För 60 år sedan, 1943, kom C-H Hermansson ut med sin första bok – Det monopolkapitalistiska Sverige. Det var en analys av hur ett litet fåtal stora koncerner kontrollerade Sveriges företagsliv. Tjugo år senare skrev han böcker på samma tema – som sedemera har blivit mer kända – där de ”femton familjerna” (bland andra Wallenberg och Bonniers) pekas ut som de riktiga makthavarna i landet.

Hermansson blev strax därefter ordförande för Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK, som långt senare kom att kapa bort kommunismen ur namnet), en post han innehade i elva år. Han har också suttit i riksdagen under drygt tjugo års tid. Men allt partiarbete har inte gjort att han slutat skriva böcker. Med jämna mellanrum har han kommit ut med böcker på samma tema – kapitalismen.

Han är pensionerad sedan många år, men still going strong, och nu är det alltså dags igen. I den här lilla boken uppdaterar Hermansson sin tidigare analys, och undersöker vad som har hänt sedan sist. Resultatet, visar det sig, är att makten har koncentrerats än mer än tidigare. Flera av de tidigare ”femton familjerna” har försvunnit bort från maktens korridorer. Några nya har tillkommit (som exempelvis H&M:s ägare familjen Persson), men i huvudsak har några familjer fått än mer makt, som exempelvis Wallenbergs. Några institutionella ägare, som Handelsbankens kapitalägande bolag Industrivärden, har också fått allt mer makt.

Hermansson argumenterar också för att något måste göras åt detta, eftersom det är orimligt att en sådan liten elit har så mycket makt. Löntagarna borde istället ta över makten över företagen av flera olika skäl; demokrati, utnyttja kompetensen optimalt, ökad effektivitet med mera.

I sitt efterord skriver Ung Vänsters före detta ordförande Jenny Lindahl Persson om boken som en strategi för vänstern. Men det är just strategin som egentligen saknas i boken. Vi får ett antal argument till varför Hermansson anser det vore bra med ”industriell demokrati”, men ingen som helst diskussion om hur det skulle kunna realiseras – det, säger han, är istället upp till organisationer och fackföreningar att diskutera.