Daniel Gustafssons Augustprisnominerade debutroman börjar när det första morgonljuset når huvudpersonens, pappans, sovrum. Därifrån tar vi oss gradvis runt i resten av lägenheten och möter även sonen som är där under några dagar efter en längre period då pappan inte kunnat träffa honom. För ja, boken börjar den här morgonen, men berättelsen börjar någon annanstans – den börjar i tillbakablickar till ett sönderfallande äktenskap, en sönderfallande arbetssituation, en sönderfallen vänskapsrelation – och till platser bortanför Odenplan och Stockholm ut i ett sårigt Europa.

I den här berättelsen får miljön utrymme. Blickar och tankar vandrar, intryck från den stockholmska miljön blandas med den inre miljön hos en huvudperson som kämpar för att hålla ihop.

De vindlande beskrivningarna där vi följer pappans blick och tankegångar får mig att tänka på August Strindbergs Röda rummet. Även om vi i Gustafssons Odenplan håller oss till en enda huvudperson känns behandlingen av Stockholms miljöer snarlik Strindbergs banbrytande stil i slutet av förrförra seklet.

Den känslan förstärks väl också av de återkommande ålderdomliga ordvalen och formuleringarna:

Gryningen var när den äntligen kom en långsam avtäckning. Rummets alla små och stora ting, de sparsmakade möblerna, alla vinklar och vrår började gradvis framträda ur det grå mörkret.

Men det blir aldrig förstelnat eller krystat. I stället skapar det en fruktbar friktion mot de samtida karaktärernas relationer och den samtida stadens omvandling både under och ovan jord.

Det flytande språkets sätt att återge medvetande påminner även om Virginia Woolf. Men där hennes nydanande språkkonster minst sagt kan utmana den mest hängivne och enträgne läsare är Gustafssons språk mer inbjudande och tillgängligt. Visst är meningarna ofta långa och vindlande, men vi kommer alltid strax tillbaka och landar i miljön där vi kan hitta bäringen igen. Gustafssons stilsäkra språkkänsla låter oss inte gå vilse.

Pappan ska finnas där för sonen, vill finnas där för honom, gör vad han kan för att hålla ihop och fungera som en pappa förväntas. Men kanske är det ändå sonen som trots barnets naivitet och rädslor är den som bäst håller ihop och som därför är den som står för en fasthet som varken pappan eller staden besitter.

Nirstedt/Litteratur är ett nybildat förlag som sedan sin första publicerade bok i januari i år redan hunnit presentera flera mycket välskrivna titlar. Att redan nu, mindre än ett år senare, ha en Augustprisnominering är imponerande. Jag ser fram emot att se vad som kommer härnäst, både från Daniel Gustafsson och från Nirstedt/Litteratur.