När jag var liten höll jag bilderboken Strit av Grete Janus Hertz (text) och Bengt Janus (bild) som en av mina favoritböcker. Den kom ut för första gången 1944, men det var garanterat inte den upplagan jag hade hemma. Boken handlar om lilla Strit som helst av allt vill leka med sina äldre bröder. Dock är bröderna mest odrägliga, retar och lurar stackars Strit. Det hela slutar såklart med att storebrorsorna drar nitlotten. De har smällt i sig en massa äpplen och blir riktigt dåliga, till och med sängliggande. Men jag har för mig att slutet blev försiktigt gott och att Strit bjöds in i syskongemenskapen. I alla fall för stunden… Bilderboken har funnits nära mig och jag har tänkt på den då och då även i vuxen ålder.

Varför denna inledande utvikning om en ålderstigen bok kanske ni undrar? Jo, det är för att när jag läste I mitt lilla hus så kom Strit till mig igen. I mitt lilla hus möter vi Ture. Hans två storebrosor tycker att han är i vägen. De vill spela tv-spel ifred. Men tänk, i Tures lilla hus har han mycket bättre tv-spel. Föräldrarna lagar samma middag igen, men vet ni: I Tures lilla hus har han mycket snällare föräldrar som lagar mycket godare mat. Brorsorna fortsätter att retas och driva med lillebror Ture. Men han fortsätter att hävda att i hans lilla hus är allting snäppet bättre, roligare och godare. Men brorsorna tror inte att huset finns på riktigt. Istället sysselsätter de sig med allt sådant där som storasyskon gör. Går på kalas, har aktiviteter, är djurvakt.

I mitt lilla hus är en spännande bilderbok med en extra dimension. Varje uppslag har nämligen en flik att vika ut där bilden förändras och text tillkommer. Så historien utvecklas hela tiden och man vet inte riktigt var den tar vägen. Jag ska inte avslöja slutet men det är både överraskande och häftigt. Det här är en bok som man kan läsa många, många gånger. Första gången är slutet ovisst, men sedan när man vet hur det ska gå är det lika rafflande. Och man vet ju aldrig om det är så att berättelsen har ändrat sig där bakom den sista fliken?

Illustrationerna är Anna Höglunds egna. De känns väl igen på sina vackra, harmoniska färgsättningar och på hur blickar och vinklar bygger upp stämningen i historien. Det här är en bok som visar att fantasin inte har några gränser och att allting faktiskt är möjligt. Man kan till och med få passa sin grannes två apor…

Så sätt genast igång att bygga era egna små hus fulla av drömmar och förhoppningar. Livet är för kort för tvekan även om det är okej att tvivla ibland.