Gästrecension

: Dödskallegänget
Dödskallegänget Joel Hirsch
2017
Murbruk förlag
6/10

Universitetsfylla, Freud och en dos magi

Utgiven 2017
ISBN 9789198192575
Sidor 211

Om författaren

Joel Hirsch, född 1982, arbetar som bibliotekarie och bor i Malmö. Dödskallegänget är hans tredje roman, de tidigare är utgivna under namnet Viktor Algren.

Gästinformation

Lina Arvidsson har tidigare recenserat för dagensbok.com. Hon är författare och skrivpedagog.

Sök efter boken

Ronny kommer från arbetarklass rakt in i studentvärlden Lund, med dess gamla anor och akademiska viktighet, men också rakt in i ett ständigt berusat eventuellt dyngrakt studentliv. När han förväxlas med den udda Doktor Jekyll and Mr Hyde-karaktären Viktor sugs han in i ett mystiskt sällskap där folk har oanade krafter. Vad är verkligt, och vad är litteratur? Att ha en dubbelgångare som är rik och högt ansedd öppnar dörrar för Ronny, till en början. Men var går vänskapens gränser?

Joel Hirsch har tidigare under pseudonym (som nu är öppen) skrivit böckerna Bollkastaren och Han åt mitt hjärta, den senare ett homoerotiskt, argt politiskt varulvsäventyr som jag recenserade för några år sedan. Politiken märks även i Dödskallegänget, där klassaspekten blir tydlig i tillbakablickar på Ronnys bakgrund. Uppväxten med skilsmässoföräldrar. Det manliga våldet. Jobbet som städare. Och så den ständiga striden mellan den man har varit, och den man vill bli.

Det är stundtals väldigt bra. Hirsch är mästerlig på miljöbeskrivningar; de får gräset att kännas krispigt grönt, solen att värma och Lund och dess gamla hus att framträda tydligt för mig. Gänget rör sig i återkommande vackra miljöer, emellanåt rent filmiska. Hirschs sätt att skriva fram känslan av intensivt pluggande är också intressant. Han blandar litteraturvetenskap, filosofi och olika analyser kring hur världen är uppbyggd, med det faktiska händelseförloppet. Karaktärer pratar som i Donna Tartts Den hemliga historien, vilket både är uppfriskande underhållande, och lite för komplicerat för min smak. Särskilt fotnoterna som återkommande grepp tycker jag snabbt blir roligare för författaren än för läsaren. Visst lär jag mig mycket. Men de slänger mig också ur berättelsen. Gör boken mer svårtillgänglig än den behöver vara. Gränsen är hårfin mellan att ha ett smart litterärt grepp och att vara lite too cool for school, helt enkelt, och Hirsch håller sig inte alltid på rätt sida.

Mitt största bekymmer rör ändå karaktärerna, som jag tycker är svårgripliga. Stundtals tveksamt trovärdiga. Det är kvinnor som å ena sidan käckt bryter fjärde väggen genom att säga att de inte vill vara en manic pixie dreamgirl (kul!). Å andra sidan är det kvinnor som knappt hinner bli något annat. Det är den där gränsen mellan att beskriva någon och att objektifiera någon. Det är den där längtan tillbaka till gamla berättelser, med mer dramatiskt och blodigt innehåll. Som riskerar att slå över i pekoral. Och jag kan inte hjälpa att tycka att det sliter i mig. Jag både gillar det, för underhållningens skull, och har svårt för det, för den manliga ilskans och stolthetens skull.

Sammantaget är det en bok med stora ambitioner, som tyvärr går vilse i sin form och inte riktigt når ända fram. Och det är inte för att Joel Hirsch inte kan skriva. Men kanske borde han bli bättre på att redigera? Döda några älsklingar. När nu gräset är så krispigt grönt, och klass så oerhört viktigt att skriva om.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2018-02-17 00:00 / Uppdaterad: 2018-02-16 16:02

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #7246

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?