Gå med den i handen i en dröm
runt o-

inte ett ord

Och (på nästa sida): ”landskapet läcker”.

Ärligt och vackert, böljande. Från den ordlösa begynnelsen – kommer orden. Snart en ordflod. Från sömn, slummer – till vakenhet. Från lugn till oro. Från acceptans till stark vilja att ifrågasätta. Bunden av kärlek. Från nästan inga ord, till essentiella prosadikter, mot slutet snabba kvicka anteckningar.

Landskapet läcker i drömmen utan ord, utan himmel och jord, gott och ont; landskapet läcker om så ur det gudomliga, eller som dröm, ur drömmen. Och i ständig stegring gestaltas en personlig och originell diktsamling. Byggd på ett ständigt ökande flöde. Sceniskt gestaltat.

Dikten pratar med en närstående och tycks försöka positionera sig öppen, öppna sig. Trots sina instängda erfarenheter om livet, redan tänkta tankar som nya generationer tänker och skapar nytt i. Och vice versa. Därför öppen, av kärlek till sina nära öppna sig för att förstå. Boken är i harmoni med Första Moseboken, skapelseberättelsen. Men med distans, som referens i bild. Går det att leende låta sitt barn följa vad som helst? Här är boken förankrad i symbolik med en tolkande judisk kommentar till Torah, en så kallad ”midrash”. Influerad av judiska teologiska tolkningar sprungna ur chassidismen. Och hänvisningar till Avivah Gotlieb Zornbergs The Beginning of Desire, Reflections on Genesis.

Dikten från ett slumrande – sträcker sig långt över uppvaknandet till att vakna. Först i vakenhet blir boken lite fientlig inför vad barnet tolkat till tro, en sanning. I språk och dramaturgi är detta ganska lätt att följa. Platsen är Rom, diktsamlingen är skriven där (som landskap). På samma plats satt författarens farfar Rabbe Enckell, ”märkt av sjukdom”, och skrev sin första essä i essäsamlingen Resonören med fågelfoten, på Circolo Scandinavo (Skandinaviska Konstföreningen i Rom, Italien). Där sker processen från dröm till möte med sina barn, eller vem det är som växt upp och sedan spritt sig över världen.

i nedbruten mening
i satsen gömd drömd
och galen

söker jag dig, resterna

Där träffas ”resterna”, om än under begränsad tid; där öppnar modern sig inför resten av rester.

Drömmen slumrande utsträckt, oron följer i takt med uppvaknandet. Detta illustreras i språk och med hänvisningar till ”jag är naken” och ”jag trodde jag var naken” – för det kanske inte är så. Att acceptera naket, men i stark vilja att ifrågasätta. Kan hon? Alla missförstånd, feltolkningar som barnet hon talar till gör – barnet som också talar, och i språket skär det sig. Hennes tro, otro – modern ser leende på den hon talar till. Men också skräckslagen i tanke, över hur fel språkbristen lett dem.

Till att tro på något som inte borde gå att tro på. I motsättningarna stärks skillnader, gränser. Diktsamlingens tema – som om Enckell söker i den judiska skapelseberättelsen och hittar referenser i teologiska tolkningar, som visat sig leda till missförstånd och konflikter, främlingskap. För att gestalta språkets makt och maktens anspråk.

Rörelse, paus
jag är naken

väter din skugga i verkligheten, vänder mig (samtidigt)
om

i öppningen, i drömmen intill

För som religionen ger poesi förklaringsförsök, perspektiv för nya medvetanden. Problemet är att allt skrivet bara är försök till förklaringar utan krav på förståelse. Betydelsen är inte längre författarens, väl tryckt – utan en text utsatt för ständiga vantolkningar. Som denna, min egen vantolkning.

Och i kärlek, väl väckt, väl vaken – möter en mor sitt vuxna barn. Hur då förklara hennes sanning? eller snarare går det? Kan hon och ska hon? När det gäller sitt barn? I samhällets kollektiva motsättningar och globala konflikter är det ju så. Där förklaras våra ramverk. Religioners själsliga förklaringar och samhällens förgiftade maktanspråk på djupaste allvar; en förklaring som sätts i bisarra motsatsförhållanden. Leder till krig. Förstärker reaktionära krafter. Spelar ut oss mot varandra.

inte ett ord (jag är naken) är en diktsamling jag rekommenderar varmt. Går att läsa på en kvart, en timme eller … under flera dagar, sakta och sakta ned. I olika hastigheter följer skilda vantolkningar. Kanske finns en vilja att visa hur lätt det är att i farten se allt i väldigt lite och inget i så väldigt mycket, och behålla sin position, sitt tolkningsföreträde eller hängivet låta sig företrädas? Men Enckells ord är inte hennes längre. En författares sorg. För vem är hon att förklara de rätta tolkningar? Det är ju att sabba sin konstform. Men .. det kanske behövs. Behöver ni?

Var naken. Och vet – att en förklaring förklarar inte allting. Sanning är inte sprungen ur en enda text. Varje människa är för någon annan ett gudaväsen. Enckells illustration av uppvaknandet, en skapelseberättelse. Sökande andlig, men samtidigt ”bara” poesi. Personlig metafysik. Prata inte för och från varandra, vakna först. Var vaken nog att veta skillnaden mellan dröm och verklighet. I gränslandet, gå och hitta tröst och skydd. Rosor i sprucket krus, dock. Verkligheten är ju verklig ändå. Och den gör ont. Och gott.

Similar Posts:

• Om viljan finns – är det ganska naturligt
• Ta en skogspromenad istället
• Vecka 3: Bland skämt och allvar
• Under vattenytan, instängt i garderoben
• Längtan efter andra värden

(Januari)
Den första fågeln man ser på nyårsdagens morgon är sannolikt en talgoxe

En dagbok för fågelobservation? Ja, vi behöver en hobby. Något världsligt och nära. Och gärna nu, eller när som. Fåglar är mitt eget försök till en hobby. Jag upplever att fågelskådning bryter ganska härligt mot det moderna digitala flödet, den ständiga bedövande ström av beslut, stress och ångest – som denna värld utsätter oss för. Dags att varva ned. Titta upp i trädkronan. Så menar jag. Inte med tubkikare och monsterobjektiv och galenskap, bli inte besatt vill jag kanske tillägga. I liv, besatt.

Bara några timmar. Ut i vinter, mitt i natten ut i kylan på en öppen yta, vid en sjö. Låt synen först få vänja sig vid mörkret och lyssna. Länge, stå en stund. Ett läte, ett knak! Vad lät? vad skrämde nyss skiten ur mig? Det blir ett äventyr. Man är inte längre så jäkla kaxig mitt i natten vid en sjö i en skog. Kanske en älg får fnatt och skenar, eller ett lo eller en varg. Mer troligt ett vildsvin som grymtar till i försvar eller en uggla på jakt. Spänningen ligger och byggs upp av brist på synintryck, men hörseln skärps, skalar av vad störande brus från storstaden. Spänningen är elastisk – … vad det nu betyder, tills helvetet brakar loss. Om det nu brakar loss. Om inte så vänta in en ny dag från natten, ett lugnet självt. Spänningen övergår till ljusflams under nattens slutplädering. Efter nattens äventyr – i syn en soluppgång förstärkt av vinterlandskapet. Så jäkla vackert, så fåfängligt. Snart brummar staden igång, allt stress och slit. Men lite mer uthärdligt, för äventyrarens.

Livet är ju svårt har vi lärt oss; men samtidigt så väldigt enkelt. Se uppåt, där en varelse betraktar dig. En främmande, så vilken, vem? En skata, kaja, koltrast, vem som: så enkelt kan ett liv vara. Att titta upp i trädet och finna glädje i dessa möten. För möten blir det om möten tillåts.

Så varför inte då en årsalmanacka för noteringar? Snarare en förtjusande veckodagbok. Fågeldagbok 2015 – illustrerad av Dan Zetterström, tycks vara en mycket begåvad fågelillustratör, och skriven av den detaljrika fågelpedagogen Mats Ottosson – som inleder varje månad med en liten inledning och uppdatering om vad som händer där ute. I grenverket eller bland strandrågen, under hustaken. Varelser som vet mer om oss än vi om dem. Fåglarna. Låt oss bli som dem.

Varje dag kan du notera temperatur och väder i boken, om sånt intresserar – eller vilken fågel du sett under dagen, eller under äventyret natten. Varje vecka presenteras en årstidstypisk fågel, som man kan gå ut och glo på om den finns i skogen eller i närheten av var man finns och går. Varje månad inleds med en kort kåserande text om de tidtypiska. Fåglar som stannar kvar på vintern och de som kommer på besök under somrarna. Nu i januari; blåmes, talgoxe och koltrast. Jag såg en havsörn vid Hornborgasjön i söndags, den kan jag skriva in i min Fågeldagbok 2015. I realtid, och som ett högst beständigt analogt nöje. Som även kan bli din nya hobby. Eller redan är.

Mitt tips är att det redan bör finnas ett fågelintresse eller, ja, behov av ett. För herregud, det finns ju så många andra, hobbies; som inte jag orkar föra dagbok över. Givetvis.

Similar Posts:

• Från småvatten till glaciärer
• Vackert och rogivande
• Tillbaka till skolbänken
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• På spaning efter en minskande mångfald

vi växte upp
och frånvarande fäder
var snarast en lag
gjordes om
till något smärtsamt och vackert
som måste avsluta varje film
helst skulle hjälten dö på slutet
eller tyst stolt och hemlighetsfull
rida in i solnedgången och försvinna

Godståg, tillbakablickar och frånvarande fäder, som ”verkar tro / att allt kan göras ogjort / han har glömt / att han redan hälsat på döden en gång / och döden såg sin chans / blåste ut hans hjärta för gott”. Istället vänder sig dikterna till litteraturens hjältar, fadersgestalter i den enda sanna världen, fantasins eller den bortom, diktarens i diktens.

I avlutade dikten Alla var där så möter han i en dröm, på Café Vieux Cimetière, sina livshjältar – och i blickar på dessa döda – ger dem maniska eller av sorgmod subtila slumrande karaktärsdrag. Walt Whitman som sitter och fingrar på en miniatyrkarusell och försöker sätta dit en ängel ”men hon trillar av” – han frågar om Whitman läst Edith Södergran. När diktaren skakar på huvudet läser han högt: ”var lugn mitt barn / det finns ingenting och allt är som du ser / skogen röken och skenornas flykt / men jag längtar till landet som inte är / för allt som är / är jag trött att begära”. En drömdikt som ger liv åt hans språkliga farsor – och som själva är faderlösa, Öijers barndomshjältar; fäder i vad lyriskt bortom. Tillbaks i dåtid för tanken och språket. En underbar långdikt, som ger boken alla färgerna – men drar det fragmentariska och spontana i dess brist på disposition till sken av en ganska skum samling dikter utan relation till varandra. Med andra ord, vad vill Öijer?

Istället får varje dikt ge vad den ensam kan och strömma in och ut och du får ut lite vad som ditt sinne tillåter.

Jag tycker att det känns som att läsa en efterskörd. (Tystnad …) Vilket det givetvis inte bör kännas som.

En samling ointresse för vad nytt – och viljan att hänga med i sin egen konstart. Han ser sitt liv som ett godståg, sitter och räknar vagnarna på en övergiven station; det är natt och han räknar 54, 55, 56 – räknar längtande bort till landet som inte är och aldrig har varit mer än som dikt. Sliten reflektion en spegling bortom vad verkligt. En efterskörd.

Men å andra sidan har många dikter, om än mättat, ett engagerat socialt driv och patos.
”vår kung är ingen kung /drottningen ingen drottning /har aldrig varit / alla vet vad dom är / dom är ett hån mot varje sagobok”. Vilket är i skönt. Dikterna är ganska profana.

all Street
dödens casino
slogs i spillror
finansmännen

satt skrikande på golvet
knuffades och slogs om en skål ris
skjortorna hängde i trasor
revbenen stack ut

Eller i slummer en hämnd.

”dom kom som tjuvar i natten / och fällde den sjuhundraåriga eken / i nästa liv / ska dom hängas i samma träd” Öijer håller ekologins talan, inför människosläktes brott mot naturen. Denna ekologiska dissonans och självförödelse. Och han drömmer sig gärna bort i små fantasifoster – som sagt: ”i varje land / finns ett annat / där inga moln är via sår på himlen / ett handslag gäller / ingen läser andras brev / och varje fiende har tydliga drag /…/ vägarna måste först / be skogen om lov / och tystnaden målar sej vacker /… / jag litar på regnet därute / när det hamrar mot marken / som om det vill gräva upp och rädda / något dyrbart och levande / som stampats ned och gått förlorat”.

Dikter i sorgmod. Eller i djup sorg, ilska och vanmakt – mycket känns ju igen. Vissa dikter upplever jag konventionellt Öijerska, de känns som lästa för länge sedan och skrivna. Samma versmått. Från något konkret i korta hastigt inledande rader, till en lång kraftfull surrealistisk mening, essens skapt av kontrasterna mellan det konkreta och hans symbolik. Drivna med en genial språklig melodi. Redan gjort, dock.

Och synd denna hållning. Att Öijer inte längre vill det han kan, kunde (som han kan). Det är synd.

I stället små pikar till den värld som inte berör honom. Tycks det. En samtid som Öijer finner ödslig och fantasilös och dum. Och visst är den dum. De flesta upplever den så, samhället känns dumt för att det ofta är så. Vi kan ju inte mer än instämma Bruno! Oss främlingar. Vi är främlingar hela bunten. Hej, främling! Jag räknar mina godsvagnar. 34, 35, ett pucko av värde eller utan. Som hellre förkastas och förenklas än kan problematiseras och sättas i konstruktivt sammanhang. Tycks det. Öijer, (fråga Whitman). Tar han sånt för sanning?

Och se där på poesins roll! och språkets behov av förnyelse. Förskjutet därhän, återigen. Tick tack!

Jag har svårt att ta åt mig dessa pikar från ovan. Ovanifrån, hör profet Öijer talar! Kanske dags tycker jag att göra något radikalt åt vad fan som väcker avsky. Poet Öijer är väl med i det här spelet har makt att upphöja och ge kraft åt vår kollektiva sinnlighet? Eller hur?

Hans liv är ett godståg på natten, lika många vagnar som år – han står vid en station och räknar dem. Ungefär som hans diktsamling. Ett godståg.

Jag vill känna ett sammanhang, en konstambition. Och natten viskade Annabel Lee innehåller – visst bra dikter, men uppslängd som en textsamling utan ackord – kanske en snygg bok för vidare recitationsturné? Kanske ger det mening?

Denna efterskörd, att ta betalt för. Diktsamlingen som fick all medial uppmärksamhet i det offentliga i år. Är det då inte i viss mån en anledning till något sammanhängande och viss poäng med framåtrörelse? Nej, istället; ”om du skär tillräckligt djupt / i samhällskroppen stöter du alltid på människoföraktet / gjutet i järnbokstäver / och sammanfattat i en enda rad / arbeta och göra rätt för sej”.

Skär du tillräckligt djupt i Öijers diktsamling – så stöter du på en beskärd del av samma förakt. Gjutna i ord.
Denna motsägelse, Öijer! Poeten har glömt vem han vill vara och vad hans ”fäder” fött i honom. Vad han själv har att förvalta. Och vara lite rädd om.

Istället tycks han vilja bli en bland dem, de geniala teatraliska.

Och vi räknar … 5, 6 godsvagnar till.

Similar Posts:

• Poesi für alle
• En lek med ord
• Allt guld glimmar inte
• Pendlar mellan hopp och förtvivlan
• Frihet, självförtroende, glädje

Jag har underligt nog också tänkt just Tonga, de isolerade öarna långt ute i Stilla havet; som av klimatförändringar och vattenhöjning kommer dränkas, landskapet och människorna sköljas bort – om 30 år. Lite drygt.

Har jag hört. Att vänta in undergången med en paraplydrink.

Tove Jansson gick så långt att hon tillsammans med sin bror Lars Jansson, ”Lasse” – skickade en förfrågan till guvernören om tillstånd att få flytta dit. Vilket hon inte fick. ”… landet var så hårt drabbat av bostads- och materialbrist att de inte ville ha nya invånare.” Men vem vet – jag kanske kommer lyckas. Lärdom av Tove. Får väl presentera mig blygsamt, jag och min sovsäck. Och pipa och tält.

Förmodligen är dessa drömländer psykologiskt förklarade. Viljan att lämna allt för något så mycket annorlunda – fantasilandet som finns; Tonga. Tove fick aldrig förverkliga konstnärskolonin i Guipúzcoa. Däremot en egen ö med tillstånd att bygga en mycket liten stuga på. På vindhärjade ön Klovharun i den finska skärgården.

Muminböckerna har lästs av miljoner, fascinerande berättelser – och återigen miljoner människor har läst muminserierna eller sett den tecknade japanska animationen av Mumin. Moomin.

Berättelserna som inte gulnar och vissnar till hösten. Toves tidslösa: böckerna om mumintrollen.

Trots sin trista titel är Tuula Karjalainens Tove Jansson – Arbeta och älska en viktig bok, med utgångspunkt i Toves rika brevkorrespondens. Om konstnärskapet och 1900-talets politiska diskurser. Tiden som konstnären levde i. Detta skrivs kronologiskt, och sakligt – boken är genialt uppbyggd. Karjalainen står en bit ifrån personen och kommer aldrig för nära och beskriver inte det privata mer än vad som berör Toves konstnärskap, ett konsekvent konstnärsporträtt med stort kulturhistoriskt värde.

Tove föddes 1914 till ett Europa väldigt likt vårt. Och fick genomlida andra världskriget och krigets efterverkningar. Tove var bara tjugofem år när andra världskriget bröt ut och blev till en av de modigaste konstnärerna i Finland under kriget. Hon illustrerade exempelvis skarpt satiriska omslag till publikationen Garm. Där vågade hon göra narr av både Hitler och Stalin. Biografin innehåller många olika exempel på Toves bildkonst, karikatyrerna finns där och så även hennes alla möjliga skiftande tekniker, illustrationer och utdrag från böckerna – finns och sätts i sammanhang av Karjalainen.

Mumintrollet föddes i krig. En reaktion framodlad förmodligen av en inre nödvändighet. Muminvärlden var ett sätt att skapa en parallell värld, lik vår men så himla mycket mer begriplig. Ungdomens upplevelser av ett vidrigt krig påverkade givetvis Tove. Där befann sig Tove när hon skrev sina första muminböcker – vilket jag tror är viktigt. Hon uttryckte mycket väl sin position i sin tid. Kriget var sjukt och ont. Inte som ”Mårran”, snarare som ondskan i kometen, i vulkanen eller med den stora översvämningen – amoralisk och sjuk.

Vad Karjalainens biografi visar är Toves enorma skaparkraft, hennes mångfald: ”från målningar, sagor, noveller, romaner, pjäsmanus, dikter, sånger, scenografier, monumentalmålningar, illustrationer och reklam till politiska teckningar och karikatyrer”. Skapandet var ett sätt för Tove att finna glädje. Att själv bli glad. ”I alla fall har jag skrivit – med lust.” Och det funkade ju.

”Faffan”, Toves pappa, var noga med att poängtera att man kan skämta om det mesta – men konsten ska dock tas på största allvar. Tove tog bildkonsten på stort allvar. Måleriet var hennes huvudsakliga livsambition – skapandet för skapandets skull – konsten för konstens. Men Tove hade ett enormt skaparflöde, även i de ”seriösa konstverken”, i tavlorna började ett mumintroll träda fram. Första boken Småtrollen och den stora översvämningen – kom ut 1945 och var starkt färgad av kriget. Även hennes nästa bok, Kometen kommer (Kometjakten 1946), skrevs i och beskriver ju undergången. Kometen är som bomberna i Hiroshima och Nagasaki, en sjuklig förödelse. Och liv som trots allt överlever.

Trollkarlens hatt, Toves tredje bok, skiljer sig från de två första böckerna i ton. Skriven i fredstid och av en nyförälskad. I de flesta av muminböckernas figurer och platser finns Toves tid och person och livsmiljö närvarande. Men även små karaktärsdrag hon fångat upp bland personer som stod henne nära. Tove var Mumintrollet, och ibland ett Skrutt eller Lilla My, Filifjonkan, Tofs och – ja även Snusmumriken och Hemulen.

Karjalainens biografi visar ödmjukt vad som gav avtryck i hennes konst. Att livet gav, Toves liv fick uttryck i berättelserna och figurerna. På så sätt biografiskt bundna i tid. Såklart. Som att de två figurerna Tofslan och Vifslan i Trollkarlens hatt, representerade Toves och Vivica Bandlers stora hemliga förälskelse – i en tid där homosexualitet var straffbart i Finland. Kärlek tycks för Tove vara livets självklara. Och inte heller vår sak att spekulera i.

Too-ticki som starkt inspirerades av bildkonstnären Tuulikki Pietilä – som blev Toves stora kärlek och varade livet ut. Too-ticki dyker upp i boken Trollvinter (1957) som beskrivs ”är en bok om kärlek och förälskelsen i Tuulikki Pietilä”.

Kärleken var något självklart: ”Många forskare har letat efter hänvisningar till homosexualitet i Toves texter. I offentligheten talade hon inte om saken, men hon dolde den inte heller.” Hon kommenterade inte det privata; samtidigt gjorde hon aldrig sken av att dölja förhållandet till Tuulikki.

Karjalainens biografi är kronologisk. I viss mån. Samtidigt byggd utifrån väl avgränsade teman. Dess disposition och ödmjuka distans är vad som gör Tove Jansson – Arbeta och älska till en mycket befriande bok. Lätt överskådlig på ett kvalitativt sätt. Baserad på Toves brevväxling med vännen Eva Konikoff och Vivica Bandler. Och en viktig översättning av Hanna Lahdenperä, må jag säga.

Similar Posts:

• Tove bakom Mumintrollen
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!
• Vecka 49: Livet i språk
• I upplevelsen av landskap och människor
• Mångsidiga minnen från ett konstnärsliv

En av årets Augustprisnominerade författare, Håkan Håkansson, har skrivit ett idéhistoriskt verk som inte låter tanken vandra till andra platser – boken är egendomligt enkel att läsa och ”fångande” trots sina knappt 600 sidor; en modern prosa skrivet med ett vackert pulserande språk. Formatet och upplägget bidrar också till att göra Vid tidens ände intressant. Den tycks fascinera mig till koncentration, även i de mest ointressanta partierna. Och kanske viljan finns inom idé- och lärdomshistoria att skriva sig fri från det torra akademiska språket, som Sven-Eric Liedmans Livstid och Michael Azars – essäistiska trivsamma språk?

Jag känner en viss hatkärlek för historiker som Alf Henriksson (även om jag uppskattar hans dikter, i viss mån). Henrikssons bok Antikens historier om västerländsk mytologi – kronologisk – har jag inte lyckats läsa klart. Jag tror att det är hur Vid världens ände är skriven som gör att den fungerar. Här finns en pedagogik och struktur, en tydlighet. Uppbyggd som en skönlitterär roman, med tidshopp fram och tillbaka som fördjupar beskrivningen. Och Håkanssons perspektiv och särintresse, hans humor i marginalen – gör läsningen nyfiken. För jag brukar inte finna svensk historik, medeltida gubbar och kungar, deras hov och fadderullan särskilt intressant. Av någon anledning tycker jag att det snarare är motbjudande – vilken kung som dog av vad när, och hur äckliga de var under tiden; för mig är det frånskilt vad som händer i dag. Men givetvis inte. Resultatet brukar bli en käkknakande gäspning hur som helst. Svensk historia, en jäkla nationalistisk lögn. Som Gustav Vasa och hans skidåkande tvärs över landet – senare får man höra att det inte är sant, han blev buren. I liggande ställning. Som en Cesars-person i brunbjörnspäls och tätade snölindningar.

Håkanssons historiska centralperson är Johan Bure (senare Johannes Thomae Agrivillensis Bureus). Som föddes i Åkerbo Socken 1568, nuvarande Uppsala kommun. Idag historiskt sett relativt nära i tid i tanke (Lasse Lucidor) – 1600-talet brukar ju kallas den moderna erans första århundrade. Men Bure föddes till en värld radikalt skild från vår. En religionernas tid, kristendomens tid. Schismernas. Skräckens, gudsfruktans och sjukdomarnas tid. Vidskepelsens tid. Luthers reformation som nyligen fått fäste i Sverige. Teologernas och undergångsprofeternas – så även den demoniska magins tid, häxprocessernas. Att som Bure syssla med allt ifrån läsa Kabbala, tro på andeväsen till att vara alkemist – ansågs inte alltför konstigt på 1600-talet. Många höll på med det, i hemlighet givetvis.

Var han kom över den lilla boken – med titeln Arbatel: De Magia Veterum eller >>Om de gamles magi<< – vet vi inte. […] Inte heller vet vi om han insåg hur provocerande den skulle ha tett sig för de prästmän han umgicks med. En sak är däremot säker: det han fann i den lilla skriften – tryckt på billigt papper, utan författarnamn och knappt större än att den rymdes i en handflata – hade inte mycket med judisk kabbala att göra. Vad som fyllt honom med fascination för det ockulta var i själva verket en handbok i demonisk magi.

Undergången är nära. Religionen var som ett totalt förklaringssystem av kosmos – bibeln som guds kartritning över universum. En gudomlig bokstavlig skrift. Men som andra totalitära förtryckarsystem lämnar kristendomen rum för olika tolkningar och motsägelser. Under medeltiden utvecklades en universal vetenskaplig disciplin – det vill säga teologin (en av få vetenskaper som tillåts på Bures tid). Studier som var försök att i heliga skrifter hitta gudomliga sanningar. Av att studera bibliska texter hitta tolkningsföreträde eller svaret på bibelns gåtfulla natur. När kommer uppenbarelsen? Undergången? Att räkna hur gammalt universum var – ansågs viktigt för att veta när guds utlovade rättvisa, guds förgörelse av den värld som var. För de rättrogna att finna himlen och resten dömda av sin uselhet att tro fel på fel gud, eller hamnat i synd – till ett evigt liv i tortyr.

Detta öppnade för profeter att påstå en direkt koppling till gud och givetvis i apokalyptisk tid, där gud beräknades komma tillbaka och ställa allt på sin kant efter 6000 år. En etablerad tanke bland teologer var att jorden skapades omkring 4000 år f.kr. (även där fanns schismer) och att slutet närmar sig. När som helst kunde jorden gå under. Så givetvis fanns då rum för undergångsprofeter och teologer som räknade så avancerat för att få en exakt biblisk tid, till att vissa metoder senare adopterades av matematiken.

Långt in på 1600-talet skulle bokmarknaden översköljas av lärda skrifter som förkunnade tidpunkten för världens ände, oftast med påfallande klen precision men sällan med särdeles blygsamma anspråk. Den böhmiske hovastronomen Nicolas Reymers häcklade alla okunniga rivaler i sin avhandling Kronologiskt, Säkert och Oemotsägligt bevis ur den Heliga Skrift och de Heliga Fäderna att Världen Föregår och den Sista Dagen Infaller inom 77 år. Men han fick omgående mothugg i Jakob Tilners Kronologisk Tideräkning och Säkert Bevis ur den Heliga Skrift för att Världen snart Föregår och att den Sista Dagen kommer inom 44 år. Tilner fick i sin tur svar på tal i Albert Hitfields Motbevis som Visa att Världen inga kan bestå mer än 42 år, medan andra avfärdade hela dispyten som dravel, för domedagen, ja den kunde komma vilken sekund som helst.

Mycket tack vare Luthers reformation.

Luther deklamerade att vägen till gud finns inom varje människa, gud finns vakande över oss. Det är upp till ens egen karaktär att nå frälsning och nå gud. Minst sagt ett relativt stort perspektivskifte. Som öppnar många dörrar, från ett starkt styrt centralt maktsystem, till en personlig kamp för guds nåd och evigt liv. Reformationen låter ju som en liten justering. Men Luther kallade trots allt Påven för Antikrist och med tryckpressen – utbryter ett propagandakrig. Pamfletter med banala beskyllningar och bajspropaganda.

Freudianska psykologer har med märkbar fascination diskuterat hans >>anala språk<< ett fackuttryck man faktiskt kan tolka alldeles bokstavligt. Till hans mer minnesvärda repliker på sjukbädden hör exempelvis kommentaren >>jag är en mogen skit och världen ett brett rövhål, därför är det dags att skiljas åt<<.

Håkansson hamnar ofta i sidospår som är underhållande. Det är hans humor, som föds i kontrasterna mellan vår tid och 1600-talets Sverige. Förmodligen kommer vårt samhälle, uppfattas lika humoristiskt främmande och irrelevant som 400 år bakåt i tiden från nu.

Luthers reform fick genomslag i Sverige och var den ”rätta” tolkningen. Och många katoliker tvingades till tystnad. Även kung Johan III var troende katolik. Och efter några försök att få Sverige katolskt, efteråt höll tyst om saken. Säkrast så.

Att Bure sysslade med demonisk magi och tala som profet ur guds ord – var inte så sällsynt, som sagt. Men låt säga att Bure tog det till en lite udda och extrem höjd. Johannes Thomae Agrivillensis Bureus var en märklig karaktär i Sverige redan på den tiden. Vilket fascinerar mig. Han var dessutom övertygad om att Götarna, forntidens svenskar, odlat och vårdat en gudomlig och absolut sanning som fanns kodade i deras runskrifter. All jordisk kunskap, kunskapen som de gamla grekerna tog till sitt och reproducerade ganska slarvigt; allt var sprunget från Sverige – kunskapens urhem.

Samtidigt pågick Sveriges krigiska och koloniala expansion – som även den var färgad av stundande jordiska undergång och! av Bure, som vän och lärare till kung Gustav II Adolf – var han även en del i att återta Götarnas centrala roll i det världsliga livet. För Sverige att (åter) bli en stormakt.

Håkansson beskriver en omfattande historisk kontext, slutet av 1500-talet och livet runt om och kring. När det gäller Bure, vilken stor dragning magin hade, under tiden. Och att det inte är särskilt paradoxalt att Bure och många andra lärda sökte sig till magin – för tänk om man kan få gudomlig kunskap genom magiska ritualer? Och guld genom alkemi? Samtidigt är ritualerna under magiska försök – sett från idag faktiskt former av mani och sjuklig besatthet.

I den berömda Clavicula Salomonis eller >>Salomons nyckel<< avhandlades i tur och ordning hur man skulle uppföra sig innan man inledde ceremonin (man skulle fasta, hålla sig hel och ren, alltid tala sanning och fura gånger om dagen deklamera formeln >>Abra, Asac, Asach, Radrimilas, Filac Anebenas, Bira, Bontes, Acazal, Zaphite , Phanti, Harucacha, Adonay<< och så vidare); hur man skulle tvätta sig (i rent källvatten som parfymerats med rökelse, aloe och myrra); hur man skulle klä sig (i rena linnekläder med skor av vitt läder och över skulten en krans av pergament på vilken man skrivit orden AGAA, AGAY, AGLATHA, AGLAOTH);liksom hur man skulle tillverka all den rekvisita som krävdes (så skulle exempelvis kläderna skäras till med en kniv av rent järn som härdats i gåsblod på en onsdag och fått tio mässor lästa över sig, varpå den bestänkts med vigvatten).

Lite som tvångstankar, OCD – heter diagnosen idag. Ritualer i sig är inte så jäkla skumma ändå, om man tänker – det räcker ju att gå till kyrkan på en söndag för att konstatera hur ritualer fyller funktion i kyrkosalen – prästen och närvarandes rabblande. Återkommande återrabblande böner i tron att de når gud och göra entiteten nöjd. Genom ritualer, böner som man memorerar och återger högt framför prästen och församlingen. Och inte att glömma bort exorcismen. Dåtidens mer konservativa hade fullt upp med att hitta distinktionen mellan de ”rätta” och ”kätterska” ritualerna.

”Som så ofta i religionens historia var det inte bara vad man trodde och gjorde som skilde kättarna från de rättroende, utan också vem som trodde och gjorde det.”

Håkan Håkansson har skrivit ett underbart personporträtt, om den väldigt udda (intill den så intressanta galenskapen) Bure – och genom det även framkallat skiftet 1500- och 1600-tal i sammanhang fördjupande och gjort det intressant. Av språkets driv och bokens många illustrationer, är det lätt att ta till sig det så genomarbetade porträttet över prästsonen Johan Bures liv och tid. En personlighet och dess epok. Fördjupningarna och hela kontexten som målas fram – så blir människan Johannes Bureus, Johan Bure – mänsklig. En person som så många historiska forskare avfärdat som tokig och i förlagt långt bak i periferin. Kanske just därför, när galenskapen får ett sammanhang – när det annorlunda blir mänskligt. Så blir Bures liv och tro fattbar. Och låter den svenska historien plötsligt få lite färg. Nyanser av lite relevans.

Idag får vi se hur det går med Augustpriset. Jag håller tummarna.

Similar Posts:

• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• På kant med rättvisan omkring 1600
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Freden intressantare än kriget

Händelsen får berättarjaget Antonio att återminnas en plågsam händelse, 1996 – när hans vän Ricardo Laverde mördades på öppen gata i Bogatá och där han själv fick en skottskada, ett trauma som sedan dess legat undertryckt i glömska.

Då såg jag hur motorcykeln kom körande likt en häst i krumsprång, jag såg hur den accelererade för att komma närmare likt en turist som letar efter en adress, och i exakt samma stund som jag tog Laverdes arm, då min hand grep tag om hans rockärm i höjd med vänster armbåge, såg jag de ansiktslösa huvudena som tittade på oss och pistolen som riktades mot oss lika självklart som en metallprotes, och jag såg de båda blixtarna och hörde knallarna och kände luftens häftiga rörelse. Jag minns att jag lyfte en arm för att skydda mig strax innan jag kände den plötsliga tyngden i min kropp. Benen bar mig inte. Laverde föll till marken och jag föll med honom, båda kropparna föll utan ett ljud, och människor började skrika och i mina öron satte ett ihållande susande igång.

Juan Gabriel Vàsquez berättande är dokumentärt realistiskt. Romanen skildrar Columbias blodiga maffiakrig under slutet av 1900-talet, i första person. Med stor trovärdighet vävs Antonios berättelse samman, om vännen Ricardo Larverdes liv. Brottet mot den magiska realismen är tydlig och uppmärksammad, Gabriel Garcia Marquez – för vem Vàsquez anses vara som en litterär arvtagare. En arvtagare i brott, ett litterärt arv till för att bryta mot. Givetvis.

Vàsquez är en stor författare i Sydamerika, en populär person – även internationellt genom Anne McLeans översättningar, men nu i Sverige översatt av Manni Kössler. Återhållsamt språk med livssanningar i parentes. I läsning känns berättelsen autofiktiv, litterär och stilren.

Ljudet av kroppar som faller handlar om ett personligt och ett kollektivt trauma – under drogkriget i Colombia, berättad av Antonio om hans vän Ricardo Laverdes. Som sägs ha suttit fängslad i tjugo år. Båda möts på ett biljardcafé i Bogotá, Antonio som ung begåvad juridiklärare, Ricardo en tyst person i periferin – en 48-årig åldersdrabbad excon.

Ett långt fängelsestraff gör alltid intryck på en ung man, vilket jag var på den tiden. Jag räknade ut att jag knappt hade lärt mig gå när Laverde påbörjade sin strafftid, och ingen kan vara okänslig inför tanken att man har vuxit upp och gått i skolan och upptäckt sex och kanske döden (exempelvis ett husdjurs eller morfars död), och att man har haft kärleksförhållanden och genomlidit smärtsamma brytningar och lärt sig beslutsfattandets makt, tillfredsställelsen eller ångern på grund av besluten, makten att göra illa och tillfredsställelsen på grund av det, alltsammans medan en man lever sitt liv utan några sådana upptäckter och kunskaper, ett minst lika hårt straff. Ett icke-levt liv, ett liv som rinner bort mellan ens fingrar, ett eget genomlidet liv som emellertid tillhör andra, tillhör dem som inte genomlider det.

Obearbetade minnen hos Antonio utvecklar sig till ett sökande i mani, en sansad men besatt vilja att förstå: Vem var egentligen Ricardo? 20 år i fängelse för vad? Varför blev han mördad?

Antonio fascineras av personen, personligheten Ricardo. En excon och till yrket pilot, är vad han vet. Inte mycket mer. Tills en dag då Ricardo ber om hjälp att lyssna av ett kassettband han fått skickat. Som visar sig vara en inspelning av piloterna från Aviancaplanet, ”en Boeing 727-21 som Escobar lät spränga i luften – någonstans mellan Bogotá och Cali – för att döda en politiker som inte ens fanns ombord.” Men Ricardos fru Elaine fanns ombord, på väg tillbaka till Columbia från USA. Elaine vars livteckning visar sig bli den tydligaste och viktigaste i boken.

Ljudet av kroppar som faller är byggd med tidshopp, från en tid till annan tid och tillbaks, en berättelseväv som är lätt att följa men som inte blir en särskilt omfattande ingång i Colombias historia utan snarare en förståelse hur livet för människorna i huvudstaden Bogotá såg ut under sjuttio-, åttio- och nittiotalet, ett tillstånd av ständig rädsla. Som ett inbördeskrig. Ett land där det numera anses normalt att diagnostiseras med posttraumatisk stress, generationerna uppväxta under de sista decennierna av 1900-talet. Ett krig. Politiska mord, giriga mord, mord på vem som helst när som helst, som råkade vara i vägen eller deltog i de olika drogkartellernas självutplåning.

Och hur berättaren berättar är viktigt. Genom sparsam återhållsam dialog, men även i beskrivande – vilka valda ord. Exempelvis att flodhästen sköts ”(med kulor av kaliber .375 eftersom flodhästhud är så tjock)”.

Våldet finns kvar i språket, hur folk pratar.

Men romanen bör inte kallas ett mästerverk. Vàsquez slarvar i gestaltningen av bokens presens, berättaren i nutid. När Antonio får reda på att Ricardos dotter numera bor i sin fars smått förfallna hus utanför staden, så kör han dit. Och där faller alla bitar till slut på plats. Men förhållandet till Aura, hans flickvän och relationen till dottern Leticia. Det perspektivet överger Vàsquez, överger karaktärer som förvisso inte är centrala i boken men som läsare vill jag ändå förstå varför. Där får skildringen av Antonios ”nutida” livsvärld ingen större mening, blir inte intressant och känns lite ofärdig. Historien övergår allt mer i presens och där någonstans förlorar jag bokens berättarlust. Berättelsen om Ricardo och Elaine blir den enda drivande. Författaren både skapar ett intresse och tappar bort det. Den blir trist, med andra ord. Utan engagemang. Inga känslostormar direkt. Tvärtom.

Bokens tidsväv, dess uppbyggnad räcker till att kalla den läsvärd. Indirekt genom språkbruket och sparsmakade liknelser så finns ett trauma från en hemsk tid i Colombias historia.

Similar Posts:

• Vecka 45: D-vitamin för själen
• Vuxenvärldens avgrunder
• Stygga flickor och snälla pojkar?
• Femti år av tvåsamhet
• King Kong Blues

Hördu! ropade Mumintrollet. Vad är det? Varför är allting grått?!
Stör mig inte, sa Bisamråttan. Spring och lek! Lek så länge du får leka. Vi kan ändå inte göra nånting åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt.
Vilken sak?! skrek trollet.
Jordens undergång förstås, förklarade Bisamråttan lugnt.

Ljuset skiftar, något farligt är på gång och därför åker Sniff och Mumintrollet iväg på en flotte längs ån mot det okända Ensliga Bergen för att leta upp Observatoriet. Där professorerna antas ha svaret på vad som är på väg och hur fort det kommer. Och mot kvällen träffar de på Snusmumriken (sitter ensam vid sitt tält intill ån med sin munharmonika) som slår följe i äventyret. Längst upp på en av de högsta bergstopparna i Ensliga Bergen, där ska Observatoriet ligga – vägen dit är lätt att hitta, bara att följa alla cigarettfimpar som ligger längs bergsfoten som professorerna slängt ned från sin utkiksplats. Längs vägen hittar Mumintrollet Snorkfrökens guldarmband. Snorken – snorkarna, förklarar Snusmumriken, ser i konturen ut som Mumintroll. ”Fast du är vit förstås och de är mångfärgade och dessutom byter de färg när de blir upprörda.” Mumintrollet blir kär.

Väl på Observatoriet får de reda på av professorn att jorden kommer tangeras av en komet, sjunde augusti klockan 8.42 på kvällen ”möjligen fyra sekunder senare”. Fyra dagar kvar knappt och de beger sig genast hemåt, möter Snorkfröken och Snorken – mot Muminhuset där de tillsammans ska ta skydd i Sniffs grotta. Vägen tillbaka eskalerar i skenet av kometen, ljusets allt mer intensiva skiftningar.

De tittade upp mot himlen. Det hade börjat skymma och kvällshimlen var dunkelröd. Mellan granarna lyste en liten röd gnista som liknade en stjärna. Men det var ingen stjärna. Den blinkade inte, den strålande inte. Den brann. Alldeles orörlig, för den hade svansen efter sig.

Kometen kommer är Tove Janssons andra ungdomsroman. En reviderad berättelse som skrevs redan 1946, två år innan Tove Janssons stora internationella genombrott med Trollkarlens hatt. Kometjakten skrevs om 1968 och är boken där många av Janssons alla fantasivarelser presenteras för första gången. Hemulen och Hemulens kusin, Snorken och Snorkfröken – Snusmumriken och alla skogens småvarelser, småknytt och fantasifigurer.

För att uppmärksamma Tove Janssons hundraårsdag har Rabén & Sjögren gett ut flertalet nyutgåvor av Tove Janssons berättelser. Och att läsa Kometen kommer först (det är ju här många av figurerna introduceras, bland annat Snusmumriken och Snorkfröken) och efter den läsa Trollkarlens hatt – det blir en bra ingång inför kommande berättelser.

Kometen kommer är givetvis bättre i minnet från då när jag läste den första gången jämfört med att läsa berättelsen nu, som nästan gubbe. Förmodligen var det känslan av kometen som närmar sig muminvärlden och när vattnet försvinner och ljussättningen som fascinerar, fascinerade och blev ett minnen av en känsla och känslor. Av utsatthet – kometen som växer på himlen, närmar sig med skrämmande fart. Inte ens trygga Snusmumriken har kontroll eller kunskap att skapa trygghet i läsningen. Mer än att spela på sin munharmonika och söka skydd med alla varelsefigurer som slår följe, tillslut i Sniffs grotta. Vägen tillbaka till Mumindalen är lång och tiden räcker knappt till.
Vad är det för stort brinnande klot och vad innebär det? Vad händer när kometen väl kommer? Här finns ju inga svar.

Istället är det Janssons humor och hur det gemensamt så hemska bryts av de så olika varelsernas jordnära karaktärer och i ett genomgående icke-svar, en väntan och strävan att komma hem. Mötet med Hemulens insektsletande, världsfrånvänt och i villfarelsen att kometen är en mycket ovanlig insekt som den sätter igång att leta efter. Personligheter som barn förstår och möter i verkliga livet.

Och Sniff, en fantastiskt skoj figur. Den rädda lilla Sniff som inför synen av havet konstaterar att det blir en kall och blöt i eller på det då kräks man. Roligast måste vara när de stannar till i handelsboden som leder till dansbanan, mest för att Sniff vill ha en lemonad. Men, tiden går ju och kometen kommer.

Snorken hade hela tiden suttit och skrivit i sitt häfte. Nu steg han upp och sa: En sak som är viktig när det är fråga om kometer är att inte stå och välja för länge i handelsbodar. Sniff! Drick ur lemonaden med detsamma!
Sniff stjälpte i sig hela flaskan och fick lemonaden i vrångstrupen. Det hördes underliga ljud och så blåste han ut alltsammans på mattan.
Jag kräktes! utbrast han förebrående.

Fantastiskt skoj, kanske det roligaste jag har läst.

Känslan blir en växlande humoristisk och läskig berättelse och ett första möte med många av Janssons mest uppskattade och älskvärda karaktärer. Berättelsen är tidlös och språket målande i fantasin. Trots att dessa varelser lever i en annan värld, Janssons värld, är det ändå på jorden och alla figurer har mänskliga egenarter och egenskaper som barn förstår och fyller sagor i den värld som barn upplever. Här är alla Janssons böcker till hjälp, till tröst och glädje. Tänker jag. Naturbeskrivningarna är världsliga vilket skapar en egen mytologi riktad till barn men på barnets villkor. Målande fram en natur, som vår natur – men övergår i en mångfald fantasifigurer som kan tolkas in i verkligheten. Skapar en känsla för plats och mystik i det verkliga.

Dansbanan låg i en liten glänta. Den var prydd med kransar av lysmaskar och i skogsbrynet satt en stor gräshoppa och stämde sin fiol. Gläntan var full av folk som satt och väntade på att dansen skulle börja. Små sjöspöken hade vågat sig fram ur de uttorkade kärren och skogstjärnen. Det vimlade av småknytt på dansbanan och under björkarna satt en massa träandar och skvallrade (en träande är en liten dam med mycket vackert hår som bor inne i stammen. Om nätterna kommer hon ut för att gunga i lövverket. Hon förekommer i allmänhet inte i barrträd.)

Dessa små hänvisningar till en värld som vår – men levande och myllrande och mystisk. Tolkningarna kan skifta rejält, men i ett sammanhang ger det en mänsklig kärlek och gestaltar allas värde i det stora hela. Om undergången närmar sig, när slutet kanske kommer – alla dessa egna personligheter vävs samman och hjälper och hjälps åt. Så nära människan i gestaltning.

Similar Posts:

• När fantasin får en trollerihatt
• Tema: Tove Jansson
• En pappa är en pappa är en pappa?
• Allt som är trevligt är bra för magen?
• Kometer och konster och kärlekar

Han väntade ända tills han blev rädd att de skulle ledsna på letandet, då kröp han ur hatten och stack in huvudet genom dörren och sa: Tittut!
Sniff stirrade på honom en lång stund sen sa han ganska ovänligt:
Tittut själv.
Vem är det där? viskade Snorkfröken.
De andra skakade på huvudet och fortsatte att stirra på Mumintrollet.
Stackars lilla mumintroll! Han hade blivit förvandlad till ett mycket underligt djur inne i Trollkarlens hatt. Allt som var runt på honom hade blivit smalt och allt som var smått hade blivit stort.

Hemulen som samlade på frimärken i Kometen kommer (inte hans kusin i Ensliga Bergen som samlade på insekter) har samlat klart. ”Det finns inte ett frimärke, inte ett feltryck som jag inte har samlat. Inte ett enda! Vad ska jag ta mig till?” Hemulen blir istället botaniker, börjar samla växter till sitt herbarium. Vid vårstädning råkar Mumintrollets mamma slänga några av Hemulens kryptogamer i hatten, varvid huset förvandlas till en djungel. Samtidigt sitter Muminpappan försjunken och skriver på sina memoarer.

I detsamma rullade ett plommon ner på pappret och gjorde en stor blå fläck.
Vid min svans! utbrast Muminpappan. Nu är de hemma igen!
Men när pappan vände sig om stirrade han in i ett vilt busksnår, översållat med gula bär. Han störtade upp och genast föll ett tätt regn av blåa plommon över skrivbordet. Under taket klättrade ett tätt grenverk som sakta växte och sträckte sina gröna skott mot fönstret.

Hattens förvandling håller inte i sig allt för länge, klockan 12 på natten vissnar blommorna och familjen kan ta sig ut. Men trollkarlshatten är egentligen en bisak, ett nyfiket berättargrepp. Tove Jansson gestaltar Mumindalen från våren till hösten. När de fått nog av hatten går de till stranden och hittar en båt som döps till Äventyret. Och så åker de ut på havet. Mot hattifnattarnas ö. Här måste jag erkänna att dessa Hattifnattar – är ganska vidriga. Svårt att beskriva varför, lite som andarna i filmen Spirited Away, intetsägande, inte så farliga men har inga öron, ingen mun och ja Hattifnattar, som vandrande småspöken som lyser elektriskt i natten. Hattifnattfobi.

Många äventyr vävs ihop och hatten finns i berättandet och knyter ihop allt. När den stora trollkarlen tillslut kommer ridande på sin svarta panter har han en ny hatt. Vad han söker efter är självaste Kungsrubinen. Världens största rubin. Han har letat förgäves överallt och hur det går ska jag inte avslöja.

I Kometen kommer funkar lilla Sniff som fantastiskt rolig karaktär. I Trollkarlens hatt kommer nya, ärligt talat jätteskojiga figurer. Som Tofslan och Vifslan – som ingen förstår utom Hemulen. De har gått långt, släpandes på en hemlighetsfull kappsäck, benen värker och de söker vila i Muminhuset.

Tror du vi får komsla in?
Det berorslar på, sa Vifslan. Låt inte skämsla dig om de är usla mot oss.
Mycket försiktigt tassade de fram mot huset och stannade blygt vid trappan.
Törslar vi knacksla? sa Tofslan. Tänk om nån komslar ut och skrikslar.
I detsamma stack Mumintrollets mamma huvudet genom fönstret och skrek: Kaffe!
Tofslan och Vifslan var så fruktansvärt rädda att de kastade sig igenom gluggen till potatiskällaren.

Är inte detta underbart roligt?

Trollkarlens hatt blev Janssons stora internationella genombrott. Och det är inte så konstigt, det är en mångfald till berättelse. Tove Janssons plötsliga humor, karaktärsbeskrivningar och naturmåleri; hennes illustrationer som är lätta att vila blicken mot. Hennes fantasi är ju ganska makalös och underlig. Tofslan och Vifslan har Morran efter sig – givetvis finns utrymme för djupare tolkning, om Kungsstenen och den hemliga kappsäcken och kärleken.

I augusti skulle hon fyllt 100 år, hundra år sedan Tove Jansson föddes i Helsingfors. I augusti, i ett konstnärshem. I samband med hennes postuma födelsedag ges nu de flesta av hennes berättelser ut i ny utgåva – i rasande takt, Rabén och Sjögren – lite väl snabbt ibland – för tyvärr finns en beklaglig korrekturmiss redan på tredje raden på första sidan. Vilket känns som, ja, att fort ska det gå. För när första snön kommer går Mumintrollen i idé. Över vintern. De går i ide. Vilket förmodligen förvirrar de flesta.

Men jag tycker givetvis om utgivningen. Och berättelserna. För att lära känna muminvärlden i Mumindalen så tycker jag att Kometen kommer följt av Trollkarlens hatt – är en utmärkt ingång till en sagovärld, visst en av fantasi uppbyggd värld – men nära oss, inte alls särskilt långt bort, som sagt.

Similar Posts:

• Det hemska abstrakta och mänskliga nära
• För trång ram för mästerverk
• Tema: Tove Jansson
• Kometer och konster och kärlekar
• Allt som är trevligt är bra för magen?

Vem vet vilka passager som är framför oss. Färre och färre.

Så inleder Jonas Modig sin femte diktsamling. Inleder med en dikt som sätter tonen direkt och ger boken sitt annorlunda anslag. Den inledande diktens sista rader beskriver också essensen, dikternas andedräkt – samlingens fysiska form: ”Årstidernas växlingar. / Mörkrets återkomst. / Hösten som närmar sig.” En prolog i språklig känsla, mer än som unik gestaltning. Och det blir svårt att prata om en berättelse, titeldikten tycks dock ha viljan att inleda konkret – de tre första raderna.

Kaninen rymde
en tidig morgon, grävde en gång
ur buren, in under friggeboden,
till ett kvadratiskt mörker,
väntade en tidsrymd, några årmiljoner
om man översätter till kosmisk tabell,
istider passerade, tropiska mellanakter,
bleka morgontimmar, en lång skymningsstund.

Annars berörs dramaturgin starkt av årstidernas skiftningar, i väntan på hösten som alltid närmar sig. Från vår till iskall vinter – diktsamlingens yttre påverkan. Och trots att en hel del subtilt smyger förbi är det som når fram fascinerande och styr dikterna till en ödmjuk och trivsam läsning.

Låt mig förstå kaninen som den som tog sig ur buren, det etablerade perspektivet, vår konventionella kaninbur – och vidare i åskådande beskriver en sönderfallande människovärld. Blir man kaninen, är det ganska uppenbart att vi är ganska usla. Och naturens grymhet, vi ska alla dö. Under tiden så förstör bäst vi kan, ekologins balans, livsvarelsers utveckling över miljarder år, som vi försent tror oss försöka rädda och skydda med naturvård – vi krånglar bara till det och kommer dö krånglande. Och det är inte synd om oss krånglande människor. Boken för lite arvsynd med sig. ”Varghonan har passerat gränsen, / söker asyl i ett nytt land, / sliter av sig halsbandet, / kräver sin frihet i en skog / som ingen kommer att äga / på samma sätt som hon begär.”

Kaninen rymde är också i åskådande syner i sorg. Elegier, sorgesånger över ett irrelevant samhälle, hur urbaniseringen och avfolkningen från landsbygd har tagit oss långt bort från det ekologiska, bort från djuren och jorden, naturen. Den förutsättning vi hade för knappt hundra år sedan. Och för tusen. Vad händer med oss nu? Dikten ”Masmästarns änka” handlar om det hårda och fattiga hantverket och livet på svedjebruken i Roslagen, ”… till 1923 då driften las ner.” Nu utmålat som exotiskt, änkan som levde vidare där, så varelseskiljande från dem som tog över efter makens död – den ”svenska fattigidyllen”, kulturmarkerna. Turisterna, kapitalisterna.

I åskådande gestaltar dikterna kaninens synintryck. Lite så läser jag dikterna. Om kaninen behövs. Lika gärna kan jag läsa in konstnären. Människan som tar sig ur tidens fokuserade starrstörda perspektiv, våra puckade jobb som inte skapar värde. Tvärt om som producerar skitbilar, vapen och faddirullan. Förstör inte morsan naturen! vill boken säga. Dö hellre. Att återerövra värdet från ekonomer och återskapa någon form av människovärde, är en fråga som poeten tycks förbigå helt. Till en form av undergångslustig modern (konventionell) cynism. Dö hellre. Ringen är sluten. Boken är långt ifrån konsekvent i substans.

Modig sätter också stort värde i återkommande ord och abstrakta begrepp som får mening och kraft ju längre man läser. ”Slutförvaring”, hur ord och allt ”suger sig in i mörker”. Ganska basalt; svart och mörker – höst och vinter; solen och ljuset – vår och sommar. Slutförvaring tolkar jag som bokens konklusion, som första dikten: ”Vem vet vilka passager som är framför oss. Färre och färre.”, vi närmar oss slutet, om inte hela släktet så vi levande.

Återkommande i boken är dikter skrivna i vers, som ger ett omodernt intryck – men Modig gör sin grej i vers med nyskapande konstnärlig ambition. Återkommande versdikter, enkel bunden vers av stavelser växelvis: 10-11-10 och 11-10-11 stavelser, om ni inte fattar vad jag menar så här ett exempel:

Stigen försvinner in i hallonsnåren
som slutit leden över kvarglömt ris.
Nu ser man inte flaggorna och spåren.

Vid vandringsstigarna som vanligtvis
vet rätta vägen mellan berg och myrar
står telemaster i en bädd av flis

som orienteringshjälp, som släckta fyrar.
Nu vänder skogen envist ryggen till
och visar bort den vind som genomsyrar

ett öppet landskap. Över skogens spill
formar armén av apsly sina murar
och blir en fond mot sommarkvällens grill.

En svår vers att få litterär. Så enkel, vartannat rim. Men lägg märke till hur fri han gjort texten, med kommatering som inte tar hänsyn till hur versen är komponerad. Och det är ett intressant brott mot verserna som gör att dikten blir så poetisk läsaren tillåter den att bli. Mitt råd är att skita i rimmen för Modig byter inte ordföljd för att få en vacker språkmelodi, versen går att läsa som en berättande text. Ofta är det lätt att förkasta rim och det regelstyrda, men här krävs det att man förbigår det förutfattade. Modig gör verkligen något av verserna. Till slut märks inte rimmen, inte heller stavelsemåttet.

Och boken komponeras av en mängd olika textkonstruktioner – samtidigt som diktsamlingens röst är konsekvent melodiskt; ett språk som läsaren följer genom årstidernas växlingar. Även i rimmad form, men det beror som sagt på hur man läser. Men konsekvent i alla former av orimmade dikter. (Läs textutdraget från prosadikten ”Det som finns i minnet”, när jag babblat klart.)

Dikterna ger hänvisningar till inflytelserika poeter men ofta som lösrykta bismaker. Av influens. Harry Martinsson finns närvarande, Gunnar Ekelöf, Gustaf Fröding ja till och med Lars Wivallius – ”Wivallius vår är alltid kall och torr.”, kanske lite retoriskt förstås med våren.

Men i berättande utan substans – språket mer som besvärjelser, en malande drivande undergångssvärmande poesi. Åskådan. Som påverkas starkt av hösten till kraftfull intensitet: ”Lägg dig ner och känn hur orden / torkar, gulnar i ålder / medan regnet utanför / stannar in växten, ord som återgår / till de grå molnen, / redan borta i en gammal mardröm, / nedtryckta i vindlingarna, / i njurarnas slagg.”

Martinssonskt!

Språkmelodin skiftar i höststormarnas våldsamt drivna språk, en sugande stegring till slutförvaring, ett vakuum. Och när vintern kommer och när mörkret döljer oss, så är det försent! – då vilar sig diktsamlingen till slut i frostigt språk och sista dikten är en upplöst vinterdikt. I rim.
Som vänder på allt. Givetvis. Eller inget. Intet.

Modig ger oss ingen symbolisk intighet. En gud? Egentligen bara höst, vinter och mörkret som suger in dig. Till intet. Läsarens egen symbolik kompenserar och utvecklar den bristen.

Och som följd … ja läs och läs om igen. Ingen läsning blir densamma. Så länge lusten finns kvar, smid själv fram substans i denna abstrakta brukssmedja till poesi, som kan tolkas lite si och så. Men högt betyg blir det hur som helst. Kaninen rymde kräver olika läsningar – byt perspektiv och bli inspirerad av begåvad språkkonst!

Similar Posts:

• Livet efter tillplattandet
• Snäll kanin med onda ögon
• Karlfeldt – en kåt en
• Modernismens främsta dikt
• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer

Och bokmässan pågår fortfarande för fullt. Inget fel alls, bokmässa, att vara lite svårfångad. I år var mitt urval lite mer intressestyrt. Jag hade Rum för poesi, till hjälp, tack rum! En plats för ett möte med poeter och poesi – mer direkt och nära ovanför montervimlet.

Jonas Ellerström (Foto: jag)

På tal om Rum för poesi så är det där Brasilientemat kommer in för mig. När det gäller poesi och poetiska rörelser i Brasilien så är ordet ”mångfald” ganska underdrivet. Det är snarare ett poetiskt sammanhang knutet till olika städer – och verkar i lokala intellektuella och konstnärliga kretsar. Renato Lessa (ordförande i Stiftelsen för Brasiliens Nationalbibliotek) berättade att Brasilien satsar på både en nationell och en internationell kulturpolitik – att synliggöra brasilianska konstnärer och författarskap genom att satsa bland annat på översättningar och som nu, på bokmässor runt om i världen. Och jag vill öppna den brasilianska poesidörren! fler översättningar och antologier. Poesin värderas högt i Brasilien – som den ska värderas. Folkligt intresse. Utanför tanken om att poesin är i kris, för det kan den väl aldrig bli? I alla fall i tanke – så tänker jag. Jag kommer recensera bland andra Paulo Henriques Britto i höst för dagensbok.

Min första intervju klockan 11 i torsdags var med Jonas Ellerström, förläggare, poet och översättare. Utifrån hans så annorlunda poesihistoria Under tidens yta. Mer om förlaget och intervjun kommer så fort jag kan men lite spontant från den intervjun – att han tycker att det är viktigt att inte helt köpa rådande ”litterära kanon”. Ellerström vill hellre visa på mångfalden genom att bryta mot kanon genom att presentera namn som kanske glömts bort men som varit viktiga i sin tid och sammanhang, ofta med samma litterära kvalitet som de som blev de stora namnen. Att belysa hur alla författare växer i sina sammanhang, influenser som inte alls kan göras obetydliga. ”Kanon” har sällan fel – men är djupt förenklad, menar Ellerström, som gärna vill se mer av dylika initiativ till poesins historieskrivning, av redaktörer, poeter och framför allt från läsare av poesi. ”Sakletaren” Ellerström – konstaterar att boken är mer av ett kärleksfullt intresse för poesin, ”till läsare att läs det här”, och samtidigt återintroduceras några av 1900-talets bortglömda diktare och diktverk.

Ett seminarium om Marguerite Durass näst sista bok Att skriva – och nej, det är inte som titeln antyder en handbok – men ett gott råd ger hon tydligen angående att skriva: ”Håll dig borta från människorna.” Tydligt understruket dessutom då ordet ”ensamhet” finns nämnt över 150 gånger i boken, säger Kennet Klemets som översatt boken. Att skriva är Duras litterära testamente till eftervärlden – enligt Klemets.

Negar Naseh (foto: jag)

Jag hamnade på ett seminarium med Negar Naseh och Lotta Lundberg. Om modersrelationen mellan dotter och mor, ett klassiskt tema. Negar Nesah har skrivit Under all denna vinter, en roman som tar tematiken och fullständigt gör sin grej. En unik debutroman och Naseh är en stor gestaltare.

”De flesta barn, har ju någon gång tänkt tanken modersmord. Kanske inte så direkt, men …”

Beklagligt nog fanns inte tid för min inbokade intervju med Lars Lerin om hans bok Egna hem (CKM Förlag). Lerin är ju ett dragplåster i dessa sammanhang – stor folksamling kring SR-montern igår när han samtalade med Marie Lundström i ”Lundströms Bokradio” (P1). Och han berättade att han i sommar har stängt in sig i sin varma ateljé och målat bokpärmar. ”Jag har målat pärmryggar i sommar.” Bokryggsmålningarna ska ställas ut på Lars Bohmans galleri, vernissage 2 oktober. Lerin är också aktuell med ljudboken Snigelsommar (Tundell Salmson audio) och med Naturlära: limes norrlandicus (Albert Bonniers Förlag).

Lars Lerin blir intervjuad av Marie Lundström (SR P1) (Foto: jag)

Några möten bland många fler. Mer om fler inom kort. Nu är jag trött. Trött på vimmel. Ska hem.

Similar Posts:

• Min mässa
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Alltför grunda intryck