Det börjar med en historia (det börjar alltid med en historia) om en pirat och en flicka. Det börjar med en historia om en pojke som en dag står framför en dörr målad på en mur men inte öppnar den. Det börjar med en ung kvinna som gör ett smärtsamt offer. Det börjar med ett bibliotek.

Studenten Zachary Ezra Rawlins råkar hitta en märklig liten volym i en av universitetsbibliotekets hyllor och sedan han börjat läsa den finns det ingen återvändo. Det är en mycket gammal bok men en av historierna den innehåller handlar om honom. Han försöker ta reda på hur det kan komma sig och samtidigt verkar det som om någon mer är ute efter boken. Ledtrådarna han finner för honom till en litterär maskerad i New York och så småningom till ett underjordiskt bibliotek, en labyrint fylld med historier, en veritabel dröm för en läsare – om det inte vore för att dess existens är i fara.

Och så förgrenar de sig, historierna. Rötterna slingrar sig allt djupare, stammen växer sig kraftig och grenarna sträcker sig åt alla håll. Löven vecklar ut sig och söker ljuset, ännu oskrivna blad, inte som pappersarken fyllda av trycksvärta utplacerad i mönster som slumpen inte skulle kunna åstadkomma ens på miljontals försök.

Det är tusen kinesiska askar med nya berättelser som vrider sig kring, går in i och om varandra. Det är berättelsernas makt att besvärja liv och död, arketypernas förmåga att ständigt bära med sig alla tider.

Jag sveps in och sveps med i ett lyckligt rus och känslan av att befinna sig i något oändligt, i händerna på någon vars fantasi saknar gränser. Det är kärleken till litteraturen, den muntligt traderade och den skrivna, som flödar över sidorna, som spinns till ett nät, som gnistrar som diamanter.

Det är så många bilder att det är överväldigande, så detaljerat i beskrivningarna av det visuella att jag, som vanligen ser det jag läser framför mig som en film, nästan helt glömmer bort att jag läser och när jag tillfälligt lämnar boken är det med viss förundran jag betraktar sidorna, mina målade dörrar till en annan värld.

Det är en bok jag (nästan) skulle döda för att ha skrivit. En bok som befäster berättandets suveränitet. En bok att bära med sig i en verklighet där sagorna är alltför få.