Schulman har valt att skriva en personligt präglad bok där hon är generös med sin egen historia och utveckling. Bokens första del är skriven med ett återblickande perspektiv och liknar dagboksformen i sitt upplägg. Här berättar författaren hur hennes relation till mat och träning, men också arbete och familjeliv, sett ut hittills, och vad som fick henne att förstå att hon behövde förändra sina levnadsvanor för att förbättra sitt mående.

Den här delen av boken innehåller flera poänger som jag reagerar på. Texten liksom sveper förbi flera detaljer i författarens berättelse som aldrig riktigt ifrågasätts eller problematiseras, fastän det egentligen borde understrykas exakt hur problematiska dessa företeelser egentligen är. Att tro sig kunna mäta hur mycket man gått upp i vikt genom att studera hur framträdande ens nyckelben är, att låta vågen ”peppa” en till träning är visserligen någonting som författaren menar tillhör hennes tidigare relation till sin kropp, men texten poängterar aldrig hur och varför dessa beteenden är problematiska och tyder på en verkligt besvärad relation till mat.

När texten vidare beskriver varför 5:2 är så bra, nämligen för att man ”får” äta vad man vill fem dagar om man kompromissar och ”håller igen” de två sista veckodagarna, påminner jargongen mycket om ett matematiskt och beräknande förhållningssätt som framhäver hur en måltid alltid måste bedömas i relation till vad man har ätit tidigare och vad man ska äta senare, vilket väl inte är tecken på ett sunt förhållningssätt till mat.

Boken liknar i senare kapitel mer en handbok i viktnedgång, innehållande författarens matdagbok, receptförslag, kaloritabell och så vidare, men texten upphör för den sakens skull inte vara personlig. Dessutom finns även intervjuer med bland annat en kostdoktor.

Vad som är positivt och som bör framhävas är författarens lättsamma ärliga språk. Boken är rolig att läsa och den informella tonen gynnar texten. Men mer positiv kritik än så är jag tyvärr inte beredd att ge. Över huvud taget är 5:2 enligt Anitha Schulman bara ytterligare en bok som framhäver hur viktigt det är att som kvinna vara slank, och att både lycka och framgång går att mäta genom kroppsomfång. Redan själva grundpremissen är hopplöst felaktig.

Similar Posts:

• Humoristiskt och lättläst om träning
• Varför ser vi inte maten för alla proteiner?
• En sjukt viktig kritik av ett sjukt samhälle
• Sanningen bakom ”hembakt” och ”mammas”
• Vackra vykort på sommarens enkla rätter

Boken riktar sig främst till personer utan eller med lite erfarenhet av träning. Zackari Wahlström är personlig i texten och berättar sin historia: vem han är, hur han började träna och hur han resonerar kring träning. Att texten håller sig personlig är delvis orsak till att den är så lätt att ta till sig. Den är talspråklig och skämtsam och dessutom uppbruten med helsidesbilder (för det mesta på författaren själv) med små tillhörande ironiska bildtexter.

Skämtsamheten och självdistansen i Stark som en björn, snabb som en örn är en av dess främsta kvaliteter eftersom det får texten att framstå som på samma gång kravlös och inspirerande. Snarare än träningsinstruktion fungerar den alltså som rapp, humoristisk träningsfilosofi.

Att den är personlig innebär dock också att författaren tillåts vara värderande (även om detta görs med glimten i ögat). Ett kapitel är till exempel döpt till ”Det här kan du skita i” och fungerar som ett nonchalant avfärdande av vissa typer av träningsformer. Ibland är texten dock mindre värderande och mer uppmanande till sunt förnuft och ödmjukhet, till exempel när författaren skriver om sin syn på kost och hur man ska förhålla sig till alla olika metoder och dieter som florerar inom kost- och träningsområdet. Kapitel nio är till exempel döpt till ”recept”, är en sida långt och innehåller en enda centrerad mening: ”Ät saker som gör dig glad”.

Egentligen påminner formatet, det talspråkliga draget, och bilderna med bildtexter, om bloggformatet. Detsamma gäller innehållet som liknar det som tidigare publicerats i författarens blogg med samma namn som boken. Att Zackari Wahlström dessutom har medverkat som huvudperson i ett webb-tv-program med träningstema gör upprepningen ännu mer påtaglig. De kapitel jag uppskattar mest i boken är därför dem som inte handlar om författarens erfarenheter av olika träningsformer, vilket var webb-tv-programmets fokus, utan de kapitel där han resonerar mer allmänt kring träning. Hade boken bara bestått av sådana resonemang hade jag kanske haft större behållning av den.

Med det sagt bör det kanske understrykas att detta på det hela taget är en rolig och upplyftande bok att läsa, och absolut en bok att rekommendera både till nybörjare och erfarna inom träning. Detta eftersom den avdramatiserar kost och motion på ett bra sätt – och dessutom får en att skratta lite från och till.

Similar Posts:

• Ännu en problematisk bantningshandbok
• Den hemtrevligaste kokboken på länge
• Sluta gnälla och börja träna
• Hyllar dem som hyllas bör
• Kräver förkunskaper i yoga, eller ganska mycket tålamod

I Boyds Handen på hjärtat är intrigen centrerad kring huvudkaraktären Flora och hennes expojkvän Finn som efter tre år kommer tillbaka till London och ber Flora om en andra chans. När han lämnade Flora blev hon deprimerad, var tvungen att sluta arbeta som sjuksköterska och bor när romanen utspelar sig i sin systers källarvåning och arbetar som vårdbiträde åt en dement pensionär som heter Dorothea. Hon har precis fått vardagen att fungera igen när den före detta älskaren kommer tillbaka och kastar om hennes ordnade och ödmjukt organiserade tillvaro.

Tyvärr blir karaktärerna aldrig riktigt levande utan ter sig lika karikatyriska under romanens utveckling. De tillskrivs stereotypiska personlighetsegenskaper och utseenden som matchar deras respektive funktion i romanen perfekt. Samtliga personer i romanens galleri saknar ambivalens och den ”spretighet” som ofta bidrar till runda porträtt.

Vad sägs till exempel om Finn, den åtråvärda och passionerade älskaren som är bergsklättrare, älskar frihet, har grovhuggna drag och dessutom är impulsiv och svåråtkomlig? Eller Dominic, som är släkting till huvudkaraktärens vårdtagare och är kort, har oljig hy, ett inställsamt sätt och mest verkar vara intresserad av Dorotheas arv? Läkaren, som är lugn och försiktig, utstrålar trygghet och dessutom luktar nytvättat och friskt när man kommer nära? Storasystern, karriärkvinna ut i fingerspetsarna, med strama kostymer, kortklippt frisyr och ett kök i modern tappning med svarta marmorytor och oförmåga att relatera till sin bohemiska dotter?

Det är någonting med dessa liksom tillrättalagda karaktärsbeskrivningar som tråkar ut. Den enda karaktären som författaren lyckats skildra genuint är vårdtagaren Dorothea, den demenssjuka svaga tant som Flora arbetar hos. Detta är också den del av berättelsen som får mig att fortsätta läsa. Den triviala kärlekshistorien som är romanens kärna är förvisso föga originell, men intrigen som beskrivs i samband med Dorothea är spännande. Varför är tanten ledsen och rädd efter helgerna när helgsköterskan haft hand om henne? Varför hittar huvudkaraktären blåmärken på hennes kropp? Vad vill egentligen Dominic? Vad vet vi egentligen om Dorotea?

Utan att avslöja för mycket kan man konstatera att detta är en roman man läser för intrigens skull. Någon stilistisk finess återfinns inte. Om det är en svaghet i texten eller något som ändå inte behövs i den här sortens litteratur är givetvis upp till var och en att avgöra. Kärleksintrigen har berättats innan, otaliga gånger, men det är ju också detta som kanske är romanens syfte: att duplicera feel-good litteratur och kärlekstemat.

Similar Posts:

• Minnesvärt om minnesförlust
• Kärlek och materia
• Is it too late for love?
• Vecka 40: Livet efter bokmässan
• En experimentell blandning av samhällsdebatt och skönlitterärt

Huvudkaraktären Jonatan är 16 år och mitt i den känslostormande brytpunkt det innebär att vara på väg in i ett vuxenblivande. På ett sätt skildrar romanen med en vanlig tonårings fokus: den första kärleken och utforskandet av sin egen sexualitet. Men tillvaron för Jonatan är särpräglad eftersom han samtidigt tvingas handskas med svåra och återkommande epileptiska anfall.

Den påstådda epilepsin och Jonatans förälskelse i Nina, vars familj är nykomlingar inom den religiösa rörelsen, är tätt sammanlänkade. Det förstår läsaren inte minst i bokens kapitel som beskriver en sjukhusvistelse som mynnar ut i läkares konstaterande att det inte finns några indikationer på epilepsi hos Jonatan, utan att anfallen istället orsakas av grav psykologisk stress. Samtidigt känns ingenting säkert; läsaren smittas av Jonatans och Livets ords misstänksamhet mot omvärlden.

Det som länkar förälskelse och anfall samman är den skam och rädsla det innebär för Jonatan att behöva kännas vid sin egen kropp och sexualitet och hur driften att vara kroppslig ibland övermannar honom. Hela hans tankesätt och förhållningssätt mot sig själv och sin omvärld är så djupt präglat av Livets ords budskap att man under romanens drygt 270 sidor upplever ett ständigt, hetsigt och kraftfullt inbromsande, tyglande av alla upplevelser Jonatan inhämtar. Det är dels Jonatan själv som bromsar, dels församlingens pastorer som verkar vara omöjliga att undgå.

Den centrala konflikten i romanen är den att pastorer och föräldrar är övertygade om att Jonatans anfall kan botas av Gud om Jonatan lever rent och tror tillräckligt mycket. Anfallen blir därför dubbelt skamliga för Jonatan, eftersom ansvaret över deras upphörande läggs på honom själv samtidigt som det uteblivande tillfrisknandet vittnar om bristande tro och karaktär. Att anfallen inte upphör blir ett bevis för Jonatans felande.

Romanen är välskriven på så sätt att den aldrig viker från sitt inifrånperspektiv. Eftersom det är ur Jonatans inre texten berättas präglas varje beskrivning av Livets ords värderingar och tankesätt. För honom finns inga alternativ och han har svårt att se bortom sin egen övertygelse om hur världen är formad. Därför blir romanens upplösning både talande och gripande.

Det finns ingenting att vara rädd för skildrar psykologiskt insiktsfullt speciellt i dialogerna mellan Jonatan och Nina. Det är i dessa texten blir levande. Förutom att romanens psykologkaraktär inleder varje ny fråga med ”men” vilket tvärtom inte känns särskilt psykologiskt insiktsfullt lämnar inte formen något väsentligt att önska. Den är funktionell och tar inte fokus från skeendet, vilket gynnar texten.

Heltnes roman är en lovande debut och jag ser fram emot eventuella kommande romaner.

Similar Posts:

• Från grubbleri till Jesuspropaganda
• Viktig tematik förmedlas med väldigt mycket ’telling’
• Osäkra identiteter och kolonialism
• En sorts hemlig klubb
• På liv och död

Detta är en populärvetenskaplig bok som använder sig av många och ofta givande exempelsituationer, både verkliga och fiktiva, som författaren sedan diskuterar sina maktbegrepp utifrån. Exemplen sträcker sig från personalens merförsäljning på Pressbyrån till politiska tal och är för det mesta både intressanta och roande.

Också de fiktiva situationer författaren ponerar hjälper den teoretiska diskussionen att luckras upp. Så här låter det till exempel i samband med en diskussion om utövande av auktoritetsmakt som etablerats på falska grunder, det vill säga att någon använder sin titel eller position för att hävda sig eller utöva makt:

Tänk dig att du hamnar på samma fest som en nobelpristagare i fysik och ni har en diskussion om Sverige. Du berättar att knäckebröd är hårt och knaprigt, men så säger nobelpristagaren: ’Det stämmer inte. Många tror det, men i själva verket är det mjukt, det bara uppfattas som hårt’. Hade du skrattat åt honom (…) [eller] undrat hur du kunnat missa det?

Eksvärds text är slående och underhållande på flera ställen. Den kartlägger makt på ett sätt som även helt oinsatta kan förstå och relatera till. På så vis är Vardagsmakt ett lyckat exempel på en populärvetenskaplig text.

Även om sättet texten förhåller sig till den makt den beskriver är någorlunda neutralt blir den problematisk ibland, särskilt kanske i vissa kapitel. I kapitlet om utseendemakt till exempel upprepas samma one-liners normativa uttryck som redan uttryckts och reproducerats på många, många mediala plattformer förutom i den här populärvetenskapliga boken. Vad som blir förvirrande är att författaren i samma kapitel förhåller sig kritiskt och analytiskt till de maktstrukturer hon kartlägger, och sedan uppmanar den som vill ha utseendemakt att ”vara lagom snygga” och ”borsta det som borstas kan”.

På det hela taget är texten överallt där den är genomskådande väl förankrad i vardagen och situationer som kan relateras till, vilket gör den intressant. Även en person som är kritiskt inställd till de råd om hur man tar makt som finns i boken kan uppskatta de mer kartläggande delarna av den.

Similar Posts:

• Lättbegripligt och underhållande om nationalekonomi
• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Arbete mot kapital
• Humoristiskt och lättläst om träning
• Meningslösa anklagelser

Eftervärkar handlar om precis det som romantiteln förmedlar: smärtan efteråt, sorgen som drabbar många kvinnor efter förlossning. Huvudkaraktären Sara genomgår en långdragen och i hennes egna ögon misslyckad förlossningsprocess och får svårt att hantera sin nya tillvaro när hon blivit hemskickad från sjukhuset. Hur tar man hand om ett spädbarn? Hur hanterar man tröttheten? Prestationsångesten?

Romanen kretsar uteslutande kring Sara. Hennes känslor och reaktioner på personerna i hennes omgivning under det gradvisa insjuknandet är berättelsens stomme. Genom detta snäva fokus framhävs viktig tematik: sjukdom och sjukvård legeras med kvinno- och modersrollen.

Författarens skildring av huvudkaraktärens reflektioner över människorna i hennes närhet är en av textens främsta kvaliteter, på grund av subjektiviteten som gör dem godtyckliga – Saras känslor, i synnerhet i romanens andra hälft, är inte helt rationella. Genom detta får texten dubbla lager, vilket främjar den.

Ett berättartekniskt inslag som är skickligt genomfört är skillnaden i ton mellan de insprängda journalanteckningarna och den övriga texten. Dessa fungerar också som ett andra perspektiv på Saras tillstånd, sett utifrån. Också de korta passagerna som är skrivna i jagform och skildrar förlossningen i romanens inledande del är skickligt författade. Jagets egen beskrivning av förlossningen är skarp och kompromisslös.

Men i övrigt är berättartekniken och språket i romanen inte helt välfungerande. Det är delvis små men betydelsefulla aspekter av texten som påverkar uppfattningen av den. Huvudkaraktärens namn upprepas till exempel i berättandet flera gånger per sida, ibland per stycke, vilket inte fungerar berättarmässigt och kan påverka hur välskriven skönlitteratur Eftervärkar egentligen upplevs som.

Också att handlingar och huvudkaraktärens mer symboliska reflektioner skrivs ut i texten medför att den blir en aning platt. I litteraturvetenskapliga termer skulle det beskrivas som att texten använder mycket ’telling’ istället för ’showing’, alltså att den förklarar snarare än visar. Även detta drag är något man som läsare reagerar på i texten, eftersom det inte lämnar något rum för egen slutledning.

På det hela taget är detta en roman med viktig tematik och fängslande händelseförlopp, trots de mindre övertygande stilistiska aspekterna.

Similar Posts:

• En mörk resa från djungel till neon
• Man mot man i gammal berättelsearketyp
• Vecka 25: Vad ska du läsa i sommar?
• Oförglömlig läsning
• Jakten på en spädbarnmisshandlare

Det namnlösa jaget som är huvudkaraktär berättar om – eller kanske till – ett namnlöst du och deras gemensamma historia, från första mötet och fram genom vad som kan upplevas som välsorterade minnen av exakta detaljer och avgörande ögonblick. Det är en historia berättad i nutid,
där varje sekvens återges sakligt och koncentrerat, men som trots sitt presenstempus ändå öppnar för tolkning av sekvenserna som just minnen, en berättelse som presenteras av någon som redan från början har tillgång till hela händelseförloppet. Möjligheten till denna tolkning beror förmodligen dels på romanens titel, som kan fungera som en slags inledande replik från berättaren och huvudkaraktären, dels på stilen på berättandet som inte förändras under intrigens utveckling utan håller samma grundliga och raka ton.

Denna blandning av konventionellt nutidsberättande och den möjliga tolkningen av texten som återgivanden av minnen är på inget sätt en nackdel för berättelsen, den blir snarare mer dynamisk i sina skildringar när dessa båda perspektiv legeras. Kanske är det också detta dubbelperspektiv som gör att texten kan upplevas som på gränsen till poetisk i sin demonstrerande ton. På så sätt påminner romanen en aning om Elin Nilssons Flyt som en fjäril stick som ett bi, men där denna skildrar med humor och rapphet genererar Beijers roman ett allvarligare, mer ovillkorligt stämningsläge.

Stilistiskt sett är texten annorlunda från många andra kärleksromaner dels eftersom texten är tydligt riktad till föremålet för förälskelsen, dels för att detta fokus tillåter texten att bli drivande, nästan forcerande när den berättar fram historien. Det forcerande textdraget är något som verkligen gynnar romanen. Det beror nog på att det faller samman med huvudkaraktärens känslostämningar så väl som huvudtemat: förälskelsen som skildras. Denna utvecklas snart till en tvingande kraft som liksom kompromisslöst drar huvudkaraktären och intrigen i bestämd riktning mot en upplösning.

Det handlar om dig är en fin och rörande kärlekshistoria som levererar ett levande porträtt av huvudkaraktären. De flesta av hennes vänner däremot förblir suddiga porträtt genom hela romanen. De skildras visserligen men mer som vardagliga betraktelser som huvudkaraktären inte fäster någon vikt vid än som komplexa personer som läsaren tillåts engagera sig i. Detta är med största sannolikhet ett medvetet beslut: mer utförliga beskrivningar av dessa karaktärers känslor och ageranden är förmodligen inte förenbara med den berättarteknik och det dagboks- eller brevaktiga berättande som huvudkaraktären för.

Därför blir sektionerna av texten där karaktären Anton finns närvarande extra intressanta. Huvudkaraktären ägnar honom kanske inte mycket utrymme än någon annan av hennes bekantskaper, men jag upplever ändå honom som något mer utkristalliserad än de andra (vilket i och för sig kan vara en helt subjektiv upplevelse), vilket påminner läsaren om att det finns en värld som pågår utanför den tätslutna kupa som hon och läsaren tillsammans befinner sig innanför.

Det finns alltså inte så mycket att anmärka på i Det handlar om dig. Både stilen och intrigen är fantastiskt engagerande – det är en rörande roman att sträckläsa.

Similar Posts:

• Simma för att inte drunkna
• Vasst och varmt om kärlek och vänskap
• Religiöst tyglat vuxenblivande
• Intensivt och lyriskt om förälskelse
• Viktig tematik förmedlas med väldigt mycket ’telling’

Vi möter huvudkaraktären Jonna genom ett traditionellt prosaiskt berättande, i ett stillsamt och stabilt nu vid frukostbordet mitt emot nuvarande flickvännen Elin. Men det tar ungefär tio rader av vardagsskildring för författaren att kasta Jonna tillbaka till ett då som river upp vad som känns som en hel väv av ordnat liv, och kasta läsaren in bakom det skyddande köksbordssammanhanget till ett kaotiskt och vädjande inre. Jonna ser en notis i morgontidningens kultursidor: Niki, Jonnas största och galnaste kärlek som övergav henne, har börjat turnera med sitt band igen. Nu kommer minnena av hennes tid med Niki och deras kärlekshistoria tillbaka till Jonna och hotar att förstöra allt hon har lyckats laga sedan den tiden.

Redan inledningsvis förmedlar alltså texten två parallella skeenden, som sammanvävs av huvudkaraktärens ständiga kast mellan nutid och påträngande minnen. Jonna är som skyddslös och kan inte värja sig, och läsaren följer hennes ambivalenta kast mellan då och nu, Elin och Niki, fokus och instabilitet. Det finns, trots det fantastiskt trovärdiga känslobaserade medvetandeströmsberättandet, en given kronologi i kärlekshistorien som berättas fram genom Jonnas ofrivilliga reminiscens. Den tar vid när Jonna för första gången ser och träffar Niki, under en konsert med Nikis band som Jonna är turnéledare för. Redan då, vid sidan av publikhavet, sköljer känslorna över Jonna med en våldsamhet som skakar huvudkaraktären så väl som läsaren:

Bakom sitter du och det är du som styr världen. Hör ditt hjärtas slag dina trummors andetag du kallar på mig. (…) Till och med utanför klubben hör jag dina trummors andetag högt hårt häftigt och jag vet att vi måste ses igen innan mitt bröst slits sönder av magnetiska fält.

Så fortsätter medvetandeströmmen sedan att cirkulera kring känslorna för Niki som tar över Jonna allt mer. Parallellt med den historien blir Jonna också mer och mer desorienterad i sin nuvarande tillvaro med Elin, och forceras också där in i en rörelse neråt, inåt.

Angående det prosalyriska draget, som förutom det genomträngande sätt förälskelsen skildras på är vad som gör den här romanen speciell, fungerar detta drag som ett genomarbetat nät av konnotation och upprepning som blir tematiskt i sig själv. Karinsdotter använder både konventionella fenomen som naturen, som kanske är det allra vanligaste verktyget vid metaforiskt berättande, och ovanligare mer specifika ting som sockrigt godis, discoglitter och den fotografiska proceduren som förmedlare i texten:

Vet inte vad jag ska ta mig till hur jag ska bete mig sneglar nervöst på Julietta hon ser ut som vanligt men ingenting är vanligt aldrig mer vanligt jag tror jag lyckas le men ditt skratt flyter in under huden som bubblor i vatten sötsaker i blodet hela kroppen kittlas choklad lakrits allt som är gott.

Genom detta för det mesta välfungerande och träffande poesiinspirerade berättande blir förälskelsen och det inre kaotiska skeendet porträtterat på ett rikt och innerligt sätt. Det medför att Karinsdotters roman inte blir en intrigfokuserad berättelse om kärlek , utan snarare ett utforskande av vad som kan hända med en människa som drabbas av total förälskelse och inte klarar av att värja sig. Intrigen fungerar som en oundviklig framåtdrivande kraft men fokus i texten ligger ändå på det emotionella skeendet. Just detta, att känslorna lämnas så mycket utrymme, är kanske romanens främsta styrka. Både huvudkaraktärens och själva textens ärlighet och sårbarhet är framträdande mitt i alla vitt associerande medvetandeströmmar.

Det finns mycket mer att resonera kring i den här berättelsen, men som sista poäng vill jag ändå lyfta den genomarbetade stilistiken, som blir tydlig på flera olika sätt i romanen. Ett särskilt framgångsrikt grepp är till exempel att författaren gör det tydligt att mycket av dialogen egentligen sker på engelska, men genom Jonnas kanalisering blir allt översatt till stundvis icke-idiomatisk svenska. Detta är både ett vackert poetiskt grepp och lyckat ur ett formellt perspektiv, eftersom det inte bryter den lyriska strömmen genom att infoga engelska i texten.

Karinsdotters roman är fantastisk ur flera hänseenden. Läs den om du vill läsa om kärlek, om du tycker om prosalyrik, om du är intresserad av psykologisk tematik, eller om du bara vill komma i kontakt med berättelse och språk som på riktigt berör.

Similar Posts:

• Vecka 13: Bland debuter och gamla baudelairer
• Stilsäkert om kompromisslös ungdomsförälskelse
• Avbrott i en deprimerads dagbok
• Sagoäventyr i Lindgrensk anda
• Viktig tematik förmedlas med väldigt mycket ’telling’

Det är alltså Lovisa som är berättarrösten och enbart hennes tankar och känslor läsaren tar del av; berättelsen ter sig relativt klassisk i sin struktur och narratologi. Lovisa har en mamma som är utbränd, en pappa som inte riktigt kan hantera situationen, och en farmor som mest är dömande när hon kommer och ska avlasta. Utöver det verkar hennes hjärna helt ha slutat fungera när hon ska plugga, och hennes granne Simon som pratar med henne på väg till skolan hela tiden är mest ett störande moment i hennes vardag. Det enda som fungerar som tröst och hjälp, när det bara kommer gråt från föräldrarnas sovrum och klassföreståndaren klagar, är idolmusikern Rickys musik. Han är Lovisas kärleksdröm och själsfrände.

Efter det upplägget utvecklar sig historien ganska förväntat, med en del förvisso annorlunda inslag, som Simons bemötande som bara blir finare och varmare ju mer historien utvecklar sig, och inte mindre än två konserter som båda blir spännande och lite oväntade sekvenser i en annars ganska konventionell intrigutveckling.

Vad som är mindre övertygande i den här romanen är berättarrösten och själva framberättandet av historien, eftersom rösten väldigt sällan låter som en 14 år gammal högstadietjej och väldigt ofta låter som en vuxen författare som eventuellt inte har reflekterat över vilken karaktär hon använder som kanal för skildringen. Språket och uttrycken faller tyvärr aldrig på plats på ett tillfredsställande vis i texten, och detta hindrar på ett sätt intrigen från att verkligen bli inlevelsefull.

Något annat som en också kan invända mot är huvudkaraktärens porträtt som faktiskt aldrig blir riktigt levande. Det finns en slags brist på reflektion hos henne, trots förstapersonsperspektivet, som medför att hon blir mindre trovärdig som kännande individ. Det finns förvisso någon mån av bearbetning av familjesituationen och den tuffa skolgången, men det är något, kanske på grund av den inte så trovärdiga narratologiska aspekten, som gör att Lovisa ändå inte upplevs som en dynamisk och komplex karaktär.

Men ovan nämnda kan givetvis vara ett medvetet stilval av Stehn, eftersom texten på så vis blir rappare, lite ironisk i tonen. Detta är, kanhända, ett sätt att avhandla svåra problem som utbrändhet, bristfälligt föräldraskap och prestationsrelaterad ångest på ett lättillgängligt sätt. Det är trots allt en roman som riktar sig till unga, och kanske har bedömningen gjorts att en förhållandevis enkel karaktärsuppsättning och konventionell intrig gynnar dessa teman och berättelsen när de ska skildras för den målgruppen. Formmässigt finns alltså en del kvar att önska från Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner, men det är överlag en trevlig historia som Stehn har författat.

Similar Posts:

• Vecka 9: Kulturellt kapital
• Ovanlig vänskapsskildring och två fantastiska liv
• Dramaturgisk soppa
• ”Om jag hade varit en hund skulle man avliva mig.”
• Sista veckan med gänget

Scenen som inleder romanen är en scen i vilken tiden står stilla. En mamma sitter i framsätet i en bil som kör plågsamt långsamt på grund av decembers väglagsslask, på väg mot Astrid Lindgrens barnsjukhus. I famnen har hon en bebis som nyss har vridit sig i kramp, som nu inte går att få kontakt med, och minuter senare rusar mamman mot informationsdisken i sjukhusets entréhall och skriker: ”hjälp mig, hon andas inte”.

Så inleds denna fantastiskt spännande och otäckt välskildrade berättelse. På barnsjukhuset konstateras snart av kunniga läkare att spädbarnet, som heter Gloria, lider av något som kallas Shaken baby syndrome och innebär att hon efter att ha skakats kraftigt har fått både hjärnblödning och frakturer på revben, armar och ben. Hennes medvetslösa tillstånd är alltså ingen olycka utan orsakad av skoningslöst våld. Men vem har hjärta att göra en bebis så illa?

Det är Shirin Sundin i den juridiska rollen som särskild företrädare för barn, vilket berättelsen förklarar för oss lekmän är ungefär samma sak som målsägarbiträde, Theodor Dahlgren som är åklagare och Charlotta Lugn kriminalkommisarie, som får i uppgift att ta reda på detta. Dessa tre huvudkaraktärer, med sporadiska perspektivbyten till andra inblandade poliser och barnläkare, får läsaren följa genom arbetet med fallet. De tre brottas alla med skilda typer av problem i sitt privatliv som utvecklas parallellt med utredningen, vilket också skärper berättelsens realism och understryker dess komplexitet.

Vad som bidrar till att just den här spänningsromanen urskiljer sig mot fonden av många romaner i samma genre, förutom det annorlunda offret i brottsdikotomin (offer – förövare), är att den är så tydligt genusmedveten och nyanserad i sin karaktärsporträtt såväl som i sin intrigutveckling. Här finns både annan kärlek än den normativa heterosexuella, kritik mot kärnfamiljen och myten om kvinnans nedärvda vilja att bilda familj, en fantastisk incident som dementerar den gängse uppfattningen om att det bara är psykiskt sjuka män som misshandlar kvinnor och således blir en viktig detalj i debatten om mäns våld mot kvinnor, och så vidare. Romanen är helt enkelt skapad med genusmässiga insikter, vilket verkligen lyfter berättelsen till nya nivåer.

Det enda som kan anmärkas på i texten är de reportageliknande inslag som intrigen luckras med. Dessa tjänar ett tydligt syfte, att parallellt med den fiktiva historien ge läsaren realistiska insikter om hur hanteringen av våldsbrott fungerar i det svenska samtida rättssystemet. Detta är absolut inte till romanens nackdel, snarare en tacksam komponent som också gör denna spänningsroman närmare knuten till verkligheten och således legeras något med reportagegenren. Däremot fungerar inte förflyttningen i berättande mellan karaktärernas inre skeende till en mer reportageliknande text helt felfritt. Ibland blir skiftet mellan berättarrösterna något abrupt och kan tänkas få den känslige läsaren att ryckas bort en bit från berättelsen. Just berättarröster är ju något både komplext och svårmanövrerat, kanske särskilt vid parerande av både inre skeenden och faktainformation. Här finns alltså mer att önska av texten.

Detta är trots det en roman att hylla både för dess välarbetade intrig och dess genomtänkta genusmedvetna skildringar. Katarina Wennstam är lysande skicklig och romanen rekommenderas därför varmt.

Similar Posts:

• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Den problematiska manligheten
• När ett nej ändå inte räknas
• En dysfunktionell barndoms obarmhärtiga konsekvenser