Katarina Widholms tilltalande debut Räkna hjärtslag (2021) introducerade sjuttonåriga arbetardottern Betty från Hudiksvall, som anno 1937 tog plats som hembiträde i en läkarfamilj med nazistsympatier på Östermalm i Stockholm. Hon är en ljushyllt, godhjärtad och präktig Kulla Gulla-gestalt, som det är lätt att ta till sitt hjärta. Romanen fick ett entusiastiskt mottagande av både läsare och kritiker. Djungeltelegrafen gick varm och reservationsköerna på biblioteken ringlade långa. Inte undra på att förväntningarna på uppföljaren Värma händer var skyhöga!

Framför allt är det miljö- tillika tidsskildringen som faller mig på läppen med Widholms bokserie. Den trovärdiga beskrivningen av vardagslivet, som gick sin gilla gång trots att Europa var på randen av ett krig. Författaren levandegör ett hembiträdes situation med den äran. Yrkesgruppen saknade reglerad arbetstid och var utlämnad åt sin arbetsgivares godtycke. Jag hade gärna sett att författaren utforskat hembiträdenas villkor än mer ingående.

Den rekorderliga Betty visar stor fallenhet för matlagning och jag önskar att hon fått chansen att pröva lyckan i restaurangbranschen. I stället går hon på bara några år (andra boken utspelar sig mellan 1942 och 1944) från hunsat tjänstefolk till slipad affärskvinna i bokbranschen. Jag har lite svårt att smälta att Betty – knappt torr bakom öronen och med bara folkskola i bagaget – så snabbt förmår axla ett sådant ansvar. Visserligen har hon genom flitigt romanläsande förkovrat sig på egen hand, men som hembiträde och senare som dubbelarbetande, ensamstående mamma torde hennes fritid varit tämligen begränsad. Jag kan bara konstatera att Betty gjort en hisnande klassresa i en tid då klasskrankorna var skyhöga. Betty får emellanåt pikar för att hon arbetat som hembiträde, men så mycket mer märker läsaren inte av omställningen.

Jag måste tillstå att del två i serien inte lever upp till mina förväntningar. Författaren har helt enkelt klämt in för mycket material i en enda roman; det är ”extra allt”. Vissa trådar faller i glömska och följs inte upp. Vad blev det exempelvis av doktor Molanders glödande engagemang i det svenska nazistpartiet?

Någon gång är romanen melodramatisk i överkant, som när det uppdagas att en hel packe brev från Bettys stora kärlek – pappan till hennes dotter Martina – Martin Fischer smugglats undan av doktor Molander (som också suktar efter Betty) i maskopi med postmästaren.

Flera av karaktärerna är stereotyper. Doktorns son Carl-Axel, som Betty gifter sig med för att dottern ska slippa stämplas som oäkting, uppvisar exempelvis inga som helst försonande karaktärsdrag. Bettys svärmor, doktorinnan förvandlas från högfärdig skräcködla till mystant på nolltid efter sonens frånfälle. Det skräckinjagande skrivande hembiträdet Alice Matsson och storsvindlaren Palle Rydin hade boken klarat sig utan, i mitt tycke.

Katarina Widholms stora berättartalang vill jag på intet vis förringa. Den är av en smittande sort som – trots mina invändningar – gör att det är omöjligt att lägga ifrån sig boken innan sista sidan är läst. Författaren har heller inte sparat på krutet i sin research inför böckerna.

Jag väntar spänt på nästa del och om intrigen hålls inom rimlighetens gränser blir den säkerligen alldeles utmärkt.