Mitt intresse för deckare i allmänhet och Agatha Christies böcker i synnerhet började tidigt. Min far brukade om somrarna återberätta rysliga historier, och jag fastnade särskilt för Och så var de bara en som bygger på en synnerligen snillrik idé. Rätt omgående lånade jag den boken och läste den med mycket nöje och därefter plöjdes alla Agatha Christies böcker, de flesta lånades på bibliotek.

Det är ingen överraskning att hennes böcker fortsätter att ges ut i nya upplagor trots att hon gick bort för drygt fyrtio år sedan och att det fortfarande dyker upp på filmduken. År 2017 blev Konstiga huset filmatiserad med bland andra Glenn Close, Gillian Anderson och Christina Hendricks i huvudrollerna.

De flesta av Agatha Christies böcker är pusseldeckare (också whodunnit). Hennes storhet ligger framför allt i de oväntade sluten, och det är bland annat hos Christie det engelska begreppet ”LLS” (least likely suspect, den minst misstänkte) introduceras, där mördaren kan visa sig vara en person som hittills setts som höjd ovan misstanke. I pusseldeckaren betraktas brottet (oftast ett mord) som en gåta där författaren utmanar läsaren att avslöja brottslingen innan författarens huvudperson avslöjar lösningen.

Naturligtvis är Konstiga huset en pusseldeckare. Den är även en av Christies personliga favoriter. Titeln bygger på en gammal barnramsa som lyder:

Det var en konstig man som gick på en konstig väg.
Han fann en konstig slant på en konstig åkerteg.
Han köpte sig en konstig katt som tog en konstig mus.
Sedan bodde de tillsammans i ett konstigt hus.

Det konstiga huset heter Tre Gavlar och ligger i ett av Londons finaste områden. Där bor tre generationer av familjen Leonides. Historien berättas av Charles Hayward som är tillsammans med Sophia Leonides. Huxflux mördas hennes farfar och Charles blir dubbelt inblandad eftersom hans pappa, som jobbar vid Scotland Yard, blir ansvarig för utredningen. Alla i familjen är misstänkta och ingen har heller något alibi.

Vi får följa med på en spännande historia där allt är möjligt och ingen lämnas utan misstanke. Berättelsen är helt utan transportsträckor. Jag läser på tå och letar ledtrådar och lösningar. Trots att jag läst Konstiga huset tidigare tar det en stund innan jag minns vem mördaren är. Det är genialt och makabert. Plus att det ännu håller efter att det är drygt sjuttio år sedan boken skrevs. Det är förvånansvärt lite som känns daterat. Men vi människor är väl som vi är. Det är mest kläder och värderingar som förändras. Vi fortsätter att älska, hata samt krångla till det.