Utgiven | 2013 |
---|---|
ISBN | 9789113050393 |
Sidor | 359 |
Orginaltitel | 1913 - Der Sommer des Jahrhunderts |
Översättare | Karin Andrae |
För exakt hundra år sedan konstaterade flera etablerade experter att världen hade sett det sista storkriget. Med alla nya uppfinningar och nya samarbeten och beroenden skulle det helt enkelt inte finnas något att vinna på ett krig, samtidigt som alla stormakter praktiskt nog var precis lagom misstänksamma mot varandra för att våga lita på att någon skulle backa upp dem i ett krig. Tidens stora stjärnor var konstnärer, musiker, filosofer och läkare, och allt sådant där främjar ju självfallet fred och samförstånd. Visst var det gruff på Balkan och i de forna och nuvarande kolonierna, men de delar av världen som räknades – de fem stora imperier som utgjorde det civiliserade Europa – var helt enkelt för bekväma, kultiverade och, tja, avancerade för att gå i krig. Evig fred väntade, och det skulle bara gå upp, upp, UPP!
Fan vet bara varför konstnärer och poeter och musiker inte fattade detta och i stället drog ett streck i sanden, började med kubism och modernism och futurism och verkade förklara konsten död. Vad tror alla de där Picasso och Stravinskij och Duchamp att de håller på med egentligen? Om nu Freud har förklarat exakt hur människan fungerar, varför är han då konstant i bråk med sina egna lärjungar? Kan inte fler vara som den där anspråkslöse österrikiske unge mannen med mustaschen som målar enkla tavlor man kan känna igen? Är vi inte färdiga nu?
Jo, Århundradets sommar är en riktigt underhållande bok. Illies har skrivit en krönika över det som kallats seklets sista år (enligt teorin att 1800-talet varade från 1789 till 1913 och 1900-talet från 1914 till 1989) på ett ovanligt sätt; han har läst in sig på några tjog kulturpersonligheter, från poeter till politiker, och sedan följt deras liv månad för månad och i stället för en torr historik skapat en samlad kultursida/skvallerkolumn för hela året som känns mer som en smått rafflande relationsroman. Kafka, Hitler, Armstrong, Joyce, Jung, Franz Ferdinand, Musil, Woolf, Schönberg, Jünger, Stalin, Proust, Rilke, Mann (båda), Brecht, Camus och många fler föds, lever och dör, skriver eller skriver inte, målar eller målar inte, knullar och knullar inte, knarkar och super och slåss och grälar och definierar och avskaffar och inför och lever om. Det här är ju året som gav oss Våroffer och På spaning efter den tid som flytt, Döden i Venedig och Cykelhjulet, när Mona Lisa återfanns och de första filmstjärnorna gjorde skandal genom sin oerhörda smalhet … Det är enormt detaljrikt, och eftersom Illies är en god kåsör blir det ofta enormt läsvärt. Kafkas försök till frieri är som något taget rakt ur en Ricky Gervais-komedi, bröderna Manns familjeliv hjärtenypande, självaste Keith Richards skulle bli avundsjuk på hur 10-talets målare levde, och så inskrivningsrapporten från ett sjukhus i Wien: ”Man inlagd efter att ha bitits i skrevet av en häst. Patienten till akuten, hästen till professor Freud.”
Men samtidigt känns det också lite ytligt. Jämfört med t ex Andrei Codrescus tankeväckande studie över efterkrigskonsten, Tzara och Lenin spelar schack, är Illies lite för upptagen med att skildra konstnärernas liv i stället för att skildra själva konsten och vad den säger om världen. Att boken är extremt eurocentrisk – och då specifikt det tyskspråkiga Europa – må vara hänt, de var ju faktiskt så övertygade om att de var världens centrum. Men det som stör mig mer är att boken, både genom sin blotta existens och genom en del små sidokommentarer, utmanar oss att dra paralleller till världen av idag, men gör det bara genom en krypande ospecificerad känsla av snar undergång. Vi vet ju idag att trots all optimism bröt kriget ut nästa år, och därför, verkar Illies mena, borde vi inte vara så säkra på att historien inte upprepar sig … Vackert så, men samtidigt går han inte alls in på några av orsakerna till att kriget faktiskt bröt ut. Idag lever vi ju paradoxalt nog i den kanske fredligaste tiden i mänsklighetens historia, och är samtidigt räddare än någonsin för att sprängas i luften så fort vi går utanför dörren; varför underblåsa den rädslan med mer vaga undergångspredikningar som inte är baserade på något konkret? Speciellt i en bok som njuter av att påpeka att det de konservativa kritikerna såg som ett slut idag ser ut som början …
Men stänger man av den sura minen och läser detta med wikipedia nära till hands och gott humör finns här rejält med både skratt, skandal och faktoider du kan imponera på bordsgrannen med när det kulturella rödvinet kommer fram. Man får bara hålla koll på ironinivåerna.
Publicerad: 2013-07-10 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-14 10:49
En kommentar
[...] optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).