Jag vet inte varför men jag tycker om när författare tar sig friheter med döda poeter – eller dramatiker eller författare generellt. Jag tycker om när man spinner vidare på historier som är så välkända att de blivit något annat, något mer än det de först var. Fortsättningar, berättelser ur andra perspektiv – give it to me! Och det förvånar mig att jag kan känna så även när det är verk jag känner starkt för – eller författare; jag borde hålla hårt på den ursprungliga sanningen då men jag gör inte det. Antagligen just för att det som är riktigt bra tål en sådan behandling.

Borde jag ha läst om pjäsen först och sedan romanen? Nej, jag gör tvärtom. Har min bild förändrats? Något, men än mer av den artikel jag plötsligt hittar där det leds i bevis att Strindberg hämtat en hel del ur en roman av en annan författare. Julie och Jean, de aparta namnen jämte Kristin, lika aparta i den ryska romanen som den svenska pjäsen.

Rakkniven är naturligtvis den rakkniv Jean räcker Julie i slutet av August Strindbergs Fröken Julie. Där är självmordet den enda utvägen, den logiska yttersta konsekvensen, Julie måste dö för sina handlingars skull. Men om hon nu inte lyckas ta sitt liv? Om desperationen inte är tillräckligt stark, eller om hon slinter? Det är inte så lätt att dö och hos Eva Ström överlever hon. Överlever och hennes historia blir en helt annan.

En bra mycket större värld än herrgården öppnar sig. Det finns ett liv på andra sidan och det är faktiskt ett ganska gott liv, märkligt nog. Ett liv som passar en fröken som inte är någon liten skör lilja utan en stark kvinna, med vett och förstånd och vilja bortom det som tiden tillåter.

En tillfällig sinnesförvirring, eller bara en vanlig midsommarnatt, de hysteriska kvinnorna och vad man tänkte skulle bota dem, Julie och hennes systrar på La Salpêtrière.

Julie får sin revansch på så gott som alla – visst får hon dra sig undan och slicka sina sår, visst får hon svälja stoltheten ett par gånger men det gör henne också till en helare människa, hon går från idéväsen till kvinna av kött och blod – den Julie som beskriver vad hon skulle vilja göra med Jean i pjäsen är närmast grotesk och frånstötande, här bara levande och ärlig.

Vrider sig Strindberg i sin grav? Inte sjutton vet jag. Men jag gläds med Julie över hennes andra chans.