Denzel är en vuxenroman av av Christina Herrström, som på 90-talet skrev fina ungdomsromaner. Berättelserna befolkades av unga människor som kritiskt granskade vuxenvärlden. Genomgående ämnen var familjekonflikter, kärlek, vänskap och karaktärerna spelades av många nu framgångsrika skådespelare. Dramaproduktionen i Göteborg måste ha varit en kreativ plats, minns jag att jag tänkte framför tjockteven.

Romanen Denzel utspelar sig i Stockholm med den ena huvudpersonen Ajvilde, som är mamma till två tonåringar och frånskild sedan några år tillbaka. Hon är frilansande festfixare och det är ojämnt mellan uppdragen, vilket gör att hon får dåligt samvete för att hon inte kan erbjuda barnen resor, restaurangbesök eller märkeskläder. Tidsaxeln för berättelsen är augusti till januari med de helger som utgör punkter för förhoppningar om fest. Ofta landar förhoppningarna i besvikelser.

Den andra huvudpersonen är Angel, som lämnat Cuba för en svensk kvinna. Nu är han också frånskild men med ett betydligt yngre barn, en son i förskoleåldern. Hans ekonomiska situation är ännu magrare och för att kunna betala hyran lever han på inhopp i restaurangbranschen utan kontrakt. Det blir någon timme här eller där. I Angels huvud löper tankar på stela svenskar som inte kan dansa, minnen av svåra krigsupplevelser och längtan efter att vara en förebild för den egna sonen.

Ajvilde utkämpar ett krig mot tvåsamhetsnormen – ty hon anser sig vara lustfylld och vill inte avstå från sex trots sin frånskilda status. Lösningen är sju älskare (en för varje veckodag) som hon arrangerar träffar med när hon är barnfri. Angel utkämpar ett krig mot minnen av det verkliga kriget han deltog i som mycket ung man i Angola.

Själva intrigen cirklar ändå främst kring den vändpunkt Ajvilde säger sig ha kommit till. Hon vill låta hjärtat fyllas av kärlek igen, trots värken av att exmaken i tre års tid bedrog henne innan skilsmässan genomfördes. Självmedvetet granskar hon småskrattande sina andliga förmågor när hon vid köksfönstret ropar ut i universum att hon vill älska en man igen. Helt och fullt. Stunderna vid fönsterbrädan, som mer och mer blir som ett altare, återkommer med jämna mellanrum men jag förvånas över hur flyktigt Ajvildes sökande efter andlighet behandlas. I stället nämns skådespelaren Denzel Washington som den fantastiske mannen Ajvilde hoppas på.

Bland romanens trådar ingår även lite konsumtionskritik, eller snarare, ifrågasättande av att upplevelser ska arrangeras perfekt (bröllop, födelsedagar etc.). En annan är dansen, som ju innehåller mycket sensualism. Men dansens sinnlighet glöms bort i den här romanen. Jag minns i stället hur väl professor emerita i litteraturvetenskap, Birgitta Holm, lyckas förmedla dansgolvets erotiska undertoner i sin bok Pardans. Herrström missar de krafter som väcks när kroppar sugs in i rytmer som vibrerar länge i vårt undermedvetande.

Inga av romanens trådar i berättelsen fångar mig, trots att historien är upplagd med ett spänningsfält emellan två motpoler. Tydligt är också att karaktärerna bär på mycket smärta. Men frånvaron av gestaltning är uppenbar. I stället har plats getts åt en sorts berättarstil som jag föreställer mig finns i dagböcker, där aspekter på familj och kärleksrelationer formuleras ur ett självcentrerat perspektiv. Personerna och situationerna dränks i pratighet och osilade tankeflöden. Jag blir skriven på näsan fastän jag för länge sedan förstod poängen med att försvara äldre, medelålders kvinnors rätt till ett aktivt sexuellt liv. En gång träffas mitt känslocentrum. Det sker när Angel får ett litet vredesutbrott som skrämmer sonen Julian, och hur pappa med små steg försöker be om förlåtelse. Föräldraskapet är fint skildrat.

Ge rollen som Ajvilde till en skådespelare som tillför något blodfyllt så kanske bilden av äldre kvinnors lust utmanas något.  Eller varför inte skala bort Ajvilde helt och berätta allt ur Angels perspektiv? Nej, jag är inte ute efter en ny Neil Strauss, vars bok Spelet beskriver en sorts manlig subkultur där målet är att få kvinnor på fall. Det jag vill åt är att laddning i en bra berättad historia finns mellan raderna. Utelämnande eller byte av synvinkel kan ibland vara ett effektfullare uttryck för inre stormar när drömmar gått i kras.