Det är först när jag fått sova en natt i min egen säng som jag kan börja smälta årets Bokmässa. Precis som tidigare år så upplever jag det som om jag befunnit mig i ett parallellt universum där tiden har en annan gång och världen utanför försvunnit helt. Jag har helt glömt bort att betala räkningarna och skriva på den där essän som ska in i skolan.

Varje år blir jag lika exalterad då mässan närmar sig och varje år undrar jag varför jag, som får panik av folksamlingar, envisas med att åka tillbaka. Så fort jag kommer innanför mässans dörrar börjar frustrationen, paniken, irritationen och hjärtklappningen, tankarna på att trampas ihjäl av en litteraturälskande hjord på grönbete. Men lik förbaskat börjar också hjärtat slå dubbla slag av glädje. Här är mina fränder, här är alla de som älskar att läsa. Äntligen är det Bokmässa!

Varje år gör jag nya upptäckter om mig själv på mässan. Jag har bland annat upptäckt att jag inte bara älskar att läsa, utan att jag också är en materialist utan dess like. Jag måste ju bara ha de där böckerna, och den boken, och den och den och den. Det hjälper inte att mamma redan har köpt boken och att jag hemskt gärna får låna den utan jag måste äga den. Det är en lite skrämmande insikt för någon som sätter en stolthet i att inte vara det minsta shoppinggalen i övrigt. I år upptäckte jag att jag verkar vara allergisk mot äpplen. Det var en lite mindre skrämmande insikt.

Årets oas på mässan var för mig seminariet med Lars Lerin betitlat ”Det är något bortom bergen”. Lerins underbara värmländska dialekt, hans snälla röst, humor och hans förmåga att bjuda på sig själv och få en att känna att man duger tar en ned på jorden för en stund. I bakgrunden hans vackra akvareller ur boken Naturlära som jag kommer att recensera här på dagensbok.com under hösten. Lerin berättar om hur han gick i terapi som 30-åring eftersom han var så rädd för att hans mamma en dag skulle dö. Han berättar om sin 15-årige diabetiske katt Luther som bara får delikatessmat. Lerin säger att det inte finns något hot i mörkret, att ”det är skönt att vara ensam, bara man vet att någon kommer”.

Temat för årets Bokmässa var som sagt Brasilien. Inför dagensbok.com:s Brasilientema hade jag läst, recenserat och älskat Michel Laubs Att falla. Laub medverkade tillsammans med författaren Daniel Galera i seminariet ”Romanens rum i samtida brasiliansk litteratur”. Bland annat talade författarna om hur de omvandlar geografiska rum till litterära rum. Laub menar att han skriver om Port Alegre på grund av den skrivteknik han har. Då han främst skriver ur jag-perspektiv hamnar hans berättare nära honom själv. Han använder sin egen syntax och sina egna geografiska rum eftersom det följer jag-berättandets form. Galera däremot skriver om Port Alegre eftersom han inspireras av sina känslor inför vissa geografiska sfärer. Hans teknik verkar mer handla om att utnyttja de intryck han har av vissa platser. Jag är dock lite tveksam till att återberätta det här seminariet då jag inte kände att översättningen var helt tillförlitlig. Flera gånger tappade översättaren av seminariet (som hölls på portugisiska) bort sig. Många meningar föll bort och ibland kände jag mig osäker på om den översättning som faktiskt kom var helt rätt.

Något som var oerhört trevligt under mässan var att gå runt och prata med några av de litterära sällskapen. Den delen av mässan har jag inte tidigare befunnit mig i. Tyvärr, får jag väl säga, eftersom det var mycket givande att diskutera litterära gärningar med så kunniga personer. Så småningom kommer jag att skriva en text om litterära sällskap här på dagensbok.com, baserad på mina intervjuer under mässan.

Så var årets mässa slut. Väskorna är tunga av alla böcker man bara inte kunnat låta bli att köpa. Kontot är dränerat och det känns som att det där med att gå i ide är en förträfflig idé. Samtidigt börjar jag redan längta till nästa år.