Romanen Okänd soldat gavs ut i Finland år 1954. Andra världskriget var avslutat sedan nio år tillbaka. I fredsavtalet förlorades stora landområden med följden att 400 000 karelare evakuerades. Alla fick börja om sina liv på helt nya platser innanför de nya finska gränserna. I första kapitlet får läsaren se ett gäng rekryter öva exercis på […][...]

Jag blev inte jättesugen på en tågresa Köpenhamn – München när jag läste den första sidan i romanen Intill vanvett, intill döden. Det är inte minsta lilla lucka mellan oss. Det finns nätt och jämnt plats att andas. Att falla omkull eller sjunka ihop går inte. Jag hade kunnat vara död och ändå stå upprätt. […][...]

Det är förstås en plats att fly till. Ett fjällnära land. Där bor inte så många andra. Kanske möjligt att få andas fritt och vara den man vill vara. Inkeri har kommit till huset hon köpt av 70-årige samen Piera. Hon har uppdrag från tidningen i Helsingfors att skriva reportage om människorna som bygger upp […][...]

116:e gatan är ungefär som vilken gata som helst i stadsdelen Harlem i New York på 1940-talet. Andra världskrigets tid. Den unga mamman Lutie Johnson är inte precis entusiastisk, ens när hon flyttar in med sin lille son Bub. Lägenheten är sunkig, mörk och illaluktande, trapphuset trångt och dunkelt. Portvakten ger redan från början obehagliga […][...]

Katarina Widholms tilltalande debut Räkna hjärtslag (2021) introducerade sjuttonåriga arbetardottern Betty från Hudiksvall, som anno 1937 tog plats som hembiträde i en läkarfamilj med nazistsympatier på Östermalm i Stockholm. Hon är en ljushyllt, godhjärtad och präktig Kulla Gulla-gestalt, som det är lätt att ta till sitt hjärta. Romanen fick ett entusiastiskt mottagande av både läsare […][...]

Det finns så många händelser i den egna familjens historia som skulle vara värda att berätta om för andra. Vid tillfällen när anekdoterna ges liv av någon som själv upplevt dem är jag ofta idel öra, det är kul att höra om andras livserfarenheter. När jag tänker efter tycker jag att många händelser från mina […][...]

”En sann kriminalhistoria” är underrubriken till Mian Lodalens roman Lesbiska ligan, och fast jag egentligen vet vari det så kallade brottet består, går det inte att helt skaka av sig förväntan. ”Kriminalhistoria”, då måste det väl ändå komma till något riktigt brottsligt, våldsamt, otäckt? Det otäcka ligger på ett annat plan. Istället är här vardag, […][...]

När jag skriver den här recensionen hörs Sveriges Radios kanal P1 i bakgrunden. Programmet som sänds heter Plånboken. Där berättas om hur lätt vi kan råka ut för bedragare på internets köp- och säljsajter. Undrar vad bakgrunden till bedragarens handling är, tänker jag. Ligger det ekonomiska bekymmer i botten? Har hen skulder? Barn som behöver […][...]

Efter att Elena Ferrantes överväldigande romankvartett tagit världen med storm är många av oss numera hemmastadda i Neapels folkrika och stimmiga fattigkvarter. Min fantastiska väninna, Ferrantes första bok i serien om Elena Greco och Lina Cerrullo, utspelar sig på 1950-talet, medan Hoppets tåg av Viola Ardone äger rum några år tidigare, närmare bestämt 1946, strax […][...]

Före andra världskriget var det vanligt att svenska ungdomar skickades till Tyskland för att få flyt på tyskan, som var det första främmande språket i skolan. Min egen mamma var 1938 på språkkurs i Heidelberg och inkvarterades i en nazistsinnad familj med “mycket stöveltramp i trapphuset”. Idag, när vi sitter med facit i hand, är […][...]