Det är inte den första boken som kommer ur #Metoo och garanterat inte den sista men utan att vara en partsinlaga är det nog den som befinner sig mest mitt i, genom sitt användande av konkreta citat från de olika anonyma uppropen. Här blir de till en del av genren vittneslitteratur och det litterära temat mäns sexuella våld mot kvinnor genom tvåtusen år speglas i dessa. Här är det kvinnoskap, systerskap, erfarenheten av potentiell fara i närheten av (inte alla) män. Och männen som allierade – männen som inte hatar kvinnor utan ger dem samma värde och röst som män.

Det är en bok som är bättre i teorin än i praktiken. Ebba Witt-Brattström säger sig tjuvkoppla litteraturhistorien med nutidens inlägg på sociala medier men det känns som om hon håller sig för mycket på ytan, för mycket i det ganska självklara.

Bäst är det när hon går till de gamla grekerna – eller romarna, när hon citerar Ovidius eller Bibeln. Och när hon påpekar att litterära våldtäktsoffer skrivna av män oftare hämnas brottet de utsatts för, liksom att de oftare har sällskap av manliga offer än de kvinnliga författarnas, då blir det något mer, en skillnad i skildringarna som man kanske mest kan spekulera i men som i sig är intressant.

Å andra sidan – ytskrapande kan vara underhållande det också, ibland även tänkvärt. Hur man kan läsa fullständigt vidriga skildringar gång på gång men plötsligt reagera, eftersom man fått en inblick i andras verklighet, det gamla utslitna har blivit nytt och nära igen.

Den mest noggranna genomgången får Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse men fokus ligger på TV-serien, som faktiskt skiljer sig från boken på en hel del punkter, vilket gör det avsnittet lite luddigt.

Kulturmän, Akademien. Närvarande men ändå frånvarande. Mer en kontur av något, ett historiskt uttryck för en syn på såväl kvinnor som sådana och som författare. Hon tar på sig sin del av en kollektiv skuld i att inte se, att vara indoktrinerad men hon aktar sig för att gå för nära – hon är trots allt en av dem som åtminstone i någon intervju (ja, i en annan tid, före #Metoo) försvarat Arnault. Därför finns det ett stycke som bryter av (”upptäckten” ifråga är ideologin om de manliga genitalierna som vapen):

Här ett exempel från 2016, inifrån kulturmännens lyxigaste bunker, Svenska Akademien (jag önskar innerligt att det var någon annan än Horace Engdahl, men tyvärr är det han som med sin pregnanta stil bäst formulerar denna manliga, förhistoriska ”upptäckt”):

Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen.

Hon utmålar sig ibland som farligare än hon är men hon behövs i sin hyfsat konsekventa ihärdighet, även om hon den här gången vunnit på mer utrymme åt analys, för när de skönlitterära texterna från olika tider och platser möter varandra har de mycket nog att säga, de senaste årens vittnesmål förutan.