Frost är den åttonde boken av Roy Jacobsen som översatts från norska till svenska. I Frost berättar han om Torgest Torhallasson, vars namn senare halverades till Gest, ”främlingen”, på grund av att han var väldigt liten till växten och outvecklad. Gest föddes på en liten gård på Island som hette Jorva, år 993 e.Kr.

Han har två förmågor, den ena är att memorera och återberätta historier och den andra är att tälja i trä.

På den tiden fanns det i Gests hemtrakter en mäktig hövding som kallades Viga-Styr, denne dräpte Gests far. Den blodshämndstradition som fanns på Island under vikingatiden tvingar Gest att dräpa Viga-Styr. För att undvika vedergällning måste Gest fly. En flykt som tar honom från Island till Norge och till sist till Storbritannien och som pågår en mansålder.

På sin flykt får han två söner med två kvinnor och träffar en mängd kända och okända figurer från vikingatiden som exempelvis kämpen Torkel Höge, Kung Knut av Danmark och den norske stormannen Eirik Jarl.

Bokens centrala teman är vänskap, blodshämnd och flykt undan den.

Onlinebokhandlaren AdLibris beskriver Frost som ”ett slags modern norsk variant av Röde Orm” och till viss del kan jag hålla med.

Visst handlar både Frost och Röde Orm om unga män som lever i det vikingatida Norden bara några år efter varandra. Orm lever under den danske kungen Harald Blåtand och dennes son kung Sven Tveskäggs regenttid. Gest lever samtidigt som kung Sven och hans son Kung Knut. Dessutom är både Gests och Orms liv odysséartade, de lämnar båda sina hem under kaotiska former tidigt i ungdomen och slungas ut i världen, mer eller mindre, mot sin vilja. Men där slutar också likheterna.

Skillnaderna är stora, och jag tycker inte att det är särskilt svårt att se vilken som är den bättre berättelsen. Och vad gällande den bättre berättaren står det också klart redan efter första genomläsningen.

Roy Jacobsens språk känns modernt utan att vara modernt, och visst är det ganska avancerat men helt utan finess. Han snubblar på formuleringar som skall vara vikingatida, för att sedan tugga på med ord och meningar som ser ut som om de kunde ha kommit från vilken bok som helst skriven i början av 2000-talet:

Vi ber dig ta emot denna gåvan, sa Eirik och satte sig igen, och förlåta att vi inte kallat in dig tidigare, men vi tror att det är bäst att du inte blir sedd tillsammans med oss. Och jag är säker på att du förstår varför när du får höra att vi ska lyssna på ditt råd och låta dräpa Uthred, men inte än, och inte av dig eller dina män.

Frans G. Bengtsson, däremot, har skrivit sitt vikingaepos Röde Orm på en otroligt säker och jämn gammelsvenska:

Några av Styrbjörns män voro så medtagna av resan att de skakade där de stodo; men när kannor med varmt öl räcktes dem, blevo de genast stadiga på handen, så att inte en droppe spilldes.

Det är väl i och för sig en smaksak, men jag tycker att språket i Röde Orm, när man kommit in i det hjälper till att få fram en känsla av att det är en riktigt gammal historia. I Frost känns språket konstlat, onaturligt och till och med lite veligt.

Utöver de språkliga skillnaderna saknar jag Frans G. Bengtssons humor och rappa dialoger. Frost är en ganska långsam och tragglande historia utan någon dynamik. Först gömmer Gest sig på ett ställe, sen flyr han iväg och gömmer sig på ett nytt ställe och sen måste han fly igen. Allt upprepar sig, gång på gång, på gång bara vädret och namnen på gårdarna och gårdsfolket skiljer sig.

I Röde Orm finns en mängd väldigt färgstarka scener som exempelvis julgillet hos Harald Blåtand. Det är en underhållande och fantasifull episod som helt saknar motstycke i Roy Jacobsens lite tråkigt jantelagsrealistiska framställning av den nordiska historiens intressantaste tid.

Till Roy Jacobsens fördel ska det sägas, att han mot bokens efterlängtade slut lyckas knyta ihop några av de oändliga, lösa trådar som Gest har lämnat efter sig och vi får återse många av de viktigare personerna i berättelsen.

När jag först blev ombedd att recensera den här boken tyckte jag att det skulle bli roligt och spännande, då jag har läst Röde Orm ett flertal gånger och tycker mer och mer om den för var gång jag läser den. Emellertid är nivåskillnaderna mellan Frans G. Bengtssons fartfyllda och otroligt spännande berättelse och Roy Jacobsens jämförelsevis mediokra vikingatidssmörja för stora.

Tyvärr Jacobsen: gör om, gör rätt och bättre lycka nästa gång.