Det tar inte många minuter att ta sig igenom Burner, Johannes Heldéns debutdiktsamling, och efter första genomläsningen så undrade jag varför Bonniers hade satsat på dessa minuter som det tog mig att läsa den.

Men diktsamlingen inbjuder till återläsning och att man ska finna ett sätt att läsa, få någorlunda sammanhang i läsningen, bland annat upptäckte jag att njutbarheten ökade om jag delade upp den nedre och den övre texten för sig. Den nedre som behandlar arkivet, ett förflutet och den övre som behandlar mera nuhändelser. Jag gillar Burner ju mer jag läser den, fast det finns inget påtagligt i det gillandet, utan det är mera fragmentariskt, inget starkt diktjag framträder eller något annat sådant traditionellt, utan det är mer ickedefinitioner som tar form, vad samlingen saknar; bilder, metaforer eller andra stildrag, som jag vill dra fram, inget budskap, men dock ett ställningstagande, för flykten och en energi som kommer fram om man läser texten om och om igen.

Arkivdelen är den som har tydligast röst och den tycker jag bäst om, med sin antinamedropping eller vad jag ska kalla det, när poeter som Ekeklöf och Saarikoski radas upp som frågetecken. Om den nu inte har allt det i vanlig mening, som jag säger, ett poesisignalement; metaforer, bilder eller poetisk kraft, så har den i alla fall en historia eller snarare tre historier eller ännu fler.

Arkivet innehåller till att börja med en tågresa från "…då min pappa tjänstegjorde som tolk på ett av tysktågen genom Sverige" Den övre innehåller ett graffitiverk och ett inbrott på en bensinmack. För övrigt verkar detta skildras från ett spårvagnsfönster i Gamlestaden, Skf-tegelklossen är med och ger det lokalfärg, samtidigt som andra ickerumsliga referenser dimper ned bland orden; en graffititidning och en musikkonstnär, poeterna jag talade om, citat … Sådant kryddar och fragmenterar.

På något sätt, om jag skulle kunna definiera poesi, skulle jag icke kalla detta poesi, men det kan jag inte och det finns en uppenbar känsla för ord i verket som inbjuder till tolkning av texten och läsningen, men den egentliga behållningen är "prosa", skissen "arkiv" och så den där undanglidande känslan, då han leker med ord och citerar folk och samlar på ord och vill skriva och planerar en diktsamling. Men kanske arkiv-delen skulle vara inget utan de andra fragmentariska delarna?

Planeringen av verket ingår också liksom i verket och det är Skf och Jocke Berg och Bruno K Öijer som citeras. Det ger samlingen en tidsfärg snarare än dikten i sig, tycker jag. Sista raden är en banal, men ändå kongenial sammanfattning av diktsamlingen Burner: brännare, låga, brinna på engelska och som på svenska kanske kan läsas som något motsatt: Bur ner eller kanske som på framsidans spegelvända staty: Renrub. Raden är i alla fall "det handlar om att springa".