Recension

: Krigets fångar och änglar
Krigets fångar och änglar: Svenska hjälparbetare under första världskriget Per Allan Olsson
2018
Historiska media
8/10

Nödhjälpen gick österut

Utgiven 2018
ISBN 9789175457994

Om författaren

Per Allan Olsson (född 1944) har arbetat som journalist och som dramaturg inom teatern. I många år arbetade han som rödakorsdelegat i Irak, Afghanistan, Mellanöstern och Sudan.

Sök efter boken

Många känner till första världskrigets skyttegravar i Frankrike och i Belgien där soldater vadade i lera. Allt yngre pojkar rekryterades för att mötas av döden i framryckningen mot fienden. Också Ryssland deltog med oräkneliga män på krigets fält; de första krigsåren under tsarens ledning och senare under bolsjevikiska herrar.

I slutet av 1800-talet spreds humanitära idéer som innebar att neutrala aktörer skulle ges fri lejd att hjälpa soldater som var i behov av vård. ”En soldat satt ur stridbart skick på grund av skada, sjukdom eller fångenskap är inte längre kombattant och ska skyddas.”, står att läsa i Wikipedias artikel om Genevekonventionerna. Parallellt med att nationer skrev under överenskommelserna i början av 1900-talet växte sig också Röda Korset starkare i alltfler länder.

I Sverige engagerade sig flera kungligheter och personer ur den högre societeten i Svenska Röda Korsets tidigaste verksamhetsår. När det första världskriget bröt ut gavs organisationen i Sverige uppgiften att vara skyddsmakt åt tyska och österrikisk-ungerska soldater som tillfångatogs i Ryssland. Den svenska neutraliteten hade en avgörande betydelse.

En del personer i Sverige såg inte positivt på välgörenhetsarbete:

Naturligtvis visste Anna att de kvinnor som stred med männen om makten – rösträttsförkämparna – ofta var kritiska mot barmhärtighetsarbetet. Inte minst Lydia Wahlström, prästdottern som reste land och rike runt för kvinnosaken, menade ju att det oegennyttiga arbetet för nästan inte ledde till någon frihet för kvinnorna. ”Utflyttade hushållsangelägenheter” hade någon liberal kvinna uttryckt sig om engagemanget för fattiga och sjuka. Och så fanns förstås den där Strindberg, som skrivit att välgörenhet var något som sysslolösa fruntimmer roade sig med.

En av de mest kända hjälparbetarna var Elsa Brändström, som själv skrivit om sina upplevelser av insatserna i Ryssland. Hennes far var militärattaché i dåtidens Sankt Petersburg, något som antagligen underlättade arbetet med att organisera transporter av kläder, vårdutrustning och mat. Även andra personer uppvisade samma handlingskraft, vilket författaren och tidigare rödakorsdelegaten Per Allan Olsson berättar om i sin bok Krigets fångar och änglar: Svenska hjälparbetare under första världskriget. Till författarens omfattande läsning hör bland annat böcker som avhandlat strider som utkämpats på rysk mark, tidningslägg och rapporter. Det konkreta arbetet kommer mycket nära när författaren citerar något ur korrespondensen som bevarats från delegaterna Anna Linder och Sven Hedblom.

Tusentals fångar transporterades långt österut till Sibirien i klädtrasor som inte skyddade mot vinterns minusgrader. Besök gjordes i jordbaracker med sjukdomsalstrande missförhållanden och vid tågstationer omlastades varor till provisoriska sjukinrättningar som hjälparbetarna upprättade.

Eftersom de ryska männen krigade på europeisk mark avstannade landets krigsmaterielproduktion. I strid mot de gällande konventionerna transporterades de tillfångatagna europeiska krigsfångarna tillbaka västerut från östra Sibirien för att användas som arbetskraft. De svenska delegaterna förbjöds att besöka järnvägsbygget vid Murmanbanan men vittnen berättade om omänskliga förhållanden där skadade och sjuka dog i arbetet.

Nätverkspersoner kom, försvann och ersattes av nya när tsartiden avlöstes av revolutionsåret 1917. Den nya regimen förhandlade fram fred med trippelalliansen men i 1918 års kaos behandlades krigsfångarna ännu mer omänskligt. Krigsherrar med egna agendor uppträdde våldsamt i trakterna av Vladivostok, där Sven Hedblom vistades. Han mötte misstänksamhet från amerikanska och japanska ekonomiska intressen när han försökte transportera inköpta varor i Kina till fånglägren. I Samara skottskadades Anna Linder i benet när tjecker stred mot bolsjeviker. Flera gånger bevittnade välgörenhetsarbetarna hur en vinnande part fortsatte att använda vapnen efter att en förlorande part avväpnats. Ofta skedde grymma avrättningar av personer som just då sågs som fienden.

Delegaterna arbetade med logistik och finansiering tjugofyra timmar om dygnet. De skrev brev och telegram till huvudkontor med begäran om mer varor och sjukvårdsartiklar. De förhandlade med parter som var ovilliga att acceptera skrivelser från högre ort. Om sjukvårdsartiklar och kläder inte kom fram med tågtransporterna gjordes upphandlingar i närområdet. Hjälparbetarna upprepade envetet att de hade rätt att hjälpa skadade och sjuka oavsett vilken nation fångarna tillhörde. Som tack fick delegaterna själva utstå sjukdom, läka från skador eller till och med hamna i arrest. Några avrättades när de misstänktes representera fienden.

Texten kännetecknas av saklighet och opartiskhet – som om författaren vill förmedla neutralitetens ideal ända ner på bokstavsnivå. Målgruppen för Per Allan Olssons bok bedömer jag är läsare som intresserar sig för de mer okända förloppen i det förflutna. Men egentligen borde historielektioner på alla utbildningsnivåer innehålla mer fakta om hur lidande avhjälpts när nationer förklarat varandra krig. Enligt mitt sätt att tänka är det aldrig fel med fokus på handlingar som syftar till att lindra medmänniskors nöd.

Lena Nöjd

Publicerad: 2019-01-18 00:00 / Uppdaterad: 2019-01-11 14:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7613

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?