Erik och Lotta har varit kompisar sedan yngre tonåren. När de bestämmer sig för att göra en resa tillsammans är det av vitt skilda skäl. Erik vill se Island, den vilda och svårbemästrade naturen som hans morfar berättat om och som han läst om i de isländska sagorna. Lotta flyr Stockholm och sitt tilltrasslade kärleksliv.

Erik Helmersons debutroman Blixthalka är en road trip Island runt med en hel del När Harry mötte Sally-vibbar. Vad som är avväpnande med den är att till och med huvudpersonerna är medvetna om det. Filmens cynisk-kvicka diskussion om huruvida män och kvinnor verkligen kan vara ”bara vänner” ingår definitivt i deras rikliga repertoar av referenser och Helmerson fångar på ett mycket underfundigt sätt hur vi tar in världen just utifrån ett gytter av referenser.

Precis som Göran Palm inför havets storslagenhet landar i sitt ”Havet. Jaha. Det är som på Louvren” visar sig sagornas karga och storslagna Island svårfångat. Till de få gånger när Erik och Lotta faktiskt möts i upplevelsen av landet är när de i Akureyri kommer på att det var här Tintin-albumet Den mystiska stjärnan delvis utspelade sig. Sagorna är däremot inte Lottas kopp te och Erik försöker förklara:

”Gunnar och hans spjutyxa kunde ställa till det för sig hur mycket som helst, sedan var det bara att krypa hem till Njál som tröstade och fixade.”
”Så Gunnars actionfigurer sålde bättre än Njáls? Gunnar var Han Solo och Njál var … Obi-Wan Kenobi?”
”Mjaa, jag skulle kanske inte…”

Helmerson använder allusioner och dialog för att både kontrastera och fördjupa sina karaktärer. Lotta är den som refererar till rockstjärnor och säger sig ha lämnat sin sambo för att han ”hellre ville se Agenda än bli avsugen”. Erik är den som alltid lyssnar när hon ringer och gråter, men liksom muminpappan, ytterligare en av hans referenser, längtar efter farligheterna på en stormpinad ö och en ny roll bortom den trygga och inrutade vardagen. Lotta definierar honom enligt devisen ”Man går aldrig ur högstadiet”: ”du är fortfarande den där jävla kufen som samlar på Airfixsoldater och svarar rätt på alla frågor och inte får hångla”. Kollisionen är förstås oundviklig.

Blixthalka bjuder kanske inte på enorma överraskningar, men är charmerande trivsam, opretentiös och lätt att ta till sig. Den komplexa kärleken till Island följer med som en bonus, en ovanligt fungerande reseskildring och en längtan som smittar av sig.