Joyce Carol Oates skrev redan 1996 en essä om händelsen, men det är med romanen Älskade syster från 2006 som hon verkligen går på djupet med JonBenéts öde.

Hos Joyce Carol Oates har JonBenét Ramsey bytt namn till Bliss Rampike, hon är inte skönhetsfröken utan isprinsessa. Men detta är småsaker, för Oates har gjort sin research, och även om hon har förändrat de yttre detaljerna är huvuddragen skrämmande lika dem som omgärdade mordet på JonBenét. Konceptet är detsamma som i Oates mästerverk Blonde – författaren tar, med verkligheten som bakgrund, en berättelse och gör den till sin egen.

Efter att Bliss har hittats i källaren faller misstankarna snabbt på familjemedlemmarna. Den framgångsrike, frånvarande machopappan Bix, den kontrollerande och fantastiskt ytliga hemmafrun och mamman Betsey, och till och med den deprimerande, osynliga och – i föräldrarnas ögon – totalt oduglige sonen Skyler.

Det är Skyler som tio år senare berättar historien för läsaren. Oates väver ett textuellt lapptäcke bestående av dagboksanteckningar, brev, minneslappar och tidningsurklipp. 19-årige Skyler är en trasig själ – förkastad av sina föräldrar, en narkoman på vägen mot återhämtning är han en opålitlig författare, vilket presenterar Joyce Carol Oates med en rad friheter. Genom Skyler tecknar hon ett så mörkt och hatfyllt porträtt av föräldrarna att orden nästan fräter igenom boksidorna. Oates spyr galla över allting som hon tycker är fel med det amerikanska samhället – brutaliteten, medieklimatet och sensationslystnaden. Men mest av allt går hon åt den så kallade amerikanska drömmen.

Hon drar av skynket och blottar insidan bakom den välputsade, kristna, övermedelklassfasaden. Här bakom drillas barn värre än hundar på agility, de proppas med piller för att göras fogliga, misshandlas såväl psykiskt som fysiskt och behandlas inte som barn utan som måttstockar för föräldrarnas värde. Det är en destruktiv spiral som leder rätt neråt, både för föräldrarna och, främst, för de verkliga offren – barnen.

Kritiken mot den övre medelklassen i USA är inte ny. Oates är långt ifrån den första att peka på motsägelsefullheten i deras ideal och liv, men! Joyce Carol Oates gör det med ett sådant passionerat hat och en så bitande cynism att hon ändå placerar sig i en egen kategori. Hon går också ett steg längre och får även läsaren att skämmas. För vilka är de värsta bovarna? De som skapar tragedierna, eller de som frossar i dem?

Similar Posts:

• Oates/Smith/Kelly på tomgång
• Motvilliga memoarer eller en lek med genren?
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Så fruktansvärt själv
• Missgärning och hämnd

Aruzi levde under 1100-talet i det som idag är Afghanistan och var verksam under den persiska kulturrenässansen. Han var verkligen vad man brukar benämna som en renässansmänniska – beläst inom grammatik, retorik, poesi, etik, historia, astrologi, medicin och teologi. Därför är det inte särskilt underligt att han tog sig av uppgiften att författa ett verk där han beskriver de fyra rådgivare som var viktigast för en kung under hans tid – skrivare, diktare, astrologer och läkare.

Texter från den här delen av världen är som sagt inte särskilt premierade i den svenska litteraturundervisningen och Dahlén har satt ihop en utgåva anpassad för vår del av världen. Här finns en inledning som ger en kort men täckande bakgrund om persisk historia och kultur, hjälpsamma kartor, fördjupande fotnoter och förteckningar över dynastier och en förteckning av iranska lärde. Dahlén står också för den nyktra och lättlästa översättningen.

Men vi ska inte glömma bort huvudpersonen själv – Nizami Aruzi. Fyra skrifter byggs upp av fyra delar där Aruzi redogör för varje ämbetes betydelse och vad som krävs för att den som besitter det ska bli framstående i det. Varje sådan del följs av en radda anekdoter som förtydligar Aruzis ståndpunkter. Författarens objektivitet och trovärdighet som en historisk källa är lätt att ifrågasätta men det är å andra sidan inte heller den huvudsakliga behållningen för den (om det nu finns någon sådan) vanliga läsaren. Istället är det hans humor, betraktelser och den skatt av berättelser som han sitter på som driver texten vidare. Anekdoterna är många, underhållande och lärorika.

Det är dock när Aruzi börjar skriva om sig själv som det blir riktigt roligt. Författarens personlighet skiner igenom bakom vartenda ord och han är så övertygad om sin egen och sina kollegors förträfflighet att det ibland blir löjligt roligt. När han skriver ”vid tiden för min tjänst hos kungen över bergskedjorna ägde jag måttlös talang och lysande begåvning” får han mig osökt att tänka på en för oss samtida ordkonstnär med uppblåst ego (läs Kanye Wests blogg och dra intressanta paralleller för dina vänner om du vill verka lika pseudointellektuell/populärkulturellt bevandrad som jag).

Naturligtvis består inte hela boken av hyllningar som Nizami Aruzi skrivit till sig själv, utan här finns en hel del intressanta och värdefulla reflektioner bakom beläggningen av självgodhet, i synnerhet i avsnittet om diktarens uppgift där Aruzi skriver om litteraturens transformerande kraft. Och även om den historiska sanningshalten kanske inte alltid är särskilt hög får man en värdefull inblick i en tid och plats som man i vår del av världen sällan får göra bekantskap med.

Similar Posts:

• Salongskvinnor i skuggan
• Snarare ett uppslagsverk
• Den gråaste staden på jorden
• Berättelsen kvävs i faktamassan
• Fickor av motstånd mot rigitt könssystem

Historien kretsar kring Geralt som är en häxkarl. Nej, inte en trollkarl utan en häxkarl. Hans uppgift är att mot betalning döda monster, drakar, spöken och andra varelser som hotar människor. Geralt är galet självsäker, bäst på det han gör, lite mystisk, lite reserverad, ganska svår och väldigt stolt. Men trots det är han en antihjälte. Att bli häxkarl var ingenting han valde. Tillsammans med en mängd andra barn utsattes han tidigt för en rad olika tester; hormon- och örtbehandlingar, virussmittor och andra prövningar för att se om de skulle klara av arbetet. Alla dog – utom vår motvilliga hjälte. Till råga på allt är hans yrkeskår inte särskilt respekterad av de han faktiskt hjälper. Han möts av misstänksamhet och otacksamhet vart han än vänder sig.

Sapkowski har varit en av de ledande fantasyförfattarna i Polen sedan 1980-talet och hans mest framgångsrika verk är de som kretsar kring häxkarlen Geralt. Den sista önskningen är den första av hans böcker som har kommit ut på svenska. Att Sapkowski började sin litterära bana med att skriva noveller märks tydligt. Boken består egentligen av en rad korta historier som, faktiskt något tvångsmässigt, knyts samman av en ramberättelse. Intrycket blir något spretigt, men det är i sammanhanget en petitess.

Sapkowskis historier är starkt influerade av slavisk mytologi och det är någonting med den östeuropeiska touchen som gör hans bok så bra. Fantasy från den östra delen av Europa tenderar att vara lite råare, lite mörkare och lite bättre än den som skrevs i de västra delarna vid samma tid (Den sista önskningen gavs ut för första gången 1993). Det finns ett djup och ett mörker hos de här författarna som västeuropéerna inte har lyckats frammana med samma briljans sedan världskrigens tid. Det krävs något mer än en livlig fantasi för att skriva bra fantasy. För vad hade Sagan om ringen varit utan Tolkiens upplevelser i skyttegravarna och hade 1984 (förvisso inte en fantasyroman, men nära nog) varit samma bok om den inte skrivits 1948? Det finns hos Sapkowski, och andra fantasyförfattare från östeuropa vid den här tiden, en kollektiv historisk upplevelse och medvetenhet som diskret letar sig in bakom orden och ger berättelserna en dyster och stämningsfull ton.

Och det är den här tonen, den här stämningen som gör Den sista önskningen så bra, trots att den egentligen ”bara” är ännu en fantasyroman bland många andra – med drakar, magi och trollpackor. Det är den lilla gnuttan av realism, spetsad med en hälsosam dos av cynism, som särskiljer Sapkowskis alster. För det han skriver är ingen saga, i varje fall inte i ordets vanliga bemärkelse. Här finns förvisso till exempel en vacker prinsessa. Men när den vackra prinsessan blir dumpad i skogen av en jägare på befallning av sin onda mor och hennes ännu ondare magikervän hamnar hon inte hos sju vänligt sinnade dvärgar som passar upp henne, hon lever inte i harmoni med småfåglar och rådjur tills det kommer en prins och räddar henne. Nej, hon får löss, säljer sig för att kunna köpa kläder eller ha någonstans att bo över natten, stjäl för att kunna äta och hamnar i fängelse. Och sedan ger hon sig ut på jakt efter trollkarlen som förstörde hennes liv. Hon väntar inte på någon prins, ingen moralkakeavslutning – hon vill hämnas.

Men nu ska jag inte ljuga. Lika mycket som Den sista önskningen är annorlunda från traditionell trettio-delars-nu-som-pocket-fantasy (ehrm, Wheel of Time någon?) så håller sig Sapkowski till sin genre. Här finns äventyr, här finns slagsmål, här finns magi och här finns spänning. Men det som gör den här boken så förbannat bra är att den här allt det där – och lite till.

Similar Posts:

• Magiskt på riktigt
• Äntligen tillbaka i landet
• Realistiska häxor
• Äntligen riktigt bra fantasy
• Byrån är tillbaka

När vi först möter T.S. får han ett samtal från Smithsonian Institute i Washington D.C. som hör av sig för att meddela att han har vunnit prestigefyllda Bairdepriset. Trots att T.S. ibland känner sig tillfreds med livet på ranchen växer sig känslan av att vara malplacerad starkare, så vår hjälte bestämmer sig för att luffa österut för att ta emot sitt pris i huvudstaden.

Larsens roman är ett sprudlande äventyr som vägrar hålla sig till den traditionella boksidan – historien letar sig ut i marginalerna med sidospår i form av kartor, diagram och anekdoter som är hämtade från någon av T.S. många anteckningsböcker i vilka han noggrant har kartlagt det mesta omkring honom. Liknande stilgrepp har testats förut, bland annat av Douglas Coupland i Generation X. Larsen tar det dock till en ny nivå – utsvävningarna är så eleganta, så integrerade i berättelsen att den hade blivit lidande utan dem.

T.S. får inte riktigt grepp om världen som han befinner sig i. Lika nitiskt som hans mamma samlar in insekter, hans pappa sköter ranchen och hans syster ger ifrån sig klagotjut försöker han systematiskt förstå sig på sin omgivning. Men även om T.S. är överdrivet smart för sin ålder, och förmodligen smartare än de flesta vuxna också, är han fortfarande ett barn. Han har fortfarande en tolvårings sinne och det finns saker i världen som han inte kan förklara och nedteckna som en perfekt modell.

På vägen till Washington möter T.S. en tågluffare som berättar en historia för honom. Den handlar om en sparv blir orolig för att den inte ska klara av den kalla vintern. Så sparven flyger från träd till träd för att fråga om något av dem skulle kunna tänka sig att erbjuda den skydd under vintern. Sparven blir nekad gång på gång, tills den kommer till en tall som värmer sparven hela den kalla årstiden. Som tack får tallen behålla sina barr året om, medan de andra träden blir straffade genom att fälla sina värmande löv inför vintern. T.S. respons på historien är att göra en beräkning där han kommer fram till att – nej, det är omöjligt, en talls barr skulle omöjligen kunna hålla en sparv varm under en hel vinter. Men under resans gång börjar T.S. mer och mer förstå att allting inte går att förklara med en perfekt modell eller en karta. När han är mitt uppe i processen att analysera och dokumentera sin omgivning och sakerna som händer honom hålls han gisslan av sin egen tankeverksamhet. Han hinner aldrig vara med om de magiska stunderna, upplevelserna som inte riktigt går att förklara.

Det må låta pretentiöst, men Valda verk av T.S. Spivet är en hyllning till berättarkonsten, till fiktionens under, men också till livet. Till de små sakerna som verkligen betyder någonting, men som vi inte riktigt kan sätta fingret på, de som är undanglidande men ändå så viktiga. Herman Melville summerar kontentan i ett citat i början av boken ”Den är inte utsatt på någon karta, genuina platser är aldrig det.” Och det förstår T.S. också till slut.

Similar Posts:

• Att bli till
• Det som behöver ritas
• Amerikansk?
• När storfiskarn talar om
• Ironigänget ville egentligen komma nära

I det Förenta kejsardömet blir Max oförmåga att sova på nätterna en fördel och han visar sig ha en fallenhet för den magi som genomsyrar hela den nya värld som han befinner sig i. Men magin har i det förflutna missbrukats och det är nu Max och hans kollegors uppgift att se till så att det inte händer igen, annars hotas Echo och hela kejsardömet att falla samman.

Främlingen är den första delen i en rysk fantasy/deckar-serie som har rönt enorma framgångar i hemlandet och nu gör något form av minisegertåg världen över. Och visst förstår man hypen. Det är lite läskigt, lite roligt, ganska spännande, mycket referenser, mycket monster, mytologi, magi och ihopkokat blir det en underhållande soppa.

Problemet är bara att boken är så förbannat lång. Naturligtvis kan man ha förståelse för detta faktum, första boken i en serie av det här slaget nästan måste vara lång – det ska introduceras karaktärer, miljöer, begrepp. Världar ska beskrivas, förklaras, skurkar ska identifieras. Det finns en poäng med att förklara varenda liten beskaffenhet: precis som huvudkaraktären ska läsaren kastas in i en ny värld, lära sig att orientera sig i och förstå den och vilja ha mer av den. Främlingen är dock lite för lång för sitt eget bästa och ibland känner man sig nästan lite dumförklarad som läsare.

Världen som pseudonymen Max Frei har byggt upp är dock en fascinerande plats och det är kittlande att vandra genom huvudstaden Echo, som är som en magisk, lite läskigare version av en östeuropeisk huvudstad vid förrförra sekelskiftet, tillsammans med Max och hans kollegor. Det som drar ner romanen är översättningen. Antingen är boken lite taffligt skriven också på originalspråket eller så är översättningen taffligt gjord för rent språkligt är Främlingen ingenting att hurra för – snarare tvärtom. Språket sätter käppar i hjulet för läsaren och gör det svårt att verkligen komma in i den spännande och underhållande bok som det faktiskt är.

Similar Posts:

• Veckan efter bokmässan
• Sista boken ingen bladvändare
• The history and practice of English magic
• Krypande och mänsklig sci-fi
• Rolig men dryg ryss

Den lilla flickan, det var jag. För att jag inte skulle vara ute och ränna även på nätterna krossade mina föräldrar och morföräldrar bilden av lantidyllen med berättelser om den hemska Baba Roga, eller Baba Jaga. En ful, gammal trollpacka med håriga vårtor, hängiga bröst och en omättlig aptit för småbarn. Gissa vem som stannade inomhus på kvällarna efter det?

Så det är med skräckblandad förtjusning som jag plockar upp Dubravka Ugresics senaste roman Baba Jaga la ett ägg. Men istället för att spä på myten om den fasansfulla trollpackan tacklar Ugresic fenomenet Baba Jaga utifrån en annorlunda infallsvinkel. Boken är uppbyggd kring tre delar. Den inledande har en realistisk och självbiografisk ton och handlar om en kvinna och hennes pedantiska mamma i Zagreb. Den andra delen är betydligt mer flippad och följer de tre skruvade pantertanterna Kukla, Pupa och Beba på deras äventyr på ett tjeckiskt lyxspa. Boken avslutas med en akademisk genomgång av ”babajagalogin”, skriven av en av romanens karaktärer.

De tre olika delarna kan till en början verka vara oberoende av varandra, men efter att ha läst några sidor av ”babajagalogin” upptäcker man hur skickligt Ugresic har sammanfogat delarna till en helhet. Detaljer som i de första två delarna verkade obetydliga visar sig ha en stor betydelse från ”babajagalogisk” synvinkel.

Få saker anses vara så fula som det kvinnliga åldrandet. Vare sig det handlar om en gammal tant i Zagreb som håller på att tappa tänderna eller hennes dotter som lämnar ungdomens glansdagar bakom sig och passerar medelåldern. Varför skulle man annars i Bosnien, Kroatien, Serbien, Ryssland, Polen, Tjeckien och i många, många andra länder ha en Baba Jaga att skrämma upp barn (och vuxna!) med?

Ugresic försöker i sin bok att ge fulkärringen upprättelse, att se bakom den tvinande fasaden och istället se styrkan i Baga Jaga, se visdomen som (förhoppningsvis) kommer med åldern. Baba Jaga la ett ägg är en hyllning till den genuina kvinnan. Hon som vågar vara sig själv, även om det innebär att vara en ful, lite småelak gammal tant med luden överläpp och lösa tänder. För det är bara att inse – det är en slutdestination som väntar oss alla, så det kanske är lika bra att acceptera, och bejaka, den så fort som möjligt.

Similar Posts:

• Balkan blues
• Lärt och ledigt – men till leda
• Tristessens tonåriga gudinnor
• Negras resa
• Näckens nya kläder

Missförstå mig inte, jag tyckte om Den utstötte, det var en bra bok. Men var det ”en gripande kärlekshistoria”? Nja, inte särskilt. En gripande kärlekshistorias grund ligger i vilka det är som är huvudpersoner i den. I Den utstötte är det en missförstådd pojke som växt upp under jobbiga omständigheter och en flicka som också haft sina problem i livet och som ser det vackra, goda och speciella i pojken. Inte jättegripande, man har ju läst/sett/hört det förr.

Var det en ”insiktsfull debut”? Ja, kanske. Jag vet inte. Premissen är inte särskilt originell. Det handlar om en konstig pojke som växer upp i ett förortsområde i England – och ja, eftersom det är en villaförort så förtrycker alla sina känslor och höjer eldgaffeln när någon som är annorlunda kommer in i bilden. I det här fallet – pojken. Pojken har en mamma som älskar honom och en pappa som inte riktigt bryr sig. Mamman dör, pojken blir ledsen, pappan skaffar en ny fruga. Men, nu börjar också pappan att leva det hemska förortslivet och pojken reagerar genom att bli riktigt emo – han super, slåss, skär sig och är för det mesta tyst. Jag vet inte var det ”insiktsfulla” i detta ligger? Folk-i-förorter-är-onda-och-accepterar-bara-normen-historien kräver inte en insiktsfull författare, det kräver en författare som har läst några böcker och sett lite på TV och kanske någon film. Vips så får du veta att förorterna, det är minsann västvärldens helvete där ingen är lycklig.

Nej, nu är jag överdrivet elak. Och min text säger inte särskilt mycket om boken. Det är en helt okej bok. Lite ooriginell, lite banal med ett lite svulsigt språk. Men det är rätt så spännande att följa den konstige pojkens öde. Jag önskar bara att jag hade fått göra det på mina egna villkor, utan att ha en massa förutfattade meningar. Från och med nu ska jag tvinga människorna i min omgivning att klä mina böcker innan jag får se dem. Så att jag kan få ha min läsupplevelse i fred.

Similar Posts:

• Vad trevligt det vore
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Tunnelmörker
• Svidande satir och svindlande saga
• Fullständig backup i bakfickan

I Fixaren återvänder Sacco till den tid han spenderade i Bosnien under kriget i det forna Jugoslavien. Hans första bok, Safe Area Gorazde, är en skildring av den av FN proklamerade skyddszonen Gorazde. I Fixaren befinner sig Sacco i Sarajevo under krigets slutskede. Här träffar han Neven, en före detta soldat som kommer att bli hans fixare. En reporter i en krigszon klarar sig inte utan en fixare. Det är fixaren som kan språket, fixaren som kan folket, fixaren som fixar intervjuer. Det är fixaren som ger reportern tillträde till platser denne annars inte hade haft tillträde till. Men Neven blir mer än den som introducerar Sacco för Sarajevos befolkning, hans egen berättelse blir en nyhetsvärdig historia i sig. Neven berättar om striderna, lidandet och sina egna insatser i kriget.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Sacco så bra. Snarare än en enda anledning är det en myriad av kvaliteter som utgör hans storhet. Varje enskild ruta i hans serier är minutiöst tecknad, detaljrikedomen finns både i varje avbildad persons ansikte och i de omgivningar de rör sig i. Saccos research är föredömlig. Men framförallt är det hans tålamod som imponerar. Sacco har det som många andra saknar, han har en förståelse för att det inte finns en enda sanning, i synnerhet inte i en krigssituation. Varje människa har sin egen version av sanningen, och det är endast genom att återge denna mångfald av historier som man kan börja att förstå vad som faktiskt hände.

Det finns en dubbelhet i Saccos förhållningssätt gentemot det han skildrar. Samtidigt som han är väl påläst, samtidigt som han vet vilken miljö han rör sig i, vad kriget handlar om, vilka sidor det finns, vad som har hänt, så vet han också att han inte vet någonting överhuvudtaget. Han framstår som ett tomt blad som fylls av de berättelser som de människor han träffar har att förmedla. Kanske är det denna unika kvalitet som drar honom till de smutsigaste, snårigaste konflikterna i världen. Denna anspråkslöshet, denna brist på dömande. Även när han beskriver de paramilitära styrkor som verkade i Sarajevo förhåller han sig objektiv. Han opererar som en tvättsvamp – han suger i sig information och vrider ut den på boksidan. För Sacco dömer ingen. Ingen har rätt, ingen har fel, men alla har rätten att få sin historia berättad.

Min mamma och jag pratar om kriget ibland. En av de saker som verkligen har fastnat i mitt minne är när hon berättade för mig hur krig förändrar människor. Hur man i en sådan kaotisk situation glömmer bort sina ideal och hur det enda som får en att fortsätta är en överlevnadsinstinkt som fullkomligt tar över. Hur människor går från att vara unika, nyanserade individer med ideal, drömmar och förhoppningar till att bli egoismens stereotyper som bara har en enda instinkt – att komma undan helskinnade. Det som Sacco på ett mästerligt sätt gör är att se bortom denna panikens klädnad. Han försöker att se människan bakom stereotypen, driften bortom överlevnadsinstinkten. Istället för att bara porträttera offer och förövare, hjältar och skurkar, visar han oss människor.

Tack Joe Sacco, tack för att du är så jävla, jävla bra.

Similar Posts:

• En vardagsskildring från Gaza
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Krig och flykt
• Viktigt om något av det vidrigaste

Det är ingen hemlighet att Presidentens hustru är baserad på Laura Bushs liv. Beröringspunkterna mellan den före detta presidentfrun Laura Bush och romankaraktären Alice Blackwell är många: en tragisk bilolycka i ungdomen, valet av utbildning, karriär och äkta make. Men Sittenfelds roman är i grund och botten just det – en roman. Gammal, hederlig fiktion. Laura Bushs liv är enbart en skiss utifrån vilken Sittenfeld tecknar en komplex historia.

Huvudpersonen är den redan nämnda Alice. Hon berättar själv om sitt liv utifrån fyra platser som hon bott på. Hon börjar i barndomshemmet i en liten stad i Wisconsin, fortsätter via den egna lägenheten efter universitetsstudierna och senare det första huset med den äkta maken och dottern, för att avsluta på Pennsylvania Avenue 1600. Det är en resa i tid och rum där en sextioårig presidenthustru ser tillbaka på sitt liv och undrar hur det kom sig att hon, en blygsam bibliotekarie, slutade som rikets första dam.

Bokens verklighetsanknytning är inget mer än en skiss som Sittenfeld utgår ifrån och oftast kan man helt och hållet bortse ifrån kopplingarna. Men ibland går det bara inte. Charlie Blackwell, Alices man, är en charmig buse som kommer från en av de rikaste familjerna i delstaten. Han dricker för mycket, han köper ett baseboll-lag, han får en religiös uppenbarelse och slår sig efter det fram till den högsta posten i amerikansk politik. Den klara anspelningen på George W. Bush blir det självklara tillfället för Sittenfeld att bli politisk, att kritisera en politik som hon själv inte ställer sig bakom. Och visst, i viss mån tar hon tillfället i akt, men kritiken blir aldrig så sylvass, så skärande som den hade kunnat bli. Istället får läsaren se Charlie genom Alices ögon och Alice älskar Charlie. Alice ser honom som den charmiga skojare han är, som en karismatisk och oemotståndlig person, som en romantisk äkta make, som en underbar far och ja, tyvärr, som något av en sexgud. Visst, Alice ser alla brister också, men eftersom hon älskar Charlie så hamnar de i skymundan. Naturligtvis blir det för läsaren som att se George W. Bush ur ett annat perspektiv, att se bortom symbolen och komma fram till människan där bakom.

Och det är häri Sittenfelds stora styrka ligger – hennes skarpa iakttagelseförmåga. Vem som helst kan beskriva en person som snäll, klumpig, intelligent, skenhelig, blyg eller trög. Det Curtis Sittenfeld gör är att också lägga märke till och skildra de där små, små nyanserna som gör människor unika, komplicerade och intressanta. De små detaljerna som ger personbeskrivningarna djup och romankaraktärerna liv.

Alice har samma gåva som Sittenfeld. Hon är en tystlåten flicka som växer upp och blir en tystlåten tjej, en tystlåten kvinna, en tystlåten bibliotekarie och slutligen också en tystlåten presidenthustru. Men trots sin tillbakahållna position så kan Alice verkligen se människor för vad de är, vilket är en av förklaringarna till att hon kan stå kvar vid Charlies sida trots att hon själv inte är republikan. Alice är demokrat och en högst motvillig presidenthustru, en som utför sina plikter, och ibland njuter av dem, men som helst av allt skulle vilja flytta in i en vanlig villa och leva ett vanligt liv med sin (o)vanliga man.

Presidentens hustru är en bok om kontraster. Kontrasten mellan vad Alice tror på och vad hon älskar, kontrasten mellan hur hon trodde att hennes liv skulle bli och hur det blev. Det handlar också om klassmässiga kontraster. Alice växer upp i en nog så priviligerad medelklassmiljö och skaffar sig en universitetsutbildning. Men hennes namn ger henne ingen status och Alice måste ändå kämpa för allting som hon vill ha – sin utbildning, sitt jobb, sina kontakter, sin bostad, sin ekonomiska frihet. Skillnaden gentemot Charlies situation är slående. Charlie, som kommer från en rik familj, behöver inte kämpa för något. Här finns pengar, kontakter, bilar, bostäder och möjligheter uppradade och det är mer eller mindre bara till att plocka åt sig av vad man vill ha. Så samtidigt som boken visar att även en kvinna av en lägre klass kan bli rikets första dam är det också tydligt att det skulle vara betydligt svårare för någon med Alices bakgrund att bli Commander-in-Cheif.

På ett sätt är Presidentens hustru inte överhuvudtaget vad den utger sig för att vara. Min första tanke var att detta var en ohämmad titt in i en (visserligen fiktiv) presidentfrus inre, och visst på ett sätt är det det. Vi får ta del av Alices vardag, hennes tankar kring sin uppgift, kring hennes status etc. Men samtidigt kommer Alice från en familj där ignorerandet av problem föredrogs framför konfronterandet av dem och det tankesättet ligger djupt rotat också hos henne. Hon håller tyst när hon tycker att Charlie dricker för mycket, hon håller tyst när hon inte vill att han ska köpa baseball-laget, när hon inte vill att han ska ställa upp i guvernörsvalet och senare presidentvalet. Hon håller sina åsikter för sig själv och hon kompromissar och kompromissar och kompromissar. Sina innersta tankar och behov verkar hon inte dela med sin man och snart misstänker man också att hon inte delar dem heller med sina läsare. För vem är egentligen Alice Blackwell? De djupsinniga reflektioner som hon har om andra verkar inte fungera när hon ska tänka över sitt eget liv, sin egen person. Det är en tillbakahållen bild som Alice ger oss av sig själv. Trots att hon avslöjar många privata hemligheter såsom en abort och otrohet, får man aldrig riktigt känslan av att man har lärt känna Alice. Att Sittenfeld lyckas teckna en karaktär som har förtryckt sina egna önskningar så mycket att läsaren efter nästan 600 sidor inte riktigt har någon uppfattning om vem hon är, är beundransvärt! Till och med i språket syns Alices återhållsamhet – det är så formellt och torrt att det nästan knastrar om det. Till skillnad från skildringen av Charlie så känns det inte som att man kommer fram till människan Alice Blackwell, utan i slutet av boken vet man bara lite mer om symbolen.

Presidentens hustru är en fascinerande bok av många anledningar men främst för att Sittenfeld har lyckats att skapa och skriva om en karaktär som egentligen inte verkar känna sig själv. Alice säger i prologen att hon lever ett liv som står i motsägelse till sig självt. Så precis som Alice Blackwell observerar sin omgivning så får läsaren observera Alice Blackwell. Vem är egentligen den här personen? Sittenfeld väljer konsekvent att inte svara på den frågan och det är där som bokens stora styrka ligger. Läsaren får själv bestämma om Alice är en förtryckt kvinna som har dragits in i överklassens charader och på vägen glömt sig själv eller om hon är en kvinna som älskar sin man mer än sig själv och står vid hans sida genom vad som helst. Eller om det är ett tredje eller fjärde alternativ. Det är upp till läsaren själv att avgöra vad man tycker om Alice Blackwell.

Similar Posts:

• This is not chick lit
• Stolthet och fördom och hatsex
• Om ett annat val
• Skickligt skildrad Alzheimers sjukdom
• Energislukande självbehärskning

Ovan har vi upptakten till Guillermo del Toros och Chuck Hogans bok Släktet, den första i en trilogi om vampyrer. Det som visar sig vara värre än en terroristattack är en smitta som gör människor till vampyrer. Men inte vampyrer som vi är vana vid att föreställa oss dem. del Toro och Hogan vill komma bort från den förföriska bilden av vampyren och tecknar istället ett primitivt, blodsugande monster.

Jag gillar det här. Jag gillar när man ifrågasätter gängse uppfattning om hur något ”ska vara”. På senare tid har vampyrer verkligen varit den övernaturliga preferensen både i böcker, film och TV. Trots att man har försökt göra variationer på temat (barnvampyr i svensk förort, sexig vampyr i Louisiana, kysk vampyr i Washington etc) har vampyrgestalten i stort sett förblivit oförändrad. Det är en blek, ung, snygg och mystisk varelse. En människa som har blivit odödlig och (på ett sensuellt sätt!) vill livnära sig på de dödligas blod. del Toros och Hogans vampyrer är däremot vidriga, hjärndöda monster som sprider smittan genom en gadd som muterar fram i deras strupar och vars enda mål är att suga mer blod (och därmed också smitta fler människor). Vampyrerna i Släktet är varken snygga, sensuella eller mystiska utan rätt och slätt läskiga.

Författarna lyckas verkligen med sin intention att skrämma människor, för boken är verkligen obehaglig. Jag blir rädd för de äckliga vampyrerna. Samtidigt är det svårt att sluta läsa – boken skiftar ständigt mellan olika perspektiv och historien har ett starkt driv.

Men när adrenalinkicken har lagt sig börjar jag att fundera… Är det som del Toro och Hogan har gjort verkligen något nytt? Visst, i vampyrgenren är det kanske det, men påminner inte deras vampyrer om ett annat monster? Hjärndött, primitivt, bara är ute efter att äta? Ja, det var faktiskt svårt att inte dra zombie-parallellen när man läste Släktet och till slut blev det nästan lite irriterande. Men, nu ska vi inte hänga upp oss på småsaker! Det är inte särskilt unikt, det är inte särskilt djupt, det är inte innovativt men det är läskigt och underhållande och i det här fallet räcker det gott och väl.

Similar Posts:

• Brutal och humorlös action från stjärnpar
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Enkel och rak vampyraction
• Under the dark
• Open up and bleed