Utgiven | 2018 |
---|---|
ISBN | 9789113076256 |
Sidor | 142 |
Orginaltitel | L'amore molesto |
Översättare | Barbro Andersson |
Först utgiven | 1992 |
När man läser första meningen av Plågsam kärlek av Elena Ferrante inser man som läsare att allt redan hänt. Moderns död blir upptakten för dottern och jagberättaren, Delia, att möta sitt förflutna: en barndom fylld av våld, övergrepp och drömmar om något annat.
Min mor drunknade natten den 23 maj, min födelsedag, i havet utanför en ort som fått namnet Spaccavento, ett par kilometer från Minturno. Det var just i det området som vi om somrarna på femtiotalet, när min far fortfarande levde ihop med oss, hyrde ett rum hos en bondfamilj under juli månad och som fem personer på några glödheta kvadratmeter. Varje morgon drack vi flickor ett färskt ägg, varefter vi på stigar av jord och sand mellan höga vassrör gav oss iväg mot badstranden för att bada. Natten då min mor dog hörde huset ägarinna, som hette Rosa och nu var över sjuttio år gammal, att någon knackade på dörren, men hon öppnade inte av rädsla för tjuvar och mördare.
Den sista meningen i ovannämnda stycke är symptomatisk: kvinnorna i Ferrantes värld är ständigt på sin vakt och positionerar sig mot det omgivande våldsamma manliga samhället. Även i lägenheten bredvid Delias mors bor en gammal kvinna som fungerar som god granne, väktare och skvallerkärring.
Delia ordnar sin mors begravning i ett stekande hett Neapel. Hon bär kistan. Hon möter okända släktingar och namnlösa åldrade skuggor ur det förflutna. Mitt i allt känner hon blodet forsa mellan sina ben och i minnet kastas hon tillbaka till barndomen och till moderns bestyr med bindor i badrummet. I trängseln stöter hon på en äldre, distingerad herre som tilltalar henne vänligt men strax därpå svär förbannelser över hennes mor, henne själv och hennes systrar på grov napolitanska ”i en blandning av sperma, saliv, exkrementer och urin i öppningar av alla de slag”. Detta är också en fingervisning om (camorra)männen med janusansikte i Ferrantes värld. Mannen visar sig vara Caserta som hon den närmaste tiden kommer att leka en katt- och råttalek med. Varför ringer han henne när hon övernattar i sin mors sjabbiga lägenhet? Varför har han moderns resväska? Var Caserta moderns älskare under Delias barndom – hade de återupptagit relationen på äldre dar? Varför hade Caserta rest med modern till havet där hon hittades drunknad? Dränkt?
Man kunde karaktärisera romanen som en detektivhistoria. Men den är något helt annat. En psykologisk roman? Frågorna blir hela tiden flera för att i slutet bli besvarade. Finns det någon sanning? I den här napolitanska världen är kvinnor – och män – slavar under omständigheter som fattigdom och familjedygd. Lägg till hederskodex. Att vara man är att betvinga varje vacker kvinna, att få henne att vända blicken neråt, att få henne att inte se eller ses av andra män. Ständigt alla dessa kvinnokroppar som kläs på, kläs av, sminkas, studeras, tvättas och vårdas för att åtrås, smekas, älskas, vaktas och slås, läcka, blöda och skändas. Och drunkna.
Delia ser sin döda mamma Amalias ansikte i sitt eget. Hon sover i hennes säng. Den natt Amalia drunknade bar hon dyra underkläder som hon köpt till Delia i födelsedagsgåva. Försökte hon gå in i en yngre version av sig själv? Eller leka Delia för några timmar? När Delia blödande sitter i sin mors badrum tar hon på sig ett par av moderns minst slitna underbyxor.
På flera ställen i romanen löses Delias medvetande upp och hon är plötsligt tillbaka i sin egen barndom eller fångad i moderns kropp. Greppet fanns också Ferrantes Neapelkvartett där den unga Lila – och även senare Elena – flera gånger går in i en sorts medvetandeupplösning. I kortromanen Dagar av ensamhet upplever Olga i sin förvirrade utmattning liknande tillstånd. Det är som om ett raster läggs över personerna och de upplever sig själva i olika åldrar och går in i tidigare generationers kvinnors kroppar, liv och upplevelser. Allt börjar i realitet; en känsla mot huden, en förnimmelse i underlivet, en speciell doft eller en spegling i den andras ansikte – och fysikens lagar börjar sakta ge efter.
Delia bor i Rom. Hon är självständig och försörjer sig som serietecknare. Hennes kropp är stark och smidig. Hon har markerat ett avstånd mot den egna släkten, den napolitanska fattigdomen, våldsamheten och korruptionen, mot den grova smattrande napolitanskan fylld av svordomar och könsord. Språket är en markör – modern kan inte korrekt italienska. Delia har överlag svårt med den åldrande Amalia: kroppen, undergivenheten, sällskapligheten. Trots att modern var den som Delia under de tidiga barnaåren väntade på, längtade efter, skyddade och älskade intensivt. Deras relation är komplex.
En gemensam nämnare med Ferrantes senare verk är att Delia är en kvinna som (över)lever av skapandet. Tematiken att ta sig bort från en fattig barndom – att göra en klassresa – via konsten, orden, bilderna finns i Neapelkvartetten och likaså i Dagar av ensamhet. Antagligen finns temat i allt som Ferrante skrivit: språket räddar den kvinnliga huvudpersonen. Om inte räddar så ger orden klarsyn.
Summa summarum: Ferrantes debutverk Plågsam kärlek är en intressant studie av förhållandet mor och dotter. Något som döden inte sätter punkt för. Tvärtom. Det handlar också om kvinnlig klassresa som syns i kropp och sexualitet. En sann och uppriktigt roman – nästan plågsam att läsa.
Publicerad: 2018-04-14 00:00 / Uppdaterad: 2018-04-13 17:22
En kommentar
Ferrante skriver starkt.
#
Kommentera