Namnet Augusto Pinochet säger kanske inte yngre människor särskilt mycket. Jag är själv för ung för att ha upplevt diktaturen i realtid och har i övrigt begränsad kunskap om denna blodiga period i Chiles historia. Eller om Chiles historia överhuvudtaget – eller för den delen Sydamerikas. Nå…

Chile kom att utgöra en av flera arenor där det Kalla kriget var långt ifrån just det – kallt. I vilken utsträckning USA hade ett finger med i spelet tvistas det fortfarande om. Att reducera diktaturen och mördandet till en enbart internationell konflikt vore emellertid att förringa den och skulle vara rent ut sagt motbjudande. Det var trots allt en verklighet vars verkningar först och främst kom att drabba människor i Chile.

1973. En militärkupp iscensattes och den socialistiska regeringen tvingades bort från makten. Med några enkla handgrepp var snart både konstitution och beslutande organ blott minnen. Folk som på en klassisk politisk skala stod till vänster kom att betraktas som hot och skulle på ett eller annat vis oskadliggöras. Många avrättades, än fler torterades och kom att leva under hot.

Nona Fernández kommer här för första gången på svenska och det är det unga förlaget Palabra som givit ut hennes Den okända dimensionen. För en svensk läsare är den förhoppningsvis allmänbildande. Den aspekten av boken kommer så att säga som en oavsiktlig men lycklig konsekvens. Samtidigt har Fernández uttryckt att en viktig mening med boken är att belysa det som skedde. Att inte glömma, att försöka förstå. Det är varje människas angelägenhet, men jag kan tänka mig att boken mottagits med andra toner i hemlandet. Många grät trots allt när Pinochet dog.

1983 trampar en man in på en tidningsredaktion. Mannen är Mannen som torterade, vilket är namnet han benämns vid i boken. Han vill vittna mot sig själv; det han gjort är en börda som blivit för tung att bära på i tystnad. För läsaren tornar en bild av bestialiska handlingar och ondska upp. Han anger personer som varit delaktiga och berättar om vad som skett med människor som försvunnit. Många har skjutits och kastats nedför en ravin med avklippta fingrar – allt för att försvåra identifieringen. Många anhöriga kommer aldrig få veta vad som hänt med deras partner, förälder eller barn.

Vi får läsa om ondska, men är den skrupelfri? Många år senare försöker berättarrösten foga samman vittnesmål, tidningsurklipp och antaganden om hur saker kan ha förhållit sig, hur Mannen som torterade känt och hur människor i omgivningen reagerat. Den kända dimensionen är det som sker öppet. Kanske kan vi för enkelhetens skull kalla det för ”offentligheten”, men det kan också vara populärkulturella uttryck, alltså den musik, litteratur, konst och de filmer som är i ropet och många har tillträde till. Den okända dimensionen (hämtat från The Twilight Zone) är tomrummet vi måste fylla med fantasin; där antaganden och gissningar får måla upp människors känslor, ord och rörelser. Okända dimensioner kan ses som parallella verkligheter vi inte ser – eller väljer att inte se. Dessa verkligheter har alltid funnits och kommer antagligen alltid finnas. Vissa får vi aldrig vetskap om eller inblick i, men andra kan vi åtminstone försöka att inte väja med blicken inför.

Den okända dimensionen är obehaglig läsning. Har man läst om Gulag-lägren eller Auschwitz-Birkenau vet man vad den yttersta konsekvensen av förtryck är: kallblodigt mördande. Du kommer känna igen dig, även om världsdelen är en annan. Några gånger förlorar den mig och mitt intresse svalnar. När den vill förklara hur vår perception och kognition fungerar genom att hänvisa till olika experiment får jag känslan av att den vill för mycket. Det blir ett stilbrott som inte helt lyckat går ihop med handlingen i övrigt.

Bäst är boken när den fokuserar enbart på Mannen som torterade och händelser som på ett direkt vis knyts till honom. Vi påminns om komplexiteten hos det kollektiva minnet, alltså de berättelser som tillåts att traderas och fortleva genom generationerna. Det vi minns är bara en bråkdel av det som glömts och försvunnit, varför minsta ord är viktigt. Utan vittnesmål – helst från både förövare och utsatt – går sådana här händelser inte att förstå. Samtidigt får vi inte glömma att ett vittnesmål förblir svårtillgängligt för den som inte upplevt något liknande. Men vi kan ana.

Efter varje bok jag läst med ungefär samma ärende som denna, ställer jag mig frågan huruvida ondskan är banal eller inte. Jag vet inte. Har vi alla en bortre gräns vi kan pressas förbi, bortom vilken vi kommer begå det vi aldrig trott oss kunna? Jag tror inte det. Historien vet att berätta annat. Så även denna.