I år 2020 är gissningsvis fler människor ensamma på julafton. Pandemitider råder och medborgare i Sverige rekommenderas att inte träffa för många personer under julfirandet. I ett ensamhushåll är ofta TV:n ett uppskattat sällskap, särskilt om julvärden i SVT förmedlar trivsel och värme. I år heter julvärden Lars Lerin. Många känner honom som akvarellkonstnär men också som programledare för ett antal TV-produktioner.

Till sin meritförteckning kan han också foga in ett författarskap där han ägnar sig åt att i ord och bild filosofera kring den värmländska hembygden, tidens gång och människor han berörs av. Så är också boken Elsa i Skräddartorp – och hennes 28 katter utformad.

Elsa har kommit upp i åren och bor kvar på torpstället som hon ärvt av sina småjordbrukande föräldrar. Här fanns en gång kreatur som fick beta fritt och den omkringliggande jorden odlades. I tiden för mötena med Elsa har gräset vuxit sig högt och granplantorna trängt sig allt närmare.

Men hon är inte ensam. Hon har nämligen 28 katter som sällskap. De har alla namn som är fyndiga och kännetecknar katternas respektive egenskaper.

Vad jag kan utläsa av bilderna sker besöken i Skräddartorp någonstans under 1970-talet. Jag tror mig från ett fotografi kunna urskilja en urklippt veckotidningsbild av Ingemar Stenmark på väggen ovanför kökssoffan. På fotografiet som visar köksinteriören hemma i Elsas torp trängs tio katter med varandra och stirrar mot kameralinsen.

I ett hälsovårdsperspektiv finns ett och annat att anmärka på Elsas leverne. De här katterna är omskötta men de gör nya kattungar med varandra. En sanitär olägenhet säger den vassögda myndighetspersonen.

Anmärkningen får en marginell plats i boken och i stället fylls sidorna av akvarellbilder, korta texter och enstaka fotografier. Bilderna går hand i hand med betraktelser och minnen som Elsa vill dela med sig av. Cykelturer varje torsdag till varubussen vid Hyttan då hon bunkrar upp mat för både sig och katterna. På vintern sker handlingsresorna med sparkstötting. Det har funnits karlfolk i stugan några gånger, bland annat en stortjuv – men han stal inget från Elsa.

I texterna kommer fram hur avfolkningen skett i skogarna. Numera dånar skogsmaskinerna och avverkar träden som ägs av bolaget. Kvar blir kalhyggen som stora sår. Grannar har flyttat till orter där det är nära till vårdcentraler. Några vilar på kyrkogården. Elsa har hyreskontrakt på en servicelägenhet i Nordmark men tvekar om hon ska flytta dit. Enligt henne blir kaffet blir godast på vedspis.

Akvarellerna är nyansrika och djupa. När jag studerar dem ser jag spegelreflexer i katternas ögon eller millimeterstora mossdetaljer på trädgrenar som sticker ut från mörka stammar. Flera gånger utbrister jag: Hur bär han sig åt, mänskan?

Att läsa Lerins texter är vilsamt. Kanske är det för den inkluderande och välkomnande attityden som smittar av sig på mig. Livet är unikt för oss alla, och de materiella förhållandena skiljer sig stort i världen. En del har rinnande vatten och elspis, andra inte. Har vi tur finner vi en samhörighet i människors gemenskap eller vänliga husdjur. Lerin har lyckats fint att porträttera Elsa och hennes annorlundaskap. Men också förfallet beskrivs på ett enastående mjukt sätt:

Genom köksfönstret ser hon husen gråna. Takdropp stänker och väter väggarna, rödfärgen flagnar. Tjälen spränger och verkar om våren, frestar på spåntaket, flyttar på grundstenar, tar tiden till hjälp. Balkar brister, det knakar och knarrar och suckar, det vrids och vänds och tvingas, det kan skjuta som bösskott när byggnaderna rör på sig. I vintras störtade himlen in i sommarladan, då snön blev för tung.

En liten tid vi leva här, som det heter i julesnapsvisan. Sannerligen kan det gälla både hus, människor och husdjur. Jag hoppas alla läsare av dagensbok.com har något som fyller dem med glädje de återstående dagarna av 2020!