Utgiven | 2019 |
---|---|
ISBN | 9789146235262 |
Sidor | 210 |
Orginaltitel | You think it, I'll say it |
Översättare | Klara Lindell |
Först utgiven | 2019 |
I slutänden handlar väl novellerna om mänsklighet, tänker jag. Curtis Sittenfelds Jag säger det ni tänker är full av berättelser om grundläggande mänskliga känslor, som inte alltid är så snygga eller rimliga. Avundsjuka. Kärlek. Svartsjuka. Attraktion. Allt det där stökiga som kommer med att vara människa. En socialt medveten genusvetare som har tillfälligt sex med en Trump-förespråkande taxichaufför, och även under själva akten reflekterar över hur hon måste berätta om det för sin kollega som kommer att skratta åt den absurda situationen. En ocool collegetjej som följer med sin coolare kompis som ska hälsa på sin pojkvän, men det slutar med att hon förlorar oskulden till pojkvännen i fråga. En frånskild medelålders man som plötsligt blir bjuden till lunch av en kvinna som var kär i honom när de gick på internatskola tillsammans. Det är många berättelser om otrohet. Om förhållanden som går på rutin. Om kärlek på avstånd som visar sig vara obesvarad. Ofta berättat med en viss distans till känslostormarna, med ett berättarjag som är en analytisk, något avmätt kommentator.
Därmed inte sagt att det inte är bra skildrat – Curtis är mycket skicklig på att hitta detaljer som gör karaktärerna trovärdiga. Som att genusvetaren och hennes man var vegetarianer som båda åt kött i smyg, tills hon en dag blev påkommen med en baconsmörgås i handen.
De skrattade och började äta biff till middag, eller korv, fast – på grund av den sortens människor de var (olidliga människor, tänker Nell nu) – aldrig annat än gräsuppfött eller frigående eller ekologiskt. Och inte för ofta.
Sedan Nell fick reda på Henrys affär hade det här ofta fått henne att undra inte bara om hon borde ha undrat, utan även om hon gjorde dumt i att inte vara otrogen mot honom. Hade de ingått en outtalad pakt som hon inte lyckats uppfatta?
Men hur trovärdiga och mänskliga och välskrivna karaktärerna än är så väcker de inga starka känslor hos mig. Det blir till en bok som jag snabbt och gärna läser ut, men som inte stannar kvar hos mig. Novellerna flyter snabbt samman till ett myller av övre-medelklassamerikaner som har besvärliga tvåsamhetsrelationer.
Den novell som sticker ut för mig är ”Trovärdigt förnekande”, som handlar om en man i fyrtioårsåldern som tycks vara aromantiker. Han ser inget behov av, och känner ingen längtan efter, att bilda långvariga, djupa romantiska relationer. Detta skapar en rad av missnöjda flickvänner som upplever att han är otillgänglig eller har fobi för att binda sig. Han menar inte att såra någon, och det smärtar honom att göra sina partners besvikna, men trots att han dejtat många intelligenta och snygga kvinnor så har han ”aldrig velat förena mitt liv med deras; jag har aldrig ens kommit någon så nära att jag kunnat låtsas att det är det jag vill.” Den kanske närmaste och finaste relation han har är en daglig mailväxling om klassisk musik som – åtminstone från hans sida – är helt fri från romantiska eller sexuella undertoner.
Det är så sällan aromantiska eller asexuella karaktärer får synas i populärkulturen, och det gör mig glad att läsa en novell med en sådan huvudperson. Den musikälskande aromantikern lämnar ett mycket mer bestående intryck än en serie av aldrig så väl skildrade vänsterprasslande småbarnsföräldrar.
Publicerad: 2019-08-06 00:00 / Uppdaterad: 2019-08-05 22:18
En kommentar
allt spännande att läsa dina recensioner…även om boken inte verkar tilltalande.
Jag gillar att du tar dig tid för detta :)
Stolt Morr
#
Kommentera