Intryck från Iran är den här bokens undertitel. Och det är verkligen intryck det handlar om. Flyktiga, kortfattade intryck, i såväl bild- som textform. Att intrycken stundtals är nästan övermäktiga, det förstår vi. Lars Lerin anländer till en stad där "Varenda fläkt, varenda ventil är intressant, är värd att måla". Han tar en promenad i en park i Teheran, iakttar människor, försöker tyda tecknen, och lyckas förvånansvärt väl fånga känslan i att vara på en annan plats, där allt är främmande, trots att det är så likt det man gör hemma.

Men boken utvecklas tyvärr inte åt det hållet. Snarare än djupare blir intrycken grundare ju mer man läser, det mest vågade påståendet om iranier blir att de är vänliga. Och det är väl klart att de är vänliga. Men hur överraskande är det? Hur mycket roligare är det inte att läsa de insprängda citaten från Sven Hedins böcker, där han karaktäriserar perserna som opålitliga, fega, giriga och misstänksamma. Och hur mycket mer intressant blir det inte när Sven Delblanc utvecklar tanken, i ett citat i Lerins bok, med att säga att ja, ovanstående egenskaper är inte ovanliga hos människor i en diktatur. Till en viss del är de nödvändiga i umgänget med makten när makten ser ut som den gör i Iran.

Det är kanske lika bra att redovisa det: jag är en vän av betydligt mer politiska reseskildringar än den här. Här finns fakta kring kvinnoförtrycket, kring homosexualitetens bannlysning, kring problemet med att vara författare i Iran. Men plottrigheten, kortheten i nedslagen gör att de aldrig fastnar och berör. De många citaten från andra författare (Hedin, Delblanc, Willy Kyrklund) är nästan varje gång det mest intressanta i sitt sammanhang. Det är de som utvecklar och problematiserar Lerins resonemang och fördjupar hans tankegångar. Det medför att en hel del aldrig blir fördjupat, eftersom det inte alltid finns ett tillämpningsbart citat. Ansatserna, främst kring homosexualiteten, och kring Lerins jämförelse av diktaturen i Iran med det egna tidigare drogmissbruket, är ofta goda, men de blir just inget mer än ansatser. Kanske går det inte att begära mer efter en så kort resa i ett land, men kanske har man då heller inget egentligt material till en bok?

Men Lars Lerin har trots allt bilderna. Mer än hälften av boken tas upp av Lerins foton och akvareller från landet, och de är förstås vackra, ibland oroande, ibland intetsägande på ett betydelsebärande sätt. Det mest slående med dem är den stora ödsligheten de uppvisar. Det är ett land med 75 miljoner invånare – men bilderna visar tomma gator, slitna hus, stora himlar och torg. Det fåtal fotografier där leende iranier skrattar mot kameran, röker en cigarett, samlas för gudstjänst, är de starkaste, de vackraste, som alltid de mest hoppingivande. Men kanske är det talande för boken som helhet, och för Lars Lerins trots allt distanserade intryck av Iran, att de tomma vidderna och de svårintagna platserna är de som dominerar.