väntar spänt på nästa del och om intrigen hålls inom rimlighetens gränser blir den säkerligen alldeles utmärkt.

Similar Posts:

• Friskt vågat – allt förlorat
• Om att veta när man skall dö
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• Att trassla in sig och agera tvärtemot

Vad som sällan berättas däremot, är de händelser som upplevs vara ett enda stort misslyckande, också om man tittar på den nationella historieskrivningen. Kanhända finns någonstans en dos av skam, en känsla som väcker stort obehag hos de flesta. Det har inte hindrat Jack Werner när han fick höra talas om vikingaskeppet Ormen Friske. Farkosten var ett bygge som stod klart år 1949 och året efter seglades i väg på en längre färd.

Werner har i undersökningen av skeppets öde vävt in en mängd trådar i svensk historia som rör den tid när mina föräldrar var på väg in i vuxenlivet. Efter andra världskriget tycktes en positiv känsla ha varit allmänt utbredd i landet. Många var medlemmar i en eller flera föreningar. En viss ledighet blev avtalad för de anställda. I Sverige fanns erfarenhet av att arrangera utställningar för stora publikskaror också för internationella besökare. Det fanns drömmar att förverkliga i slutet av 1940-talet. Som kontrast till Sveriges privilegierade situation påminner Werner att i andra europeiska länder låg städer i ruiner och att där var hemlösa tidvis beroende av svensk nödhjälp.

Men tillbaka till skeppet. Det hade en koppling till personer inom Friskvårdsförbundet, en förening som grundades 1941 i konkurrens med andra föreningar. I bakgrunden fanns en åsiktskonflikt när det gällde synen på kropp och hälsa. Somliga förkastade idrott med tävlingsmoment, men anammade gärna andra friskvårdsideal. När Werner berättar om hur idéerna och argumenten fördes fram i debatten, som ännu bar på skuggor med ideal om den ädla nordbon, är det som att befinna sig där. Samtidigt tänker jag – är de inte lika, tvisterna? Same, same but different. Och är inte trätoämnena ganska futtiga när man får lite distans till dem?

Skeppets byggande har sin förklaring inte bara i tidsandans glädje över att bo i ett land  med många föreningar, utan också i den drivande personen Sten Schröder. I sin roll inom Friskvårdsförbundet får han chansen att förverkliga sin dröm sedan barnsben. Nämligen att bygga en farkost enligt modeller från bevarade norska vikingaskepp.

Mycket faller på plats trots många hinder på vägen såväl för Schröder som för bokens författare. Werner hittar nya fynd medan han kartlägger hur det gick till när Ormen Friske förliste i Nordsjön. Brist på resurser verkar ha gjort det svårt för den svenska ambassadpersonalen i Västtyskland när sökande efter olycksfarkosten pågick. Under årens lopp har också andra velat veta hur vikingaskeppet försvann. Werner kom i kontakt med en nederländare som gjort videointervjuer med efterlevande till de omkomna. Slutsatsen är att projekt kan bli jättelyckade, och de kan landa i en katastrof. När spåren ställs samman är det omöjligt att undgå slumpens betydelse i denna historia.

Ingenstans väljer Werner att spekulera om hur stor roll en viss personlighetstyp kan ha. Han väljer en anständig ton och frestas inte att raljera kring en entusiastisk familjefar som lämnat sin trygga anställning som ingenjör för en osäker karriär i ett förbund med dålig ekonomi. Det är värt beröm, tycker jag.

Vikingatiden har i vissa tider haft ett starkt skimmer av hjältedåd och en del av dessa egenskaper har av somliga använts för att berätta om ett heroiskt förflutet. När jag går in i en svensk souvenirbutik ser jag hyllor belamrade med vikingahjälmar i plast. Jag vet inte vad denna tanke egentligen vill säga mig – kanske signalerar den bara i all enkelhet att jag aldrig kommer sätta en sådan på mitt huvud. Jag läser hellre en välskriven bok om hur mångfacetterad den svenska historien är också när det gäller så näraliggande decennier som 1940- och 1950-talet.

Similar Posts:

• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld

Det otäcka ligger på ett annat plan.

Istället är här vardag, en ganska slitig vardag mitt under andra världskriget, med allt vad det innebär av oro i det stora och lilla. Huvudpersonerna kämpar med att få vardagen ihop, hälsan, ekonomin och sina ganska trassliga relationer. Vardag. Sådant som inte direkt borde angå någon annan.

Så blir det inte.

Svartsjukan mellan Margit, Eva och Gunvor tar nämligen en vändning med förskräckelse när Eva en kväll tar sig till Margit, den kvinna hon älskar och, med rätta, misstänker bedrar henne. Hon är inte nykter. Inte det minsta. Det blir bråk, polisen rings in, och den berusade Eva hamnar i förhör. Därifrån nystar poliserna upp det sensationella: en ”homosexuell härva”, som pressen kommer att kalla det, ett löst sammanhängande nätverk av lesbiska relationer – ”otukt som mot naturen är”.

Det är nog inte för mycket sagt att rättssaken förstör de inblandade huvudpersonernas liv. Domarna mot dem gör att de förlorar anhöriga, förlorar arbeten, bryts ner fysiskt. Och det ironiska: bara ett drygt halvår efter att domarna fallit avkriminaliseras homosexualitet i Sverige.

Lesbiska ligan är den andra boken i Mian Lodalens historiska trilogi, eller kanske snarare svit av fristående romaner om homosexuellas liv under svenskt 1900-tal. Lisa och Lilly tog oss med till seklets början, med arbetarrörelse, rösträttsrörelse och preventivmedelsförbud. I Lesbiska ligan är det alltså 1940-tal, fortfarande kvinnor i arbetarklassen och Stockholm. En del har förändrats, men mycket är sig också likt. Homosexualitet är långt ifrån accepterat, och samhället har en otäck tendens att lägga sig i det allra mest privata. Att läsa hur de här kvinnorna tvingas sitta och svara på polisens nyfikna och oerhört närgångna frågor om hur de haft sex med varandra är hjärtskärande. Man blir förbannad, ledsen, får en avgrundstung klump i magen.

I veckan var jag och hörde Mian Lodalen berätta om de här romanerna, och en sak hon sa som särskilt fastnade i minnet är att hon inte ville göra kvinnorna till några hjältefigurer bara för att de är utsatta. Det är verkligen sant. De är långt ifrån alltid sympatiska. Vi följer Margit och Eva från att de för första gången hörs på telefon och fram till att deras förhållande blir polissak. De är utsatta. De är kärleks- och uppmärksamhetstörstande, de är ekonomiskt sårbara och beroende av sina exmän, de är självupptagna och omtänksamma, de är sjuka och har missbruksproblem, de drömmer om så mycket och så hjärtskärande lite. De lever i ett slags vakuum, där deras relationer inte räknas, inte får finnas, inte riktigt några riktlinjer att följa.

De förtjänar verkligen inte det som händer dem.

Similar Posts:

• Födda i fel tid
• Dans och smärta
• Någonting måste ju förändras
• Glittret som döljer tårarna
• Tung som en fjäder

I boken Kvinnofångar: Brev och drömmar i skuggan av kriget berättas om flera kvinnor som dömdes till straffarbete för bedrägerier på 1940-talet, när andra världskriget pågick. Sverige klarade sig visserligen från att skicka soldater till slagfälten, men många män var inkallade i beredskap på annan ort.

Kvinnors stöldbrott ökade starkt under nödåren i Sverige 1867 och 1868 och under andra världskriget. Kvinnan fick då överta ansvaret för familjens ekonomi, skaffa mat och kläder till barnen och brotten hon begick var ofta direkt kopplade till familjens försörjning.

Författaren Christina Kellberg har en personlig länk till en person som fifflat och blivit dömd för sitt bedrägeri – nämligen sin egen mormor. Hon stal beredskapskuponger som skulle säljas på svarta marknaden men kumpanen i fråga lyckades inte sälja dem och hon blev avslöjad. Domen blev nio månaders straffarbete, varav den längsta tiden tillbringades på Växjöfängelset, det enda centralfängelset för kvinnor i Sverige under åren 1914 – 1962.

Fångrullorna bevaras idag på Landsarkivet i Vadstena och innehåller noteringar om hälsa, brev till närstående och kopior av kuratorers brev. Författarens närläsning av arkivmaterialet berättar om många skiftande kvinnoöden. Någon har stulit en cykel och en annan har lämnat hemligstämplade uppgifter till Sovjetunionen. Ekonomiska svårigheter var ofta bakgrunden till de handlingar som de dömdes att sitta i fängelse för.

De första månaderna fick varje dömd sitta i egen cell. Antalet brev de fick skriva var begränsat till två per månad. Citaten ur breven för läsaren nära kvinnornas öden. Textraderna berättar om hur dagarna förflöt och vilka tankar som snurrade i huvudet. Många mådde dåligt av att vara ifrån sin familj, de oroade sig för barn på barnhem eller varför maken eller fästmannen inte svarade på brev.

Boken är som ett längre reportage med utblickar i krigstidens Sverige. När männen låg på okända orter och hade permissioner under 1940-talet ledde det många gånger till oönskade graviditeter. Det skulle dröja ända till 1975 innan fri abort infördes i Sverige. Ett av bokens intressantaste avsnitt har anknytning till detta, eftersom ett vanligt brott kvinnor dömdes för var fosterfördrivning. Uppgifter har hämtats från Lena Lennerheds bok Historier om ett brott – illegala aborter i Sverige på 1900-talet. På 1930-talet och 1940-talet utfördes ungefär mellan 10 000 och 24 000 illegala aborter. Amatörerna med den illegala verksamheten var själva i nöd och i behov av pengar till sin försörjning. Prislappen för ett ingrepp var på 50 – 100 kronor (i dagens penningvärde 1 000 – 2 000 kronor). Det är smärtsam läsning om hur sonder och strumpstickor använts i behandlingen.

Också tiden efter fängelsevistelsen var källa till oro. När kvinnorna skulle försöka börja leva vanliga liv igen var de ofta beroende av den egna familje- och vänkretsen. Kuratorerna som arbetade för Växjöfängelset hjälpte till i korrespondensen med omvärlden och de bevarade breven uppvisar yrkeskårens starka empati som imponerar på både författaren och mig som läsare. En del framsteg gjordes i socialpolitiken och fängelsedirektören Ruth Grubb arbetade ihärdigt för att de gravida kvinnorna skulle tillåtas att föda barnet på Växjö BB och inte i fängelset. Barnet kunde därmed få inskrivet i kyrkoboken: Född på Växjö BB (ingen stigmatiserande notering om att vara född på fängelse). Grubb var aktiv inom Högerpartiet. Av citaten framgår att dåtidens högerpolitiker inte per automatik tyckte att en socialt utsatt person var en genomfördärvad människa.

Christina Kellberg har skrivit en läsvärd bok om vad som var ett brott på 1940-talet och varför det begicks. Det väcker tankar på hur samhällsdiskussioner om brottsliga handlingar förs idag. Väldigt sällan är det så svartvitt som rubrikerna i medier ger intryck av.

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Vem tjänar på brott och straff?
• Porträttsamling från fängelset
• Ett koncentrat av eftersatt mänsklighet
• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”

Min fantastiska väninna, Ferrantes första bok i serien om Elena Greco och Lina Cerrullo, utspelar sig på 1950-talet, medan Hoppets tåg av Viola Ardone äger rum några år tidigare, närmare bestämt 1946, strax efter andra världskrigets slut.

Neapel ligger delvis i ruiner och i gränderna har man bombanfallen i färskt minne. Människorna svälter, är klädda i trasor och uttjänta skor (skor har för övrigt symbolvärde romanen igenom). Arbetslösheten är skriande och barn tvingas hoppa av skolan i förtid för att bidra till försörjningen. Pojkgäng terroriserar omgivningen och begår småstölder.

Romanens titel åsyftar de tågresor norrut som kommunistpartiet anordnade för att fattiga barn i de södra delarna av Italien skulle få möjlighet att äta upp sig hos mer välmående familjer.

På tågstationen Piazza Garibaldi i Neapel samlas ett antal mer eller mindre slagfärdiga, stöddiga eller skräckslagna barn på vilkas rockar barnhjälpskommittén är i färd med att fästa nummerlappar inför avfärden. Kommunistpartiet har dagen till ära försett dem med presentabla skor och kläder samt sett till att de blivit ordentligt renskrubbade och kortsnaggade. Många av barnen är på helspänn, eftersom ett envist rykte florerar om att “tågbarnen” i själva verket kommer att skickas till Ryssland.

Den snart åttaårige Amerigo Speranza är en av de pojkar som väntar på perrongen. Han är rödhårig, påhittig, lillgammal och vetgirig; i gränden går han under namnet Nobel. Pojken har blivit nödd till att sluta skolan och samlar numera lump, som han säljer till en man som går under benämningen Tjurskallen. Sin far har han aldrig träffat. Denne har enligt Amerigos mor Antonietta sökt lyckan på andra sidan Atlanten.

Antonietta är en tystlåten, kärv, stolt och vacker kvinna. Som många andra i fattigkvarteren är hon analfabet.

Väl framme i Bologna hämtas barnen en efter en och till slut sitter Amerigo ensam kvar. Det visar sig att familjen som lovat att ta hand om honom fått laga förhinder, men pojken känner sig ratad och tror fullt och fast att ingen vill ha honom.

Som nödlösning hamnar han istället hos Derna, en ensamstående kvinna, som är ovan vid barn. Hon arbetar för kommunistpartiet och Amerigo får – då han inte är i skolan – tillbringa dagarna hos Dernas kusin Rosa, vars man Alcide är instrumentmakare. Den senare upptäcker något som ingen tidigare anat, nämligen att pojken är osedvanligt musikalisk.

Språkförbistring råder mellan lokalbefolkningen och barnen söderifrån. Också maten upplever de till en början som konstig och ovan. Höjdpunkten på deras vistelse är en utflykt till havet. För många är det första gången de ser havet.

Inget är sig riktigt likt när tågbarnen efter något år återbördas till Neapel, även om en del av dem får stanna kvar hos sina fosterfamiljer.

Amerigo blir vid hemkomsten lärling i en skomakarverkstad. De brev och matpaket som kommer norrifrån undanhåller hans mamma honom.

Till slut tar han sitt öde i egna händer och rymmer hemifrån. Familjen i norr adopterar Amerigo, vilket mamman motvilligt godkänner.

I bokens fjärde del är vi hux flux framme vid 1994. Amerigos mamma har avlidit och han återvänder efter alla år till Neapel för att gå på hennes begravning.

Amerigo är numera bosatt i Milano, men befinner sig – i egenskap av världsberömd violinist – mestadels på turné. Han har inte upprätthållit kontakt med någon i hemstaden. Nu upptäcker han bland annat att modern led av hjärtfel, att han har en brorson samt sanningen om vem hans pappa är.

Hoppets tåg har blivit något av en kioskvältare i hemlandet och är nominerad till Årets bok här hemma. Det är förvisso en liten sympatisk historia, både lättläst och osentimental. En smula platt dessvärre och når – i mitt tycke – inte upp till Neapel-kvartettens klass.

Romanen är skriven i jag-form och läsaren får själv pussla ihop händelseförloppet utifrån Amerigos funderingar. På grund av detta upplägg får läsaren inte riktigt klart för sig hur situationen i Italien såg ut. Personligen saknar jag därför ett klargörande för- alternativt efterord, som redogör för hjälpinsatserna och ger en tydligare bild av den politiska situationen i landet, klyftorna mellan nord och syd, etcetera.

Similar Posts:

• Ferrante tar oss tillbaka till Neapel
• Excellente, Ferrante!
• Början till något fantastiskt
• Modersrelationen
• Ung (o)lust i 1960-talets Rom