Poesi, poesi, poesi! Poesi? Eller är det något annat jag läser? En miniberättelse uppbruten i fragmentariska delar, mer eller mindre löst sammankopplade via titlar och direkta övergångar. Jag börjar läsa dikterna, blir okoncentrerad och får börja om (måste erkänna att jag alltid skummar genom diktsamlingar vid en första läsning). Avverkar i rask takt 2/3 av Suburbia – eller Den röda kanoten och får åter börja om för att reda ut släktskap och vaga förbindelser.

Det kretsar kring ett antal kvinnor: Claire, Ros-Marie och hennes mamma Agneta, Den Gamle (med löständerna i ett vattenglas) samt en manlig busschaufför. Kvinnorna förbereder sig inför kvällen i förorten, en kväll med olika utgångar: död, ett one-night-stand, en grillskiva. En oskuld som ryker.

Landet är viktigt. Landet är inte så mycket ett geografiskt område som en plats i varseblivningen. Vi känner igen oss i Jaskoviaks förorter genom utegrillarna, rosenrabatterna, infartslederna. Det är här som kärnan i Suburbia ligger, den språngbräda som olika kvinnor använder för att komma bort. I minnen, i drömmar, i utflykter till staden eller stranden. I summeringen av sina liv inför de dramatiska skeendena på kvällen.

Jaskoviak rör sig säkert i sitt eget språk, det handlar mycket om att förmedla en känsla vid ett givet ögonblick. Och det handlar om att knyta samman berättelsen genom ordlekar och liknande bilder. Såtillvida, på ett språkligt plan, fungerar Suburbia alldeles utmärkt.

Vad jag vänder mig mot, och har svårt att förstå, är den uttalade röda tråd, d.v.s. kvinnornas förehavanden, som löper genom boken. Ambitionen att berätta en historia finner sig bättre uttryckssätt än i skepnad den modernistiska dikten. Jag tror Jaskoviaks poesi i längden vinner på mer fristående dikter. Dom står utmärkt stadigt på sin stilkänsla och direkta anslag, berättelsen förutan.