Recension

: Ambassadören på Portland Place
Ambassadören på Portland Place Denize Karabuda
2022
Bazar förlag
2/10

Buskis på ambassadörsnivå

Utgiven 2022
ISBN 9789180064224
Sidor 332

Om författaren

Denize Karabuda (f. 1962) är bosatt i Stockholm och har arbetat som skådespelare samt manusförfattare. Långfilmen Se upp för dårarna (2007) var hennes första filmmanus och tillsammans med Emma Hamberg skapade hon TV-serien Sommaren-85 för SVT (2020). Ambassadören på Portland Place är hennes debutroman.

Sök efter boken

Det jag förväntade mig var en charmig och smårolig berättelse om den svenska ambassadören i London som förälskar sig i den brittiska nobelpristagaren i litteratur. Det jag fick var en buskis à la pilsnerfilm med sällsynt pinsamma beskrivningar av sex och passion, garnerat med liten nypa ”metoo” för sakens skull.

Alltså, jag vet inte vad ni tycker om följande citat, men jag fick ta fram understrykningspennan som jag brukar ha när jag rättar uppsatser för att ens stå ut att läsa. Häng med här nu:

Lätt, oerhört lätt, smeker hon honom över kinden. Rör vid hans bringa.

Bringa? Vem säger ens bringa om det inte är hos slaktaren och man behöver en oxbringa att koka till rotmoset?

…mitt i sin andra parningsakt.

Alltså, för tydlighetens skull: det handlar här om ambassadören William och nobelpristagaren Constanze. Det är inte så att vi ser på någon sorts djurdokumentär om sällsynta pandor som försöker överleva som art.

… utbyte av kroppsvätskor.

Kan sex beskrivas på ett mer oromantiskt sätt? I så fall vill jag inte veta. Det här är top-notch i min värld.

Han kan knappt bärga sig tills de får smälta samman igen.

Utan kommentar. Jag har verkligen inget mer att säga om Denize Karabudas försök att beskriva hettan mellan William och Constanze.

Tillråga på allt är William gift med kalla, karriärkåta Louise som inte vill följa med till London utan hellre satsar på att få en vd-post hemma i Stockholm. Constanze är i sin tur gift med en elak, rullstolsbunden ex-Don Juan. Att båda söker tröst i andra famnar är lätt att förstå, men det hade framgått med all önskvärd tydlighet även om Louise och Howard hade fått åtminstone varsitt sympatiskt drag att ståta med.

Det finns en passage som faktiskt är lite charmig: det är när William och Constanze en helg lånar ett hus långt borta från all ära och redlighet långt ute på den engelska landsbygden. När de kommer fram, upptäcker de att det är en extremt flådig lyxvilla de fått låna av en av Constanzes vänner. All lyxen stressar dem, så de flyttar istället in i trädgårdsmästarbostaden, en liten ospektakulär 1700-talsstuga med halmtak.

Resten av storyn är en helt vanlig, sjaskig otrohetshistoria med samvetskval och lögner från den ena sidan, misstankar och sårat ego från den andra. Själv lyckas jag inte uppbringa några sympatier vare sig för den ena eller den andra sidan. Jag vill bara att boken ska ta slut.

Och slutet, romanens slut, är så outhärdligt att jag rekommenderar er att sluta läsa senast på sidan 327. Var och en av er kan tänka ut ett alternativt slut för det sista återstående kapitlet istället och jag är säker på att det både blir mer sannolikt och roligare att läsa än den avslutningen som Denize Karabuda beslutade sig för att ge oss.

Carina Middendorf

Publicerad: 2022-11-21 00:00 / Uppdaterad: 2022-11-21 17:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8909

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?