En författares dagbok – är det kanske en angelägenhet enbart för de redan frälsta? Tja, i det här fallet har jag ganska svårt att svara på det. När det gäller Gun-Britt Sundström så hör jag otvivelaktigt till de redan frälsta. Ibland tror jag till och med att jag blivit det redan så att säga med modersmjölken, för min mamma är ett lika stort fan.

Skrivliv innehåller texter ur Sundströms dagböcker mellan 1965 och 1979, ”från första boken till första barnet”. Det börjar måndagen den 8:e november 1965 med raden ”Jag ska skriva en roman” (”Den ska heta ’Jubeltid’, hemskt ironiskt förstår du.”) Då är Gun-Britt Sundström tjugo år och student på tredje terminen.

Det var på Alma jag fattade detta beslut. På vägen hem mötte jag Olle på Sysslomansgatan. Han hade ingenting att säga mig, så vi fortsatte åt varsitt håll. Då insåg jag att det var en annan roman jag skulle skriva först, en kärleksroman. Han försmår min kärlek – jag hämnas genom att föreviga honom. Ha!

Är det inte en drastisk ungdomlighet så man genast blir smått förälskad? Det här är på en gång härligt tidstypiskt och smockfullt av eviga frågor om meningen med livet och litteraturen. Och trots raden om hämnd framstår Sundström snarare som ovanligt sympatisk och integritetsälskande. Åtminstone när det kommer till ”R”, han som står som förebild för Gustav i ”förhållanderomanen” Maken, så får han läsa och ge hela projektet sitt godkännande för att det alls ska bli någon publicering. Nej, jag är inte alls säker på att hon gör rätt i det, men jag tycker hemskt mycket om henne (och honom) för att hon gör det.

För den som älskar Maken (och gör du inte det kan du väl inte gärna ha läst den?!) blir dagboken lite som en underbar fortsättningen på romanen – nej, jag vet mycket väl att man inte får blanda ihop fiktion och verklighet på det här sättet – lite som att Gustav och Martina får en fin inramning och extra dimension.

Efter den här perioden valde Gun-Britt Sundström också i stor utsträckning bort det egna skrivandet – bara det, i en tid när varenda människa vill bli författare, och kanske ännu mera helt enkelt känd. Hon trivs inte med att vara en offentlig person. Hon avskyr att bli recenserad. Att vara översättare passar henne betydligt bättre.

Fast som läsare är man förstås själaglad att hon på senare år verkar ha hittat tillbaka till skrivandet (eller kanske snarare publicerandet). Och även om den här boken förstås är läsvärd delvis som insikt i hur hennes romaner kommit till, så är den också en så underbar fundering över livet, över arbetslivet och skrivandet och vad man egentligen ska bli när man blir stor, hur i hela friden man ska lyckas balansera frihetslängtan och trygghetsbehov.

Jag skulle hemskt gärna läsa en fortsättning.