Boken SuomiFinland II. Sista striden är fortsättningen på SuomiFinland I (2016). Den förra boken läste jag med stor behållning. Den var tunn men alert och vass. Jag brukar läsa Jörn Donner med ett visst intresse för det finns ingen annan skrivande kulturpersonlighet med hans erfarenhet, egocentriskhet, bredd och vidd i Finland. Hans erfarenheter och kunskaper är av ett ovanligt slag. Han har heller aldrig varit rädd för att gå sina egna vägar. Både offentligt och privat. Men här i uppföljaren blir nog allt mest uttjatad upprepning.

Jörn Donner diskuterar Finlands historia och politik och eget liv här och där. Historia, politik, maktspel, film, resor med mera. Han för fram egna bedrifter och samhällskeenden idag och för länge sedan. Namnen som droppas är många – trots att han säger sig aldrig varit intresserad av att umgås i sociala sammanhang har han breda kontaktytor efter ett långt och innehållsrikt liv. Som vanligt visar han prov på bombastiskhet och framhäver egna bedrifter, kontakter med presidenter, Ingmar Bergman och ett antal kvinnor.

Tyvärr mycket knorr och gammelmansgnäll. Mycket sjukdom och dåligt väder. Han är på jakt efter fisk att tillreda och äta – något som verkar vara det sista han hänger sig kvar vid. Så blir det kanske till slut efter att ha varit i samhällsdebattens eldhärdar. Förstås finns här en sorts sorg över att han inte längre efterfrågas, kanske inte riktigt räknas med, kanske inte längre har något att komma med. Han har ändå varit en offentlig person sedan sin debut år 1951.

Donner är på något vis både arg och trotsig: att vara gammal, cancersjuk och svag. Bortglömd? Han är också trött på sig själv. Trött på sin skröplighet trots att han inte vill ge upp. Framtiden är oviss, kort – kroppen är bräcklig även om psyket är intakt. Boken slutar med: ”Jag tror mig ha kommit till den ålder då resten får förbli tystnad”. Få se om han kan hålla sig?!

Finns det inga äldre, erfarna damer som kunde sätta sitt liv i bredd med nationen Finland och omvärlden överlag? Finns det inga ålderssvaga kvinnor som vill hålla sig kvar och publicera sig om sina kvinnliga sjukdomar och tillkortakommanden både privat och offentligt? Detta kunde vara intressant läsning. Eller kanske inte.