Vad menas med bokens titel? Är livet ett as? Eller är det en gåva från Nina Hemmingsson till läsaren: Här har du livet, ditt as. Och ja, jag gillar det – här har du recensionen, ditt as.

Jag är oförlåtligt dålig på att läsa liknande serieböcker eller hur de nu kategoriseras. Sara Granér har jag bekantat mig med, och den på Instagram aktiva Fanny Åströms bilder är ofta lika träffande som dräpande. Det gör alltid gott för karaktären att varva vederkvickande sparkar strax under knäskålen med tunga knän i mellangärdet. Liv Strömquist vilar alltjämt lugnt i bokhyllan.

Jag har under en tid följt Nina Hemmingsson på Instagram och hade väl en aning om vad guldkorn det tilldragande omslaget dolde i sitt innanmäte. Det som först slår mig är att det ser ut som om hon tecknat just i min bok. Jag stryker fingrarna över sidorna och hoppas känna de urgröpningar bläckpennor lämnar efter sig. Men det är slätt. Det kanske är en enkel sak att få till denna illusoriska känsla, men jag är väl ingen boksättare heller! Vad vet jag, vad kräver ni!

Jag ser mig själv i många av bilderna och då tänker jag inte bara på kråkfotshandstilen. Jag tänker då på ensamheten, ångesten, kraven. Men det är allmängiltiga känslor och tillstånd och jag tror inte jag vågar träffa den människa som inte åtminstone då och då bekantar sig med ensamheten, ångesten och de orimliga kraven. Vissa bilder med tillhörande text förstår jag inte, medan andra, antar jag, är knutna till kvinnoskapet och bortanför min upplevelsehorisont. Men många gånger träffar det rätt och jag sitter mest hela tiden med ett litet fånigt flin och njuter av den glada pessimismen. Sida 21, en enkel figur ritad med bläckpenna där det på tröjan står ”Det kommer inte bli bra”. Eller varför inte på sida 54 där en pratbubbla pressar sig ut genom en skorsten: ”Kom närmare, jag bits inte”. För ensamhet och ångest smittar som bekant. 119: ”Min superkraft! Hålla ihop. Ja det har ju krävts en del övning också.”

Naturligtvis tror jag mig kunna kopiera stilen; de inte helt verklighetstrogna figurerna kan ju inte vara så svåra att avbilda! Det är ju bara att ta några kritor, en bläckpenna och låta de fria associationerna få fritt spelrum. Hybris är ett angenämt tillstånd och i värsta fall har jag trots allt en kopiator hemma. Ni vet hur svårt det är att färglägga en figur vilken som helst och försöka hålla sig innanför linjerna. Ja, Nina Hemmingsson bryr sig inte så ofta om det. Och hur kul är det egentligen att hålla sig innanför ramar. Det är vackert, så vackert med detta gränsöverskridande. För Guds skull, köp, sno, låna! Det är något att hålla i när livet smyger sig på.