Som betydligt yngre slyngel vet jag att jag klippte ut bilder på Ann Jäderlund ur DN:s kulturbilaga, bara för att jag tyckte att hon var så snygg, men det mörka korta lite lockiga håret, fräkniga kinderna och de nästan outgrundligt mörka ögonen. Det kanske är ett provocerande ytligt och manschauvinistiskt sätt att närma sig poesi, men här sitter jag nu, säg 25 år senare, med Jäderlunds senaste diktsamling i min hand. Så något gott kanske detta smågrisiga sätt att närma sig en poet har fört med sig. Nyfikenheten har hållit i sig.

Dikterna i denna samling utgår från författarens läsning av brevväxling mellan poeten Paul Celan (1920 – 1970) och författaren och kritikern Ingeborg Bachmann (1926 – 1973). När man läser om deras brevväxling verkar de båda ha haft en önskan om att nå den andre, men ändå inte riktigt nått fram, men ändå fortsatt brevväxla. En klassisk paradox. En oförmåga att kommunicera trots vanan vid att hantera ord, och en längtan efter att nå den andre – som säkert skulle göra vilken dramatiker som helst inspirerad, men nu hamnade denna brevväxling istället under poeten Jäderlunds ögon.

Det är med denna förkunskap jag läser dikterna och får en ingång. Poem som ibland är smärtsamt kroppsliga och någon gång ger en blinkning till Boyes knoppar som brister. Ändå är det naturligtvis ingen dussin-Boye vi läser här, utan en författare som flera decennier haft sin helt egna, om än ibland rätt oåtkomliga röst.

Jag gillar ordens värme och kroppslighet. Det är nästan så jag får för mig att de floder som beskrivs i de olika naturscenerierna är blodomloppen inuti de bägge brevväxlandes kroppar, forsande blod och gång på gång en djup önskan att nå en annan, och till sin besvikelse ändå inte lyckas.

Kanske med nästa brev ändå, eller nästa…

Ensamtals finaste rader är dessa:

Tala säg
hör
lyssna
något
någon
har tid

Eller varför inte denna:

Försök då
att svara mig
på riktigt

Man får ta Ensamtal portionsvis för ibland gör den så ont att jag måste pausa. Människan oförmåga till kontakt. Jag älskar det temat.