Var man är en roman som framställer en uråldrig berättelsearketyp: Två mäns kamp om samma kvinna, genom ett både subtilt och direkt utagerande maktspel.

Större delen av berättelsen utspelar sig i ett vardagsrum. Därinne befinner sig Kim, en sjuksköterska som på en av sina få lediga dagar får besök av Tomas, en man som kliver rakt in i vardagsrummet och genast börjar fråga efter Sara, som råkar vara Kims nuvarande flickvän och Tomas ex. Så formas stegvis ett dysfunktionellt och frustrerat samtal mellan de två männen, där båda försöker få sina frågor besvarade, men vägrar lyssna på eller tillmötesgå den andre. Ändå är de beroende av varandra, av samtalet, för att få svar, något som driver dem vidare.

Ännu mer än maktkampen om Sara, är kanske kampen om dottern starkt centralt i samtalet. Tomas är barnets biologiska far. Men Kim är den som, tillsammans med Sara, har tagit hand om dottern sedan spädbarnsåldern. Vem är då egentligen far och hur hanterar man den andre? Här vidrörs några av romanens centrala teman vilka också skymtas i titeln Var man. Den antyder att frågorna som tas upp i berättelsen är allmängiltiga, något som berör alla män. Om partnerskap och faderskap, om vad en man egentligen är – eller kanske framför allt hur en man bör vara.

Förutom den arketypiska kärlekstriangeln, spelar romanen alltså också på den stereotypa manligheten. Där huvudkaraktärerna får förkroppsliga, låt oss kalla det, olika ”mansarketyper”. Detta blir också viktiga faktorer i maktspelet som de utnyttjar mot varandra.

Scenen är som sagt nästan uteslutande ett vardagsrum, väggarna upplevs som en tydlig avgränsning – till och med när man i texten följer med Kim ut från vardagsrummet och in i sovrummet för att byta tröja, så ligger all fokus på ursprungsscenen och på karaktären som sitter kvar i fåtöljen där. På så sätt anspelar romanens sceneri på det naturalistiska dramat med dess slutna tid och rum. Och handlingen är begränsad till dess regler om realism och tidsbundenhet, men imiterar också det subtila sociala spelet mellan karaktärer som så ofta återfinns i dessa pjäser. Detta dramatiska drag är kanske det mest intressanta i Flygts roman – och även om historien inte är överväldigande i sitt slag, kan romanen ändå uppskattas just på grund av dramaimitationen. Den blir en kommentar på hela genrebegreppet, i relation till dess historieskapande och något som skapar djup i berättelsen.

Romanen är avskalad på flera sätt, dels genom den avgränsade scenen och karaktärernas samspel – motspel; men också rent språkligt, något som avviker från Flygts tidigare berättarteknik. Det gör romanen lättläst och rättfram, vilket gynnar berättelsen och intrigen.

Vad jag hade önskat av romanen är en tydligare genusprägel, något som berättelsen egentligen manar till. Begreppet ”manlighet”, karaktärernas beteenden och mentalitet hade kunnat problematiseras ytterligare. Nu blir intrigen en aning trött, och hade det inte varit för textens dramatiska ådra hade den nog inte upplevts särskilt genomtänkt.