Nico har bytt stad och skola mitt i terminen. Bytt namn. På väg hem till fastern hen egentligen inte känner färgas också håret rosa. Nytt utseende och en ny chans att vara sig själv.

Första uppropet i nya skolan, på allmänestetiska programmet på Sibylla i Uppsala, får Nico frågan om sitt pronomen, och svarar ”hen”. Som att det inte är en stor sak. Det är det, i alla fall för Nico.

Hen blir nästan förälskad i den här nya bilden av sig själv. Som estet i Uppsala, som någon som hänger med andra esteter. Som skapar. Som kan vara ”hen”. Och faktiskt bli förälskad, på riktigt.

Samtidigt finns det saker som skaver. Som att mamma därhemma i Vansbro fortfarande inte känner till Nicos nya jag. Eller om nya kärleken, Beata, verkligen köper det här med ”hen”, på allvar. Och så det här med skapandet, som mest verkar sluta i kaos.

Anna Ahlund har en fantastisk förmåga att levandegöra gymnasieungdomar, deras miljö och livsvillkor. Precis som Nico blir jag lite förälskad i själva skolan, i estettillvaron, i människorna som går där. Jag kommer ihåg hur obekvämt och samtidigt intressant det kunde vara att vara inackorderad hos en fullkomlig främling, och ambitionerna i det där första alldeles egna utrymmet (Beatas lägenhet!). Den första förälskelsen, herregud, och alla möjligheterna som stormade över en, iväg med en. Allt man kunde vara, och samtidigt rädslan att inte kunna leva upp till det.

När jag gick i gymnasiet (för dryga 20 år sedan) frågade förstås ingen efter ens pronomen. Det fanns inte riktigt i tankevärlden att ifrågasätta vilket kön man tillhörde (eller, det gjorde det ju förmodligen för dem som akut kände så, men det var knappast allmängods), och det fanns bara två att välja på. Det fanns däremot skäl att bråka om allt vad det innebar att tillhöra ett kön, och det gör det ju fortfarande. Jag vet inte om Nicos sätt bara är ett annat sätt att göra det på, men nog känns det som att vi alla har gränser att stångas med, oavsett namn.