Recension

: Systrar och bröder
Systrar och bröder Maria Sveland
2013
Norstedts förlag
6/10

En dysfunktionell barndoms obarmhärtiga konsekvenser

Utgiven 2013
ISBN 9789113044781
Sidor 367

Om författaren

Fotograf: Leif Hansen

Bitterfittan var Maria Svelands debutbok och den utkom 2007. Hon är utbildad på Dramatiska institutets radiolinje och har sedan dess gjort flera uppmärksammade program för SR och SVT. 2003 vann hon Ikaros för dokumentären ”Som en hora”.

Sök efter boken

I Maria Svelands Systrar och bröder undersöker hon ”kärnfamiljen och dess neuroser!” enligt baksidetexten. En mer träffande synopsis är svår att konstruera. Romanen skildrar en syskontrios individuella, krampaktiga försök att läka efter, och fly undan från, minnena från en nedbrytande, smärtsam barndom i en dysfunktionell familjekonstellation med en gravt alkoholiserad pappa.

Vi möter Nora, storasystern som i ett försök att laga kantstöttheten och trasigheten som uppkom i sin egen barndom gifter sig och skaffar barn i hopp om att kunna skapa den perfekta familjen. Men även om kärleken till barnen är det största hon känt, längtar hon efter något mer än fiskpinnemiddagar och semestrar på Kreta. Vad som inte direkt minskar hennes längtan bort är den äkta maken, Henrik, som hon inte förstår sig på och inte längre vet om hon älskar.

Hedda, mittenbarnet, går på konstfack men målar bara pistoler när hon är där vilket inte är så ofta. Oftast sover hon, dygn i sträck, utan att vara utvilad när hon vaknar. Men även om sömnen inte skänker energi hjälper den henne ändå med ett: att få vila från ångesten. Per som är yngst lever också med ångestproblem men han dämpar krampen i bröstet med droger istället för sömn. Han får ångest av sin begynnande flint som han filmar tvångsmässigt med mobilens kamerafunktion så fort han kommer åt, ångest av sin affärsverksamhet som ”massör” där både droger och prostitution ingår i priset, ångest av att tänka på sitt ex som han slarvat bort i stesolid-, spliff- och sexdimman, ångest av framtiden och ångest av barndomen.

Dessa tre protagonister förhåller sig till och försöker värja sig mot den kvarvarande men frånvarande pappan, Göran, och bortgångna mamman Anita vars död ingen av de tre ännu riktigt kommit över. Det är genom dialog med barndomen och de båda föräldrarna, främst Göran, som romanen vecklar ut sig. På så vis kartlägger romanen simultant nutid och dåtid, orsak och konsekvens, i bruten kronologi som kastar läsaren fram och tillbaka genom tiden så att sambanden mellan barndom och sorgligt desperat samtid blir tydligt framhävda.

Vad som gör detta till en historia som skiljer sig från andra arbetarklasskildringar är det element av mystik som finns invävt i romanen, både genom Heddas reflektion kring sin barndom och Göran, och det faktum att Göran under mystiska omständigheter försvinner till Transsylvanien i handlingens början och sedan är lika närvarande i sin frånvaro som den bortgångna modern Anita. Särskilt det övernaturliga, eller möjligen bara starkt psykologiserade, elementet som filtreras fram genom Hedda fascinerar mig särskilt, och påminner något om Niemis berättarteknik i Populärmusik från Vittula, eller möjligen Gardells språk i sina tidiga romaner.

Det är också i skildringen av dessa skrämmande element, som Pers nattskräck under vilken han hävdar sig se en man stå vid fotändan av sin säng, eller Görans transliknande tillstånd i fåtöljen vid stereon med hörlurarna över öronen men själva ljudanläggningen avstängd, som Sveland briljerar i sitt berättande. Här är handlingen övertygande i sin tvetydighet, texten fungerar som en utmärkt förmedlare av dubbelheten, det realistiska och det otroliga.

Men förutom dessa inslag är romanens tekniska aspekter inte helt imponerande. På några få ställen brister berättandet logiskt (hur kan man till exempel se köksgardiner innanför fönsterrutan om persiennerna är nerdragna?). Ibland är det de olika berättarrösterna som inte riktigt upplevs som självklara, främst när det är huvudpersonerna som barn som skildras, där språkanpassningen inte är suverän utan en vuxen berättare hörs genom texten, trots att den försöker göra barnet till fokalisator.

Det är en roman som är läsvärd på grund av den sorgliga handlingen som verkligen berör och på grund av mystiken som särskiljer den från andra skildringar i samma genre, men de berättartekniska och stilistiska aspekterna lämnar kanske den mer formässigt intresserade läsaren oengagerad.

Christina Skagert

Publicerad: 2013-11-29 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-15 10:59

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5481

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?