I en obestämd framtid begåvas plötsligt flickor med en ny förmåga; vid nyckelbenet utvecklas ett organ som sänder ut elektriska impulser som kan vara roliga, spännande och – livsfarliga. Detta leder till en förskjutning av styrke- och maktförhållandena i världen (originalets ”power” fungerar mycket bättre med sina flerfaldiga betydelser). Tjejgäng går bärsärkagång och begår fruktansvärda övergrepp, kvinnliga elitstyrkor bildas, mäns tillvaro blir allt mer kringskuren men några av dem samlar sig för att slå tillbaka.

Att vända på saker och ting är ett klassiskt sätt att tydliggöra det absurda i synsätt och strukturer som man är alltför van vid och det här är inte den första versionen där kvinnorna är de som har övertaget men en av de våldsammare, antagligen för att det är en skildring av tiden just kring ett maktövertagande. Innehållet i Gerd Brantenbergs 1970-talssnälla Egalias döttrar bleknar bredvid dessa kvinnor som inledningsvis hämnas faktiska oförrätter men sedan går allt längre.

Ramberättelsen blir en förstärkning av tankeexperimentet men tyvärr försvagar den mer än den lägger till. Den osäkerhet kring tiden som finns blir märklig, särskilt kombinerad med bildtexter till förhistoriska artefakter som småningom åldersbestäms.

Det finns många ekon från Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse och Oryx & Crake och det finns blurbar såväl av Margaret Atwood som sådana där boken liknas vid hennes men till deras nivå når den inte. Det är inte lika genomarbetat och trovärdigt och det finns ett visst effektsökeri som jag tycker skämmer det hela, liksom det tillkrånglande i tidsnivåerna. Tanken är god men utförandet har en hel del brister.

Samtidigt är det spännande – vad kommer att hända, hur kommer det att gå? Vi får följa huvudpersonerna under ett antal år genom korta nedslag där deras vägar korsas på olika sätt. En nedräkning men mot vad? Den utnyttjade fosterhemsplacerade Allie, gangsterdottern Roxy som bevittnat beställningsmordet på sin mor, den skrupellösa borgmästaren Margot som ser möjligheterna först och hennes dotter Jocelyn som inte är som andra. Och så Tunde, journalisten som granskar och bevakar det hela, som rör sig både bland kvinnorna och bland mansaktivisterna.

De sexuella övergreppen med kvinnliga förövare skildras noggrant och detaljerat, liksom övrigt våld och det blir nästan för mycket men vi har kanske blivit så avtrubbade att det måste till. Eller också är det för att de vackra scenerna ska framstå än mer som kontrast, eller kanske för att förstärka de små, små sakerna som egentligen säger mer om vår samtid:

”Du är inte svag. Det är du inte. Inte för nån som bryr sig om dig. Och vad skulle det spela för roll, förresten? Man får vara svag.”
Men det är just det.
Nu finns det stora annonstavlor med reklam där kaxiga unga kvinnor visar upp sina långa, böjda ljusbågar för gulliga, förtjusta killar. Det ska få en att vilja köpa läsk eller sneakers eller tuggummi. Det fungerar, annonserna säljer. Och de säljer ytterligare en sak till tjejer, tyst, vid sidan om. Var stark, säger de, det är så du får allt du vill ha.

Tesen är att det är kraften och förmågan som leder till de negativa konsekvenserna av den; kvinnor är inte på något sätt snällare, mjukare och godare än män, den starkare utnyttjar sin makt över den svagare helt enkelt för att den kan.