Recension

: The Runes of the Earth
The Runes of the Earth Stephen Donaldson
2004
Gollancz
9/10

Äntligen tillbaka i landet

Utgiven 2004
ISBN 0575075988
Sidor 573
Språk Engelska

Om författaren

Donaldson bodde i Indien sina första 15 år där hans far arbetade som missionär. Det var här han kom i kontakt med den spetälska som är drivkraften bakom anti-hjälten Covenant. Förutom serierna om Thomas Covenant den klentrogne har han publicerat en sf-serien ”The Gap” i fem delar, fyra böcker om detektiven Mike Axbruder i serien ”The Man who…” samt två böcker under namnet ”Mordrants need” som även de finns på svenska.

Donaldsons webbplats – Lite coolt är det med en trailer för en bok. Här hittar du också massor med intervjuer och andra godsaker. Lite svårnavigerad tyvärr.

Sök efter boken

Du vet den där fantasy-trilogin som utspelar sig i ett mystiskt land där den onde fienden besegrades för länge sedan men nu är på väg att bli mäktig igen? Allt han behöver är den där speciella magiska ringen. Du vet? Precis, det är krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne jag pratar om. Nu har i alla fall den första delen i den tredje trilogin kommit och det har varit väl värt väntan. För väntat har man fått göra. Sista delen i den andra trilogin släpptes för över 20 år sedan. Det känns lite konstigt att denna tredje tydligen ska innehålla fyra delar. För en trilogi måste det väl vara? Det är alltid trilogier. Kanske är det en tetralogi där den avslutande delen knyter ihop säcken så att säga?

På ytan kan man tycka att detta är en ren stöld av Tolkiens Sagan om ringen men riktigt så enkelt är det inte. Jag skulle kunna sträcka mig till att Donaldson har samplat försiktigt. Berättelsen har utan tvekan ett helt eget liv skilt från Tolkien och jämförelsen är inte rättvis. Du hittar till exempel inga alver, dvärgar, orcher eller andra uttjatade varelser här inte och drivkrafterna, tempot och känslan man får när man läser skiljer sig verkligen från den man får av Tolkien.

Denna gång är det Covenants kompanjon Linden Avery som är huvudperson. Covenant själv dog i slutet av den andra trilogin. Covenants levnadsöde genomsyrar ändå hela historien och trots att han inte är närvarande är det han som dominerar händelseförloppet. Nästa del kommer heta Fatal Revenant och för den med lite fantasi antyder det en hel del och för den som läst första delen är det uppenbart vad det syftar på. Det låter väldigt mycket Dallas men är det inte. Donaldson har hela tiden planerat en för en tredje serie och det har han varit öppen med.

De sista krönikorna inleds med en kort och kärnfull genomgång av de tidigare. Jag är nog inte ensam om att inte ha läst dem på ett bra tag så det var välbehövligt. Det är inte bara en genomgång av händelserna utan minst lika mycket en genomgång av varför saker och ting hände och vilka konsekvenser det fick. Saker jag kanske inte ens uppfattade när jag själv läste det. Hela tiden sprids en varm känsla genom hela kroppen och jag minns hur mycket jag älskar den här serien och varför. Det är ingen enkel läsning. Donaldson har ett relativt komplicerat språk och det är ofta tankar och känslor som driver handlingen framåt. Ingen större förändring här alltså men visst märks det att det gått 20 år sedan den andra trilogin. Det är mer välpolerat och mjukare. Det är inte bättre men annorlunda.

Karaktärerna är fortfarande komplicerade och drivs av rädsla, vrede eller ångest i en salig blandning. Donaldson utforskar våra mörkare sidor. Vad driver oss? Vad för oss att fortsätta kämpa trots att det inte verkar finnas någon möjlighet att lyckas? Svaret är enkelt. Man har inget val. Om man ger upp blir chanserna att lyckas ännu mindre. Detta är ingen lätt läsning men inget som verkligen är värdefullt är enkelt.

Många har svårt för antihjälten Covenant. Jag förstår det men är själv så fascinerad av honom, hans drivkrafter och mod att det nästan gör ont. För mig har alltid Tolkien kommit på andra plats och det är absolut inget som ändrats i nu. Snarare tvärt om. Anledningen att jag håller mig från en 10 i betyg är att jag är rädd att det ska bli ännu bättre och vad gör jag då förutom att gråta av lycka? Jublar kanske?

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Hagström

Publicerad: 2005-04-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-05 10:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1589

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?