Recension

: Era anklagelser är meningslösa
Era anklagelser är meningslösa Pär Thörn
2021
Kaunitz-Olsson
8/10

Meningslösa anklagelser

Utgiven 2021
ISBN 9789189015579
Sidor 167

Om författaren

Pär Thörn, född 1977 i Uddevalla, är ljudkonstnär, performanceartist, avantgardistisk poet och absurdistisk prosaist. Sedan debuten 2002 har han gett ut ett tjugotal böcker och blivit översatt till bland annat danska och franska.

Sök efter boken

Det är inte helt lätt att kategorisera Pär Thörns senaste bok. Är det en novellsamling? Som är semi-verklighetsbaserad? Eller är det kanske ett slags fiktiva essäer? Att genrebestämma texten är inte bara svårt utan säkerligen mindre intressant än att läsa den, så vi kan strunta i det där med kategoriseringen. Vi kan kalla det en samling berättelser, helt enkelt.

Boken är ett slags studie i kriminalitet, där de tolv kapitlen närmar sig olika brott på helt olika sätt, men ofta genom ett inifrån-perspektiv (eller, om inte inifrån, så i alla fall ett perspektiv som ligger väldigt, väldigt nära).

Utan att egentligen lägga in värderande ord i texten ges istället läsaren stort utrymme att tänka själv kring hur det är att för en liten stund uppleva världen ur olika perspektiv, och på så vis reflektera. Vad är det som gör att en person blir – eller ses som – kriminell, eller inte?

Men Era anklagelser är meningslösaär inte bara en övning i perspektiv, utan även i olika stilar, som inte alltid är helt enkla att följa. Som till exempel kapitel 5 där varje namn som nämns får en utförligare presentation i form av fotnoter (vilket tvingar läsaren att välja: ska jag först läsa här eller där, eller fokusera på det ena och strunta i det andra?). Eller kapitel 8 som rakt igenom är den hackiga radiodialogen mellan poliser. Eller kapitel 7, där de gamla kamraterna Jerker och Olle råkar på varandra, som berättas med ett objektivt utifrån-perspektiv till och med när det är inre tankar och känslor som observeras.

Att varje kapitel har en distinkt, egen stil låter kanske som att det skulle kunna bli krystat och att det finns risk för att formen tar över och tränger undan innehållet. Men det fungerar, dels för att den valda formen passar till innehållet i varje kapitel, och dels för att det är precis tillräckligt långt draget för att bli lagom humoristiskt utan att punktera berättandet.

Boken är inte särskilt lång, men kräver att läsas långsamt och vissa kapitel kanske till och med flera gånger. Men det är just det som tilltalar: läsaren bjuds in att läsa aktivt och tänka själv. Och så är boken full av oväntade kopplingar som är lika överraskande som verkligheten.

Eva Wissting

Publicerad: 2021-09-02 00:00 / Uppdaterad: 2021-08-31 12:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8568

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?