Det är nästan två årtionden sedan storsäljaren Glasfåglarna gavs ut, den första delen i trilogin om Nancy, skriven av Elsie Johansson. Skildringen av den unga kvinnan som växte upp med föräldrar i en torpstuga utan äganderätt var magnetisk. Många av mina kontorskollegor förlustade sig stort i läsningen av de tre romanerna. Vi delade läsupplevelser över våra medhavda lunchlådor eller vid kopiatorn. Vi pratade om Nancys drivkraft att vilja använda sitt läshuvud. När hon senare lyckas lämna de uppländska åkerjordarna kände vi en sorts lättnad. Men inte bara skildringen av klassresan fascinerade utan också att författaren gav plats åt den kvinnliga åtrån i händelseförloppet. Författarens språk var variationsrikt och beskrev mustigt människor med stark koppling till kroppen. Men fötterna befann sig alltid på jorden i Nancy-böckerna. Den oplanerade graviditeten hotade bakom husknuten, eftersom lustfyllda ungdomar på 40- och 50-talet inte hade samma tillgång till preventivmedel som idag.

Johansson har skrivit mer än denna trilogi. Novellix-boxen med namnet Grannar innehåller en novell där huvudpersonen är en kvinna som nyss flyttat in i en lägenhet högst uppe i ett hus i staden. Inte ett endaste ljud av fottramp kan nå henne ovanifrån, eftersom hennes lägenhet ligger direkt under takåsarna. Tillvaron hon vill skapa sig är en enda stor fröjd, utsikten är fri:

Allt var ljust och obelamrat innanför som utanför. Sikten fri. Genom glaset såg hon in i den oskymda himlen, och nedanför sluttningen och den lägre villabebyggelse som kantade övre sidan av den gata som löpte längs strandlinjen, såg hon vattnet vidga sig i den stora insjön – den som var känd för sina snabba växlingar mellan leende lojhet och våldsam upprördhet och på så sätt kunde skapa den spänning och de variationer som också behövs i en fullstämd harmoni.

Johansson målar upp en scen och viftar med sin magiska penna – jag är fast. Jag vill veta mer om trerummaren. Den har betydelse, det känner jag direkt. Och kvinnan väcker min nyfikenhet; varför heter hon Itta? Vad är hennes yrke? Vilka erfarenheter har hon av livet? Snabbt får jag veta att hon är 52 år.

[---] en välvårdad, rakryggad dräktkvinna med milt kylig utstrålning och en mycket noga omgärdad integritet. Efter ett förhastat, kortvarigt äktenskap och en längesedan utläkt och översminkad skilsmässa var hon vad man kallar ensamstående.

Okej, jag är med. Lägenhetens inredning betyder mycket för kvinnan som ger husets vicevärd uppdraget att byta ut marmorskivorna vid fönstret till träskivor, helst obehandlade sådana. Pengar finns och det är inga problem att betala hantverkare för jobbet; dräktkvinnan arbetar på en ansedd juristfirma i staden.

Berättarstilen är traditionell, kanske skulle någon säga gammaldags. Jag är svag för den utan att kunna förklara varför. Jag strävar emellanåt efter att gilla experimentellt berättande och absurd skrivkonst, ty gamla hundar kan visst lära sig sitta (basta!). Men för mig är läsningen inte förutsägbar på det tråkiga sättet, trots att jag känner igen tidigare miljöer och teman. Jag tror att det rätta epitetet för Johanssons prosa och berättarkonst är ”kittlande”. Hon slår an en ton av det lite retsamma slaget, vilket gör att jag måste läsa till sista punkten för att stilla min nyfikenhet.

Bakom dräktkvinnans fasad huserar minnen av den fattiga uppväxten och dess medförande skam, men också närheten till mormor. Huvudpersonen är å ena sidan strikt och full av karriärens juridiska paragrafer och å andra sidan sinnligt njutningsfull när hon placerar de fantasieggande stenarna på fönsterbänken i lägenheten.

Novellen har en lågmäld prägel och samtidigt en underton av det som inte sägs. Huvudpersonens karaktär är mångbottnad och jag intar förnuftsmässigt vicevärdens perspektiv. Jag kan inte annat. Stenar har ingen inneboende övernaturlig kraft, så mycket naturkunskap har jag ändå insupit genom grund- och gymnasieskolans undervisning. Jag blir därför lätt förbluffad när jag lyssnar på Elsie Johansson i SVT:s Babel som sändes den 16 april 2017, där hon talar om oförklarliga väsen i Höra stenarna sjunga – alltså novellen jag nyss läst. Vittran? En liten varelse i underjorden? Hör du du, Elsie Johansson, det var ju förnuftets slutkläm jag föll för i din novell …

Utan att vilja polemisera med Johansson, undrar jag om inte anonyma författare som Elena Ferrante (pseudonym) är att föredra. Författare ska låta bli att kommentera sina egna verk. Missförstå mig rätt. Min kommentar är framförd med glimten i ögat, eftersom jag har fått en underbar liten novell att vila mina tankar på bland andra minnesvärda noveller.