På biblioteket där jag jobbar finns en hyllsektion med bilderböcker på temat “Döden/sorg”. Det är en avdelning som växer lite för varje år. Böcker för mindre barn om så kallade svåra ämnen är, tvärtemot vad många tycks tro, väldigt efterfrågade.

I Lotta Geffenblads Blå Ugglan handlar det delvis om döden och desto mer om sorgen. Det är Granlund och Stenberg, två figurer som bor i en liten stuga i en stor skog. Där plockar de kantareller och kokar kaffe, pratar och skrattar och tittar på solnedgången i skogsbrynet i varsin stol. Men så händer något:

Plötsligt en dag dör Stenberg.

Pang bom bara.

Hjärtat slutar slå.

Stenberg andas inte längre.

Det finns inget förskönande i Lotta Geffenblads skildring av Stenbergs död. Bilden i uppslaget går i mörkblå toner och visar en sjö med virvlar – Granlunds tårar – och löv som flyger runt. Pang bom! Döden händer snabbt och berättelsen dröjer sig inte kvar vid den. Fokus hamnar i stället på det som kommer sen. Mitt i Granlunds gråtande dyker det nämligen upp ett par stora uggleögon på andra sidan sjön. De tittar på Granlund uppifrån himlen och strax tar en blå uggla över i stort sett hela bilden. Granlund flyr.

Sorgen är till en början så enorm att den inte går att härbärgera. Granlund gömmer sig under täcket inne i stugan, men ugglan sitter ändå kvar därute. Med en fåordig, ofta poetisk text som samspelar fint med de ofta ganska realistiska bilderna visar Geffenblad hur den process som är ett sorgearbete kan fungera. Att sorgen får synas i form av en blå uggla – en av få saker som i bilderna lyser med en närmast neonartad ton – känns helt rimligt.

Granlund bjuder så småningom in ugglan i sitt hem. Tiden går och Granlund vänjer sig, hen blir kompis med Ugglan. Det är inte smärtfritt, men på något sätt kan det jobbiga få existera parallellt med det nya, roliga. Ugglan krymper men den försvinner aldrig helt. Tid passerar, något som Geffenblad visar genom att låta årstiderna växla i bilden. Efter ett tag får världen färg igen. Ljuset återvänder.

Mycket av de gestaltade känslorna, som sorg och förtvivlan, men också hoppet befinner sig i glappet mellan bild och text. I och kring de avskalade meningarna finns utrymme att känna efter, att vila och tänka. I Blå Ugglan har sorgen fått en konkret figur, som i slutändan går ganska bra att leva med. Det kan kännas skönt för både små och stora läsare.